Heidenstam – en pausträdssvit

Egentligen har jag aldrig läst Heidenstam på riktigt, men några av hans dikter har kommit till mig liksom på tvären, skymda av annat, som ”Himladrottningens bild i Heda”, som för alltid hänger ihop med min armlösa nalle som jag glömde där i kyrkan i Heda när jag var fem.

När jag gick på gymnasiet – Peder Skrivares skola i Varberg – läste vi i alla fall en dikt av Heidenstam, kanske fler. Jag hade en gammal och ganska trött och mycket originell svensklärare som hette Per-Adolf Lange; han tyckte om spanska madonnor med glastårar och höll i övrigt ett slags utmanande låg profil. Man skulle kunna kalla hans lärarstil minimalistisk. Han sa två ord, gick ut, rökte lite på sin pipa, kom tillbaka, vred sina händer – och fötterna under bordet, om man nu kan vrida fötter – suckade och sa ”ack, ja”. Han läste ”Moguls kungaring” för oss med en röst som lät oss förstå att han var Hafed. I tredje strofen från slutet gjorde han en liten manöver – eller var det bara ren distraktion? – den lyder ju egentligen så här:

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan,
jag sökte med mitt liv.”

(Dessa ord riktar alltså Hafed till Umballa.) Och så här läste ”Hafed” för oss:

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland kronor sopan,
jag sökte med mitt liv.”

Hafed vred händerna lite, ställde tårna inåt under katedern, slöt ögonen och suckade.

Detta om ”på tvären”. Men jag känner också några andra. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt” finns på ett mera väntat sätt i mitt minne. Och dikten om ”vår levnads stormomflutna näs” finns där skakande – såsom hos många. Och den här:

Om tusen år

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Och några till.

7 tankar om “Heidenstam – en pausträdssvit

  1. Det finns en dikt som heter Åkallan och löfte, som gjorde ett djupt intryck på mig på gymnasiet och som blivit del av hur jag tänker. Hade en usel lärarinna i svenska, men vissa saker var hon bra på – framför allt poesi och samtliga författares kärleksliv. När man lyssnade på henne, kunde man tro att hon själv varit Almqvists förtrogna, hade vandrat med Stagnelius i ensamhet eller kikat över axeln på Rydberg när han skrev, samtidigt som hon höll koll på hans kärleksliv. Att Strindberg varit kvinnohatare och Lagerlöf en stackars låghalt, mycket ensam och tragisk kvinna var helt klart i hennes åsikt.
    De berömda raderna av Heidenstam som jag fann så stärkande lyder:

    Det är stoltare våga sitt tärningskast,
    än tyna med slocknande låge.
    Det är skönare lyss till en sträng som brast,
    än att aldrig spänna en båge.

  2. Marita,

    de här raderna som du citerar hör förstås till de ”några till” som jag menar i min sista rad, fast jag kom inte på dem medan jag satt och skrev inlägget.

    Så alldeles usel var hon ju inte den där lärarinnan, säkert bättre än många, tänker jag.

    I alla fall är det dags för mig att närma mig Heidenstam på allvar – ja, Bertil Malmberg ”ligger före” här, men egentligen är det bara en glädje att ha sådana här stora läsningar framför sig – eller att vara inne i dem…

  3. Nja, min lärarinna hittade ofta på saker om författarnas kärleksliv lite på måfå, har jag förstått senare. Hon visste att Stagnelius var ful och ensam, så hon broderade ut hans totala övergivenhet till den allt uppslukande detaljen om honom. Att Lagerlöf förblev ensam och barnlös var det viktigaste om henne. Ellen Key nämndes inte, kan jag säga… Få böcker hon skrivit nämndes, även om vi nog läste Gösta Berlings saga eller möjligen Kejsaren av Portugallien.

    80% av hennes lektioner bestod annars av att dela ut ett kompendium om vad som helst – adjektiv eller fornsvenska t.ex. och säga ”Tja, om ni fyller i det här, så sitter jag i korridoren och rättar prov”. Glömde säga det. Det är just detta minne av henne som berör mig så illa. Hellre hennes mustiga påhittade kärlekssagor, än denna totala indifferens.
    Det var hon som sänkte mitt svenskbetyg en termin för att jag skrivit en uppsats som var så levande, att hon trott det var sanning. Hon blev jättearg, när jag förklarade att det var fantasi, för hon hade oroat sig för mig en hel vecka. Tror att det handlade om en kvinnas längtan att bli sjöman…

    Vet att någon skrivit en biografi om Heidenstam nyligen. Har inte läst den, men skulle gärna vilja. Fascinerande man och diktare.

  4. Om jag ska uppehålla mig ytterligare ett ögonblick vid min gamle svensklärare så kan jag säga att jag tyckte mycket om den här trötta uppgivenheten som ändå gav liv.

    Och jag kommer att läsa Heidenstam under året som kommer.

  5. Jag tror jag har rätt mycket av Heidenstams poesi i minnet, som jag uppskattat genom åren och uppskattar än i dag. Kanske spelar det en viss roll att jag är uppvuxen vid Vättern.

    Den långa diktsviten Tiveden som börjar

    Hör furornas dova sorgemusik,
    med förstämda trummor och tubor i moll,
    en blåkullahymn med suckar och skrik
    i ödemarken diktad av troll!

    Men också rätt många små dikter.
    Till exempel:

    Vi människor

    Vi, som mötas några korta stunder,
    barn av samma jord och samma under,
    på vår levnads stormomflutna näs!
    Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
    Samma ensamhet oss väntar alla,
    samma sorgsna sus på gravens gräs.

    Den lilla dikten Sommarljuset

    Du underbara sommardag,
    som med ditt ljus mig fyller!
    Den mjuka stigen vandrar jag
    bland vilda rosors myller.

    Här glimmar sjön i branta djup
    och speglar häll och grenar,
    och getter högt på bergets stup
    gå tyst bland mörka enar.

    Bestråla, ljus, de minsta snår,
    som dina marker smycka!
    Från dig jag kom, mot dig jag går,
    bevingad av din lycka.

    eller

    Gustaf Frödings jordafärd, som börjar:

    Bort gå de,
    stumma skrida de
    en efter en till skuggornas värld.
    Klockorna dåna. Tungt slå de,
    mullra och kvida de,
    sjunga sin sång till de dödas färd.

    Himladrottningen i Heda besåg jag i slutet av tonåren och någon förslust av nalle gjorde jag inte, men träskulpturen gjorde ett starkt intryck och härförleden, då vi talade om madonnor här, så fann jag en fin webbplats ”Medeltidens bildvärld” med bilder från vad som finns i våra kyrkor eller på museum. Även Himladrottningen i Heda fanns att beskåda:

    http://www.historiska.se/medeltidbild/default.asp

  6. Jag läste för något år sen en bok som hette Tal på Övralid eller något i den stilen, en bok med just tal som författare och andra som fått något pris/stipendium har hållit. Över skalden. Mycket bra bok, särskilt Ulf Lindes tal minns jag att jag fäste mig vid.
    Sen försökte jag – efter det – att läsa Karolinerna, men kom av mig. Som så ofta.

    Det jag gillar med Heidenstam är själva nationalskaldsrpylen, hur han byggde monument över sig själv, både i ord och i sten – Övralid.
    Och hur han pekade med hela armen. Här ska huset stå och här – graven.

    Han skriver en fantastisk svenska, någon av de där talhållarna var inne på det, någon av de utlandssvenska? Jag tror det, har kollat, det var Carl-Henning Wijkmark. Jag citerar:

    ”…Få kan som han väcka stämningar genom att spela på vokalernas olika känslovalörer. Diktrader med flera i-ljud har ofta en seren glans, som stjärnbloss frammanar de hög rymd, svalka och högtid: ‘Allt i mitt liv…det darrar i natt i en flod av glitter’ Och raderna med u-ljud, det är jagets förening med naturen, innerlighet, ljus jubel över att leva. I slutstrofen i ‘Paradisets timma’ hans kanske mest fulländade, samspelar båda vokalerna, avlöser varandra i målningen av den svenska sommarnattens övergång i en ny dag:

    Du äng, låt kalkar glimma
    kring älvans lätta häl!
    Du paradisets timma,
    din din dagg gjut i vår själ!
    Än jublar fågelsången
    kring gryningsljusa sund
    så klar som första gången
    i tidens första stund

    Dessa ‘gryningsljusa sund’, denna vokal ‘u’ hos Heidenstam, det är för mig Sverige. Själva naturföreteelsen finns väl på andra håll, men u-ljuden som kan måla den i språket, dem är vi ensamma om.”

    Slutar här och kan bara säga att jag håller med Wijkmark.

    Och jag tror att den där biografin som just kommit över Heidenstam främst skjuter in sig på hans kvinnosyn och hur han ”behandlade” kvinnor – den verkar av recensionerna att döma väldigt ”samtida” och jag måste säga att jag känner mig tveksam till den.
    Tal på Övralid däremot kan jag varmt rekommendera.

  7. Agneta och Karin,

    tack för allt ni burit hit.

    Agneta, ”Vi människor” hör till de där som borrar sig in i själens kött för alltid. I ”Sommarljuset” som jag inte mindes, fastnar nu särskilt ”Den mjuka stigen vandrar jag”. Och ”Tiveden” vill jag läsa – jag har ju dessutom som du kanske minns en del av en sommarsmåländsk barndom vid Vättern eller i alla fall inte långt ifrån.

    Karin,
    jag tycker också att Tal på Övralid låter mer lockande än något om hur Heidenstam ”behandlade kvinnor”. Och mest lockande av allt är hans dikter. Jag ska läsa där.

Kommentera