Kleist är en av de där författarna i världslitteraturen som bara kan likna sig själva. Hans texter är utsökt välkomponerade, skenbart vanvettiga störtdykningar genom tid och rum. Tempot är fallets och sträckan är oändligheten.
För någon vecka sedan råkade en för mig dittills okänd text av honom i händerna på mig. Det rör sig om ”Über das Marionettentheater”. Texten är en dialog mellan två män, den ene är en framstående dansare och den andre är den undrande jagpersonen. Denne frågar inledningsvis varför dansaren besöker något så folkligt och oexklusivt som marionetteatern på stadens torg. Dansaren svarar och går steg för steg allt djupare in på marionetternas fantastiska kvaliteter, deras överlägsenhet över dansare av kött och blod. Han talar om tyngdpunkten i dockan, om hennes själ. Lyssnaren försöker först värja sig emot dansarens ord, men blir så småningom mer och mer gripen ja, trollbunden. Samtalet eller snarare dansarens monolog närmar sig och uppnår ett slags klimax då han på lyssnarens fråga, vad det då egentligen är som gör dockan så överlägsen, svarar:
Der Vorteil? Zuförderst ein negativer, mein vortrefflicher Freund, nämlich dieser, daß er sich niemals zierte. – Denn Ziererei erscheint, wie Sie wissen, wenn die Seele (vis motrix) in irgend einem andern Punkte befindet, als in dem Schwerpunkt der Bewegung. Da der Maschinist nun schlechthin, vermittelst des Drahtes oder des Fadens, keinen andern Punkt in seiner Gewalt hat, als diesen: so sind alle übrigen Glieder, was sie sein sollen, tot, reine Pendel, und folgen dem bloßen Gesetz der Schwere; eine vortreffliche Eigenschaft, die man vergebens bei den größesten Teil unsrer Tänzer sucht.
(Fördelen? Först och främst en negativ, min förträfflige vän, nämligen den att den aldrig gör sig till. – För tillgjordhet uppstår, som Ni vet, när själen (vis motrix) befinner sig någon annanstans än i rörelsens tyngdpunkt. Eftersom maskinsten nu en gång, genom strängen eller tråden, inte har någon annan punkt i sitt våld än just denna, så är alla övriga lemmar så som de skall vara, döda, rena pendlar, och följer enbart tyngdlagen; en förträfflig egenskap, som man förgäves letar efter hos större delen av våra dansare.)
Lite längre fram fortsätter dansaren i sin jämförelse mellan marionetten och den verklige dansaren så här:
Die Puppen brauchen den Boden nur, wie die Elfen, um ihn zu streifen, und den Schwung der Glieder, durch die augenblickliche Hemmung neu zu beleben; wir brauchen ihn, um darauf zu ruhen, und uns von der Anstrengung des Tanzes zu erholen: ein Moment, der offenbar selber kein Tanz ist, und mit dem sich weiter nichts anfangen läßt, als ihn möglichst verschwinden zu machen.
(Dockorna behöver marken bara – som älvorna – till att snudda vid och till att genom det korta avbrottet ge lemmarnas flykt nytt liv; vi behöver den för att vila på den och hämta oss från dansens ansträngning; ett ögonblick som helt uppenbart inte självt är dans och som man inte kan göra annat av än att i möjligaste mån låta det försvinna.)
I slutet av den här märkliga texten – som jag bara kan be er att läsa i dess helhet; länken dit kommer här nedanför – säger dansaren att gracen når sin högsta renhet i den mänskliga kropp som antingen saknar medvetande – likt marionetten – eller har ett oändligt medvetande – som Gud.
De allra sista raderna i texten – där lyssnaren/jagpersonen ironiskt nog är ”lite förströdd” – driver Kleist lite med sig själv här? – lyder så här:
Mithin, sagte ich ein wenig zerstreut, müßten wir wieder von dem Baum der Erkenntnis essen, um in den Stand der Unschuld zurückzufallen? Allerdings, antwortete er, das ist das letzte Kapitel von der Geschichte der Welt.
(Således, sade jag lite förstrött, borde vi äta från kunskapens träd igen för att åter uppnå oskuldens tillstånd? Förvisso, svarade han, det är det sista kapitlet i världshistorien.)
Här kan ni hitta en hel del Kleisttexter, bland annat just ”Über das Marionettentheater”.
