Kafkas språk är klart och lätt att förstå. Ordförrådet håller sig inom en strikt begränsad ram ungefär som möblemanget i Gregor Samsas rum i ”Förvandlingen”. Kafkas teckningar verkar vara byggda av samma stoff som texterna – enkla, klara linjer, liksom svartvitt även om det skulle vara i färg. Klara, enkla linjer som skildrar kvävande klaustrofobiska celler och avgrunder av kall fasa. Se här några teckningar som skildrar förbättringar av ett arbetsredskap – också efter förbättringarna kommer fingrarna att blöda:
Jag läser lite i mina gamla Kafkaanteckningar. Där finns till exempel ett citat – tyvärr minns jag inte varifrån jag hämtat det – om hans påtvingade juridikstudier:
es verlangte, ”daß ich mich in den paar Monaten vor den Prüfungen unter reichlicher Mitnahme der Nerven geistig förmlich von Holzmehl nährte, das mir überdies schon von tausend Mäulern vorgekaut war.”
Eller det här om arbetet på ”Arbeiterkrankenkasse”, där han träget och plikttroget arbetade under oändlig vantrivsel:
Man arbeitet so übertrieben im Amt, daß man dann sogar zu müde ist um seine Ferien nur zu genießen. Aber durch alle Arbeit erlangt man noch keinen Anspruch darauf, von allen mit Liebe behandelt zu werden, vielmehr ist man allein, gänzlich fremd und nur Gegenstand der Neugierde.
Ordet ”Liebe” sticker på ett för mig något oväntat sätt ut ur resten av texten. Mitt i eländet, stressen och tristessen yttrar sig här ett slags nästan halsbrytande förväntan att bli ”behandlad med kärlek av alla”. En förväntan som naturligtvis inte uppfylls. Inte på något sätt.
Det är verkligen svindlande hur man känner igen sig i Kafkas värld. Vi lever ju med en fot i hans tid och en annan famlar efter grepp i en ”ny tid” som inte kommer att bli särskilt mycket bätttre.
Den här tiden med dess överorganiserade tillvaro som ofta lämnar individen i ett kyligt vakuum låter sig nog ganska väl beskrivas genom Kafkas texter.
Och ändå mitt i all fasa, så är ju Kafka en stor humorist. Jag har läst ”Die Verwandlung” minst tio gånger och för varje gång blir den roligare på ett i det närmaste hysteriskt sätt. Med risk för att bli betraktad som lite underlig – det där med skämt kan ju lätt bli svårt – vill jag ge ett exempel på ett ställe jag tycker är underbart roligt. Gregor har nyss blivit förvandlad till en skalbagge och inte kunnat ta sig till sitt arbete. Därför har prokuristen kommit hem till familjen Samsa för att se vad som står på. Gregor funderar lite:
Gregor suchte sich vorzustellen, ob nicht auch einmal dem Prokuristen etwas Ähnliches passieren könnte, wie heute ihm; die Möglichkeit mußte man doch eigentlich zugeben.
Vid närmare eftertanke känns Kafka rätt tidlös. Kontorsslaveri är väl visserligen ett rätt nytt påfund, men att leva i skuggan av en hotfull kyrka, som pyramidbyggande slav eller vad annat man kan tänka sig, har väl alltid varit den stora massans lott även om Kafka var en av de första (den förste?) att sätta ord på det.
Hissutskällningen i ’Amerika’ är mycket rolig i allt det groteska, som jag minns det: K:s kollega försummar arbetet ideligen utan att något händer, men när K gör ett enda obetydligt misstag blir han avskedad på stört.
Jag tycker ofta att skillnaden mellan vad som är ’roligt’, ’underhållande’ eller ’intressant’ är hårfin. Kafka är allt på en gång, fast i olika proportioner.
Det här är ett annat underbart ställe i ”Die Verwandlung”:
Gerade an der gegenüberliegenden Wand hing eine Photographie Gregors aus seiner Militärzeit, die ihn als Leutnant darstellte, wie er, die Hand am Degen, sorglos lächelnd, Respekt für seine Haltung und Uniform verlangte.
Hans hobbies är förmodligen också ironiskt menade. Lövsågeriarbeten och tågtidtabeller.
Ja, kanske, fast när jag läser om hans lövsågeriarbeten får jag alltid en känsla av gränslös tröstlöshet – mer ”lycka” än så här gav inte livet. Å andra sidan valde Kafka kanske lövsågeri för att det är en så rejält och harmlöst hobbyaktig hobby, så att det hela genom det slirar in lite åt det komiska hållet.