Nyss satte jag ner fötterna i Vänersborg, så jag passar på att markera 200-årsdagen av Schillers död med en text om Wilhelm Tell:
”Efter Tell har sjukdomar och andra störningar ofta avbrutit min verksamhet…” skriver Friedrich Schiller i ett brev till Wilhelm von Humboldt i april 1805. Den nionde maj samma år dör Schiller knappt fyrtiosex år gammal. ”Wilhelm Tell” kom att bli hans sista stora drama. Stoffet är dels hämtat ur den schweiziska historien, dels ur hjältesagan om mästerskytten Tell som av tyrannen tvingas skjuta ett äpple från sonens huvud.
Den rent historiska bakgrunden utgörs av de schweiziska urkantonernas kamp för att inte dras in i den habsburgska maktsfären. Ledande män från de tre kantonerna Uri, Schwyz och Unterwalden slöt ett förbund år 1291 och lovade då att stödja varandra i kampen för att få stå direkt under kejsaren. I det tysk-romerska riket gick inte kejsarmakten i arv från far till son, utan kejsaren valdes av de olika vasallstaterna. Att regeras direkt av kejsaren innebar inrikespolitisk frihet och självständighet för de schweiziska kantonerna.
Sagan om mästerskytten är urgammal och vida spridd i Europa och vissa spår av den leder ända till Främre Orienten. Till Schweiz kom den, så vitt man vet, först på 1400-talet och denna version byggde troligen på den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus’ berättelse om hjälten Toko som sköt ett äpple från sin sons huvud på order av kung Harald Blåtand. Efteråt frågade kungen Toko varför han tagit tre pilar ur kogret. Toko svarade att om han skadat sitt barn, så hade de två återstående pilarna varit avsedda för kungen.
Dessa två huvudtrådar tvinnar Schiller samman till dramat ”Wilhelm Tell”. Det är inget lätt företag att skapa en helhet av dessa två disparata grundelement – Schiller talar om ”den förtvivlade kampen med stoffet” och gång på gång måste han avbryta arbetet för att söka nya vägar för utförandet. Så småningom lyckas han dock bringa jämnvikt mellan de olika delarna och historien om hjälten Wilhelm Tell infogas på ett harmoniskt sätt i berättelsen om den schweiziska frihetskampen. Tell deltar inte i planerna för upproret, men när han behövs är han alltid redo att osjälviskt kämpa för det gemensamma bästa. De andra huvudpersonerna är nästan alla eftertänksamma och kloka män och kvinnor. Strävan efter att i det längsta undvika våld löper som en röd tråd genom dramat: ”Till och med i rättvis sak är våldet fasansfullt”, säger en av de sammansvurna på Rütliängen. Och Walter Fürst, en annan av männen på Rütli, säger: ”Rätt skall ske, men intet därutöver! Fogdarna och deras drängar vilja vi förjaga och bryta deras fasta borgar ned. Dock, om det är oss möjligt, utan blod!” ”O kvinna, fruktansvärd är krigets fasa – den slår till marken både hjord och herde”, svarar Stauffacher sin fru Gertrud, när hon manar till kamp emot förtryckarna. Och Tell formulerar ickevåldstanken så här: ”Bliv kvar i hemmets stilla obemärkthet! Den fredlige får ha sin frid i fred.”
Men när förtrycket och övergreppen mot befolkningen bara ökar så ser varken de ledande männen i Schweiz eller Tell själv någon annan utväg än våld. Strax innan Tell skjuter ihjäl fogden Geßler i hålvägen vid Küßnacht yttrar han följande ord: ”Om grannen har ett elakt sinnelag, lär ej den blidaste få leva lugnt.” Men våldet här är en nödåtgärd, det sista att ta till för att komma ur en annars hopplös belägenhet.
Om någon skulle få för sig att ta ”Wilhelm Tell” för ett nationalistiskt ställningstagande för schweizarna från Schillers sida, så talar hans ord i ett brev till vännen Gottfried Körner angående detta schweiziska dramas idéinnehåll ett annat språk: ”Det är ett torftigt och småaktigt ideal att skriva för en nation; för en filosofisk själ är en sådan begränsning outhärdlig.”
”Wilhelm Tell” är ett idédrama som ändå på ett mycket påtagligt sätt är fyllt av mänskligt liv. Grundidén är friheten, människans rätt att tänka och tala fritt och att under ansvar handla fritt. Dramat ”Wilhelm Tell” är ett tidlöst drama som om och om igen har inspirerat människor i kamp mot förtryck och som säkerligen också kommer att kunna entusiasmera framtida generationer av kämpande idealister.
Även om centrum i pjäsen är de enkla jägarnas och herdarnas och fiskarnas värld, så utesluts inte människor ur andra samhällsklasser, bara de för samma kamp och delar deras idéer. Attinghausen, Rudenz och Berta von Bruneck är visserligen adliga, men de är villiga att arbeta för schweizarnas frihet och innesluts därför i gemenskapen. De innesluts i den, men ges inte någon ledande ställning och förväntar sig inte heller någon sådan. Kvinnorna i dramat intar i och för sig inte någon central ställning, men de tre kvinnor som har viktiga roller är alla starka och karaktärsfasta gestalter: Gertrud Stauffacher är en av de drivande krafterna bakom förbundet på Rütli, Hedwig, Tells fru, är alltid mycket klar och tydlig i sina ställningstaganden och Berta von Bruneck är till en början politiskt mycket mer medveten än hennes blivande man Rudenz; det är hon som för in honom i frihetskampen.
Dramats uppbyggnad är klassiskt klar och välstrukturerad och de flesta av rollfigurerna är helgjutna och rakryggade till sin karaktär. Trots detta saknas det inte komplikationer i relationerna mellan människorna. I fjärde aktens andra scen befinner vi oss i Attingenhausens hus, där Attinghausen ligger för döden. Runt honom finns några av de män som hör till de ledande gestalterna i frihetskampen, Walter Fürst, Stauffacher, Melchtal och Baumgarten. Wilhelm Tell har just tillfångatagits och förts bort av fogden Geßler för att Tell avslöjat att han hade tänkt skjuta honom om han skadat sin son när han sköt äpplet från hans huvud. Hedwig kommer instörtande i rummet där männen befinner sig. De berättar vad som hänt och Hedwig blir utom sig och anklagar först Tell för att han gått med på att skjuta äpplet från sonens huvud: ”Och levde också jag till åttio år, jag skulle ännu för min inre syn se gossen bunden stå och fadern sikta och känna pilen träffa mig i hjärtat.” Ytligt sett är hennes anklagelse orättvis, men egentligen är den ett uttryck för Hedwigs djupa smärta och genom att hon visar den så här tydligt fördjupas dramats känslomässiga dimension. När männen omkring henne försöker lugna henne med förklaringar om att Tell inte hade något val, vänder hon sin förtvivlans vrede mot dem: ”Har du för vännens ofärd endast tårar? – Var voro ni, då han i fjättrar slogs, och var er hjälp? Ni sågo på, ni läto det gruvliga fullbordas, och ni tålde, att vännen rycktes bort ur er mitt. Betedde Tell sig likadant mot dig?” Det är hennes smärta som talar i båda dessa mäktiga vredesutbrott, smärtan över att kanske för alltid ha förlorat sin man, smärtan över tanken på att hennes sons liv riskerats på ett sådant meningslöst och grymt sätt. En annan och större komplikation finns i relationen mellan Wilhelm Tell och hertig Johannes Parricida. Parricidas historia utgör ett slags dold bihandling i dramat. Denne har för att komma åt det arv som orättmätigt undanhållits honom dödat kejsaren. Efter mordet är han på flykt och en dag dyker han upp i Tells stuga. Han försöker vinna Tells sympati och jämför kejsarmordet med Tells skott mot Geßler. Tell vill inte godta jämförelsen: ”Olycklige, som djärves att förlikna din ärelystnads blodskuld med en fars rättvisa nödvärn! Har du månne skyddat din gosses huvud och har du beskärmat den egna härdens helgedom? Har du det sista och förfärligaste avvänt ifrån de dina.” Men trots att han fördömer Parricidas handling fördömer han inte honom själv som människa. Han ger honom mat och dryck och visar honom en flyktväg mellan de höga bergen, en väg ner mot Italien.
I akt tre scen tre finns en liten intressant scen som kan sägas ha stor aktualitet. Det rör sig om Tells samtal med sonen Walter medan de går förbi hatten som Geßler låtit sätta upp på en stång på torget i Altdorf. Walter pekar upp mot ett av bergen och frågar sin far om det är sant att träden däruppe börjar blöda om man hugger ner dem. Han fortsätter att berätta vad han hört av en gammal herde. Denne har sagt att handen på den som rör skogen däruppe kommer att växa upp ur graven som straff. Tell säger inte direkt emot, men modifierar sonens berättelse något: ”Fridlysta äro träden, det är sant. Ser du de vita tinnarna av is, som borra sina spetsar in i himlen?” Och Walter svarar: ”Ja, det är glaciärerna, som nattetid dåna däruppe, och som sända ned de ödeläggande lavinerna.” Och Tell igen: ”Så är det, och för länge sedan hade de med sin väldighet förintat Altdorf, om icke skogen hade stått emot.”
Samtalet mellan far och son är så engagerat att Tell inte alls lägger märke till hatten på torget. Troligen hade han inte böjt huvudet för den även om han hade sett den, men han hade nog inte i onödan gått så utmanande nära. Tell är ingen provokatör. Vakterna upptäcker att han går förbi utan att visa påbjuden vördnad för hatten som symboliserar den habsburgska makten. Tell tas till fånga och det uppstår tumult på torget. I samma stund dyker Geßler upp med sina män. Han frågar vad som står på och man berättar vad som hänt. Geßler har en gång när han och Tell möttes ensamma på en smal bergsväg visat rädsla och nu vill han ta hämd för denna skam. Han dömer Tell till att skjuta ett äpple från sonens huvud. Misslyckas han är han dömd till döden och vägrar han skjuta blir han också dödad. Tell vill inte riskera sonens liv och ber om nåd: ”Jag skulle sikta på hans kära huvud! Nej, hellre herre, vill jag dö.” Geßler svarar: ”Du skjuter eller också dö ni båda två.” Och Tell igen: ”Jag skulle bli min gosses mördare! Ni själv har inga barn och anar ej, hur i en faders hjärta det står till.” Schiller skapar här en spänning som närmar sig bristningsgränsen genom att sträcka ut tiden från Geßlers dom tills skottet faller över fem sidor eller flera långa minuter. Hela tiden kan skottet falla, hela tiden kan det sluta med en katastrof, man hålls som läsare eller åskådare i en andlös spänning. Att man vet att det kommer att sluta lyckligt ändrar ingenting i detta.
Mycket i Schiller eget liv handlade om kamp. Han tillbringade stora delar av sin skoltid i ett internat, där eleverna förtrycktes och han inte hade någon som helst personlig frihet. Skrivandet blev ett sätt för honom att värja sig emot förtrycket. Senare i livet hade han att kämpa dels mot ekonomiska problem, dels, och i ännu högre grad, mot sjukdomarnas angrepp på den vacklande hälsan. Under de sista åren var hans liv nästan ständigt en kamp för att kunna leva och skriva trots återkommande sjukdomar och svaghetstillstånd. Thomas Mann har i den korta novellen ”Schwere Stunde” på ett inträngande sätt beskrivit hur Schiller trots sjukdom och smärtor i nattlig ensamhet brottas med sitt verk: ”Han stod vid ugnen kastade en snabb och smärtsamt spänd blick mot sitt verk, som han hade flytt ifrån, denna last, detta samvetskval, detta hav som han måste dricka ur till sista droppen, denna fruktansvärda uppgift som var hans stolhet och hans elände, hans himmel och hans fördömelse.” Mann gör på ett ställe i novellen, förmodligen för att ge skarpare konturer åt Schillergestalten där, en kort jämförelse mellan Schiller och hans diktarkollega Goethe: ”Den andre, han där i Weimar, som han älskade med längtansfull fiendskap. Han var vis. Han visste att leva och skapa: han plågade sig inte utan var full av hänsyn mot sig själv…” I slutet av ”Schwere Stunde” skriver Mann: ”Och det blev färdigt, hans lidandes verk. Det blev kanske inte gott, men det blev färdigt. Och när det var färdigt, se, då var det också gott.”
(Den ovanstående texten kommer att publiceras i nästa eller nästnästa nummer av Finsk Tidskrift.)
