Kategori: Litteratur

Jag vandrar omkring i ”Poema del Cante Jondo” av Federico García Lorca (- nej, ”Romancero gitano” har jag inte släppt eller glömt). I den lilla dikten ”Y después” rör vi oss mellan det som försvinner och det som blir kvar – det som blir kvar efteråt. Öknen blir kvar och i sanden tecknar vinden och tiden böljlinjer. Är det en dikt om tiden? Om tiden på jorden? Om människans tid på jorden? Om jordens tid efter människan?

Y después

Los laberintos
que crea el tiempo,
se desvanecen.

(Sólo queda
el desierto.)

El corazón,
fuente del deseo,
se desvanece.

(Sólo queda
el desierto.)

La ilusión de la aurora
y los besos,
se desvanecen.

Sólo queda el desierto.
Un ondulado
desierto.

Under den här julen har jag fallit huvudstupa handlöst över en dikt av Bertil Malmberg och jag har ännu inte lyckats resa mig igen. Jag vet inte vilken diktsamling den hör hemma i och jag vet inte heller om den har ett namn. Jag hoppas bara att jag inte förvanskat något när jag skrev av den. Se här:

Han travade genom vårarna,
riden av ingen,
riden allenast
av egenviljan,
blott styrd, blott pressad
av godtyckets nakna,
smidiga lår.

En hingst ur äventyren…
Och manen den blåste för vinden.

*Nu ser vi honom
på fjället, uråldrig,
skymtande i stallet,
ännu med splittrade hoven
retligt stampande

• ett uråldrigt hästspöke,
  ensamhetens patetiske krubbitare.*

Detta skulle vara en bild av Knut Hamsun – eller har jag drömt det? ”Han travade genom vårarna, riden av ingen” – vad är det som gör att jag så helt förlorar jämnvikten av de här två diktraderna? Ja, hela strofen är oerhörd, denna rörelse framåt, dennna obehärskbara behärskning – och formuleringen ”godtyckets nakna, smidiga lår” – smaka på den! I de två mittraderna sedan minskar trycket framåt och allt luftas igenom och fylls av ett slags lätthet, ett kort ögonblicks lätthet. Och slutstrofen – den bär innanför sitt skrovliga skal ännu en gång den första. Detta är ungdomen, detta ålderdomen. Detta är livet, detta döden.

Härom dagen var jag i Göteborg för att handla julklappar. I den lilla spanska eller numera snarast internationella bokhandeln ”Don Eduardo” på Linnégatan stod jag plötsligt öga mot (sudd)öga med den här boken:

Den blir till mig, tänkte jag. Har jag inte alltid önskat mig ”Romancero gitano”? Jo. Nu är den här och min. Jag läser på prov lite i ”Preciosa y el aire”. Så här börjar det:

Su luna de pergamino
Preciosa tocando viene,
por un anfibio sendero
de cristales y laureles.
El silencio sin estrellas,
huyendo del sonsonete,
cae donde el mar bate y canta
su noche llena de peces.
En los picos de la sierra
los carabineros duermen
guardando las blancas torres
donde viven los ingleses.
Y los gitanos del agua
levantan por distraerse,
glorietas de caracolas
y ramas de pino verde.

De två raderna ”los carabineros duermen/ guardando las blancas torres” gör mig lite underlig och liksom virrig till mods – ”duermen guardando” och sedan de vita tornen som syns så tydligt i mörkret och rakt in i sömnen.

Jag bläddrar tillbaka till den del av boken som samlar dikterna ur ”Poema del Cante Jondo” och stannar vid den korta dikten ”Pueblo”:

Sobre el monte pelado
un calvario.
Agua clara
y olivos centenarios.
Por las callejas
hombres embozados,
y en las torres
veletas girando.
Eternamente
girando.
¡Oh pueblo perdido,
en la Andalucía del llanto!

De två sista raderna får mig nästan att tappa andan. Detta återhållna skrik av smärta.

Egentligen har jag aldrig läst Heidenstam på riktigt, men några av hans dikter har kommit till mig liksom på tvären, skymda av annat, som ”Himladrottningens bild i Heda”, som för alltid hänger ihop med min armlösa nalle som jag glömde där i kyrkan i Heda när jag var fem.

När jag gick på gymnasiet – Peder Skrivares skola i Varberg – läste vi i alla fall en dikt av Heidenstam, kanske fler. Jag hade en gammal och ganska trött och mycket originell svensklärare som hette Per-Adolf Lange; han tyckte om spanska madonnor med glastårar och höll i övrigt ett slags utmanande låg profil. Man skulle kunna kalla hans lärarstil minimalistisk. Han sa två ord, gick ut, rökte lite på sin pipa, kom tillbaka, vred sina händer – och fötterna under bordet, om man nu kan vrida fötter – suckade och sa ”ack, ja”. Han läste ”Moguls kungaring” för oss med en röst som lät oss förstå att han var Hafed. I tredje strofen från slutet gjorde han en liten manöver – eller var det bara ren distraktion? – den lyder ju egentligen så här:

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan,
jag sökte med mitt liv.”

(Dessa ord riktar alltså Hafed till Umballa.) Och så här läste ”Hafed” för oss:

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland kronor sopan,
jag sökte med mitt liv.”

Hafed vred händerna lite, ställde tårna inåt under katedern, slöt ögonen och suckade.

Detta om ”på tvären”. Men jag känner också några andra. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt” finns på ett mera väntat sätt i mitt minne. Och dikten om ”vår levnads stormomflutna näs” finns där skakande – såsom hos många. Och den här:

Om tusen år

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Och några till.

Gång på gång dyker Goethes dikt ”Mignon” från romanen ”Wilhelm Meisters Lehrjahre” upp i mitt huvud: ”Dahin! Dahin möcht’ ich mit dir…” Jag tittar in i romanen – drittes Buch, erstes Kapitel – och läser:

Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn,
Im dunkeln Laub die Gold-Orangen glühn,
Ein sanfter Wind vom blauen Himmel weht,
Die Myrte still und hoch der Lorbeer steht?
Kennst du es wohl? Dahin! Dahin
Möcht’ ich mit dir, o mein Geliebter, ziehn.

 Kennst du das Haus? Auf Säulen ruht sein Dach,
Es glänzt der Saal, es schimmert das Gemach,
Und Marmorbilder stehn und sehn mich an:
Was hat man dir, du armes Kind, getan?
Kennst du es wohl? Dahin! Dahin
Möcht’ ich mit dir, o mein Beschützer, ziehn.

 Kennst du den Berg und seinen Wolkensteg?
Das Maultier sucht im Nebel seinen Weg,
In Höhlen wohnt der Drachen alte Brut;
Es stürzt der Fels und über ihn die Flut.
Kennst du ihn wohl? Dahin! Dahin
Geht unser Weg! o Vater, laß uns ziehn!

I tredje strofen ser jag ”in Höhlen wohnt der Drachen alte Brut”, det är lindormens spår jag har följt, ser jag. Och nu är jag här.

I dikten finns Mignons längtan till Italien, tillbaka till Italien. Några rader in i romantexten under dikten säger hon till Wilhelm: ”gehst du nach Italien, so nimm mich mit, es friert mich hier.” Strofernas innehåll är på ett märkligt sätt ordnade i motsatt riktning mot den tänkta färdriktningen. Först är vi i djupaste södern bland glödande guldapelsiner, sedan i en marmorvärld som kanske kunde vara Rom och till sist i en otillgänglig alptrakt där mulorna söker sin väg genom dimman förbi drakarnas hålor. Och Wilhelm är under apelsinträden den älskade, bland marmorstoderna Mignons beskyddare och i bergsdimman hennes far.