Kategori: Litteratur

För några månader sedan hade jag en liten text – med bild till – om den tjeckiske tecknaren Josef Lada här under pausträdet. Kanske känner ni till hans teckningar till Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk”:

Nu är det dags för en annan tjeckisk teckare här: Karel Čapek (1890-1938). Ja, han är författare också. Kanske känner ni till ”Salamanderkriget” eller den mycket speciella trädgårdsboken ”Ett år med min trädgård”. Eller den underbara hundboken ”Dášeňka” (”Dasjenka – en hundvalps levnad” lyder den svenska titeln). Jag tänker bläddra lite i boken om Dášeňka med er idag. Så här börjar den:

Då den föddes, var den bara ett vitt ingenting, som kunde rymmas i en hand, men eftersom den hade ett par små, små öron och baktill en svanstipp, förstod vi att det var en hund. Och då vi önskade oss en hundflicka, gav vi den namnet Dasja eller Dasjenka.

Čapek följer den lilla hundflickan steg för steg i hennes utveckling. Han berättar, han tecknar och han fotograferar, ja, på försättsbladet under titeln står det ”skriven, ritad, fotograferad och upplevd av Karel Čapek”.

Och här kommer de första raderna i tredje kapitlet:

Mycket vatten har runnit sedan sist, och i synnerhet har många små floder flutit omkring. Dasjenka är inte mer ett hjälplöst bylte med skälvande svans, utan i hög grad en oberoende, strävhårig, nyfiken, rastlös, glupsk varelse med tänder och klor, som förstör vad den kommer över. Zoologiskt sett har hon utvecklats till ett ryggradsdjur – ty hon saknar inte ryggrad! – ordning: vilddjur, klass: flyger och far, familj: allestädes närvarande, genus: yrhätta, art: svartörat virvelvindsdjur.

Boken innehåller också en mängd fantastiska fotografier. Jag väljer ut två som jag tycker särskilt mycket om:

Ibland ger jag mig in på att försöka översätta lyrik, ibland nöjer jag mig med att fundera över om det alls är möjligt att översätta lyrik. En liten sak jag har kommit fram till i mitt funderande är av rent praktisk art och den har inte med själva översättandet i sig att göra. Men i alla fall – eftersom det egentligen inte går att översätta lyrik (jag måste nog ändå säga så) – tycker jag att man liksom ges en möjlighet att smyga förbi den här omöjligheten, om man när man publicerar översättningen har originaltexten på motstående sida. Då kan vi se hur dikten ser ut, vi kan kanske föreställa oss ljudet av den – om den inte är skriven med för oss otydbara tecken och kan vi det språk som dikten ursprungligen var skriven på, då kan vi röra oss hit och dit mellan original och översättning.

Jag tänkte här – tillsammans med den som vill stanna upp här ett slag – läsa två översättningar av samma dikt av Michelangelo Buonarroti (det råder visst oenighet om stavningen av efternamnet, men det här verkar vara den frekventaste varianten). Den ena är av Anders Österling och den låter så här:

Som när ett block av sten –

Som när ett block av sten man hugger ur
och i den hårda marmorn finner
konturen av en levande figur,
som växer fram, i mån som sten försvinner,
så kan det goda i min själ
på djupet spåras, innestängt likväl
av ytans hölje, detta hårda hinder
som är min egen köttsliga natur.
Blott du kan undanskilja
allt det som ännu binder
intelligens och skaparkraft och vilja.

Den andra är av Sverker Åström och den lyder på det här sättet:

Man hugger bort och i den hårda stenen
ser man en levande gestalt som träder fram
och växer sig allt starkare och större
alltmedan stenen krymper och försvinner:
på samma sätt kan själens goda gärningar
fördöljas av ett överflöd av kött
som stelnar till ett hårt och skrovligt skal.
Du är, min fru, den enda som tar fram dem;
inom mig själv finns varken vilja eller kraft.

Och här till sist för den av er som vill se originalet. Dessutom finns fästade vid denna länk fler av Michelangelos dikter i original att läsa.

Sì come per levar, donna, si pone
in pietra alpestra e dura
una viva figura,
che là più cresce u’ più la pietra scema;
tal alcun’opre buone,
per l’alma che pur trema,
cela il superchio della propria carne
co’ l’inculta sua cruda e dura scorza.
Tu pur dalle mie streme
parti puo’ sol levarne,
ch’in me non è di me voler né forza.

Det här är påfågelslampan – under den sitter nästan alltid den thailändska katten. Här under lampan ska jag nu läsa ett litet brottstycke ur Joseph Addisons ”Hymn” – de starkaste raderna i hela dikten:

Soon as the evening shades prevail,
The Moon takes up the wondrous tale;
And nightly to the listening Earth
Repeats the story of her birth:

Jag fick Kjell Westös roman ”Drakarna över Helsingfors” av min ”australiensiske” bror i julklapp. Nu har jag läst ett par kapitel och börjar så smått trivas i den, fastän jag ändå inte riktigt förstår mig på den. Den finlandssvenska världen är mycket främmande för mig och det fascinerar mig att tänka på att något som väl egentligen är så likt kan vara så annorlunda ändå. Jag har varit ett par dagar på Åland en gång för ganska länge sedan, det är enda gången jag alls har varit på finsk mark – jag känner varken det finska, det finlandssvenska eller Finland. Genom åren har jag i och för sig kommit att få några goda vänner som har sina rötter Finland och jag har väl lärt mig ett par ord på finska, men jag vet väldigt lite om Finland, nästan ingenting alls. Och det finlandssvenska är egentligen ännu okändare, utom att jag sedan något år har ett slags surrogatrelation med den världen – jag får av någon underlig anledning fler texter publicerade där än i Sverige: i Finsk Tidskrift, Nya Argus, Ny Tid, Hufvudstadsbladet. Detta har fått mig att lite försiktigt rikta en del av min uppmärksamhet ditåt.

Men nu tillbaka till Kjell Westös roman. Jag pratar om den redan nu, innan jag egentligen har läst den, för att jag lite grann hoppas att någon som läst den eller just nu läser den ska dyka upp här och samtala med mig under läsningens lopp.

Alldeles nyss hittade jag också en intressant text om Kjell Westö, om den här romanen och om hur den finlandssvenska, den finska och den rikssvenska läsekretsen har ställt sig till den. Texten är skriven av Tapani Ritamäki 1997. Det står att han då var journalist vid Ny Tid, om han är det nu också eller vad han gör kanske någon av er läsare vet något om. I alla fall är det en läsvärd text, inte minst för allt den säger om det finlandssvenska, det finska och det svenska i förhållande till varandra.

När ni – förslagsvis – har läst Ritamäkis text och alltså har ett hum om sammanhangen, kan ni här läsa de första raderna i kapitel 4 (Riku):

Det finns en sommar sedan långt senare: mer än trettio år senare.

Det är i juli månad och vi firar min mormor Diddes åttiofemte födelsedag där borta vid Pulavesi strand.

Det är första gången på mer än tio år jag är i Pulavesi. Eller på ”Sågen”, för så kallade Marina och jag alltid stället, skamsna som vi var över att springa över gula och sumpiga spåndyner när våra klasskamrater sprang över friskt saltstänkta och garanterat fasta skärgårdsklippor i Pellinge, Snappertuna, Rosala, Houtskär.

Den sommaren är de guldgula dynerna sedan länge borta: ungbjörk och strandal har tagit över, täckt in, utplånat spåren. Den gamla gårdsbastun med sitt garage där onkel Robert stod och visslade ”Cielito Lindo” och mekade med sina begagnade bilar är också borta: det står en liten och prydligt modern bastubyggnad nere vid stranden i stället, bara femton meter från vattnet.

Jag har valt ut de här raderna för att jag tycker att det är något lockande och suggestivt med dem, utan att de alls innehåller något särskilt. Och så är det förstås namnet ”Pulavesi”, som jag tycker om, kanske speciellt i kombinationen ”Pulavesi strand” eller ännu hellre ”där borta vid Pulavesi strand”. Var och en har sin form av romantik, är det inte så?

Kafkas språk är klart och lätt att förstå. Ordförrådet håller sig inom en strikt begränsad ram ungefär som möblemanget i Gregor Samsas rum i ”Förvandlingen”. Kafkas teckningar verkar vara byggda av samma stoff som texterna – enkla, klara linjer, liksom svartvitt även om det skulle vara i färg. Klara, enkla linjer som skildrar kvävande klaustrofobiska celler och avgrunder av kall fasa. Se här några teckningar som skildrar förbättringar av ett arbetsredskap – också efter förbättringarna kommer fingrarna att blöda:

Jag läser lite i mina gamla Kafkaanteckningar. Där finns till exempel ett citat – tyvärr minns jag inte varifrån jag hämtat det – om hans påtvingade juridikstudier:

es verlangte, ”daß ich mich in den paar Monaten vor den Prüfungen unter reichlicher Mitnahme der Nerven geistig förmlich von Holzmehl nährte, das mir überdies schon von tausend Mäulern vorgekaut war.”

Eller det här om arbetet på ”Arbeiterkrankenkasse”, där han träget och plikttroget arbetade under oändlig vantrivsel:

Man arbeitet so übertrieben im Amt, daß man dann sogar zu müde ist um seine Ferien nur zu genießen. Aber durch alle Arbeit erlangt man noch keinen Anspruch darauf, von allen mit Liebe behandelt zu werden, vielmehr ist man allein, gänzlich fremd und nur Gegenstand der Neugierde.

Ordet ”Liebe” sticker på ett för mig något oväntat sätt ut ur resten av texten. Mitt i eländet, stressen och tristessen yttrar sig här ett slags nästan halsbrytande förväntan att bli ”behandlad med kärlek av alla”. En förväntan som naturligtvis inte uppfylls. Inte på något sätt.