Härom dagen var jag i Göteborg för att handla julklappar. I den lilla spanska eller numera snarast internationella bokhandeln ”Don Eduardo” på Linnégatan stod jag plötsligt öga mot (sudd)öga med den här boken:
Den blir till mig, tänkte jag. Har jag inte alltid önskat mig ”Romancero gitano”? Jo. Nu är den här och min. Jag läser på prov lite i ”Preciosa y el aire”. Så här börjar det:
Su luna de pergamino
Preciosa tocando viene,
por un anfibio sendero
de cristales y laureles.
El silencio sin estrellas,
huyendo del sonsonete,
cae donde el mar bate y canta
su noche llena de peces.
En los picos de la sierra
los carabineros duermen
guardando las blancas torres
donde viven los ingleses.
Y los gitanos del agua
levantan por distraerse,
glorietas de caracolas
y ramas de pino verde.
De två raderna ”los carabineros duermen/ guardando las blancas torres” gör mig lite underlig och liksom virrig till mods – ”duermen guardando” och sedan de vita tornen som syns så tydligt i mörkret och rakt in i sömnen.
Jag bläddrar tillbaka till den del av boken som samlar dikterna ur ”Poema del Cante Jondo” och stannar vid den korta dikten ”Pueblo”:
Sobre el monte pelado
un calvario.
Agua clara
y olivos centenarios.
Por las callejas
hombres embozados,
y en las torres
veletas girando.
Eternamente
girando.
¡Oh pueblo perdido,
en la Andalucía del llanto!
De två sista raderna får mig nästan att tappa andan. Detta återhållna skrik av smärta.