Smörlejon – Butterlöwe

I Marie Luise Kaschnitz’ bok om Rom finns en lustig liten passage om den italienske skulptören Antonio Canova som jag inte vill glömma. Därför återger jag den här:

Einen Seitenblick noch nach rechts, in die Via Canova, auf die mit vielen antiken Bruchstücken bepflasterte Wand von Canovas Atelier, und eine Erinnerung an diesen aus Venezien stammenden Bildhauer, der als neunjähriger Junge sein erstes Kunstwerk vollbrachte, einen geflügelten Löwen von San Marco, der für eine herrschaftliche Tafel in Asolo bestimmt war und der aus Butter bestand.

Och här en ungefärlig översättning av stycket:

Ännu en sidoblick åt höger, in i Via Canova, mot Canovas ateljevägg som är klädd med en mängd av antika fragment och en påminnelse om denne venezianske skulptör, som som nioårig pojke fullbordade sitt första konstverk, ett bevingat markuslejon, som var avsett för en storslagen taffel i Asolo, ett lejon av smör.

Markuslejon

Doris Kareva: Tidens gestalt

Nej, Doris Kareva hörde jag inte läsa ur sina dikter på bokmässan, men när jag kom till den estniska montern bakom den stora estniska svarta lådan eller kabastenen – ja, det finns alltså också en estnisk kabasten, en stor svart sten med ljus inuti och med människor som går ut och in genom hålen i den undre kanten av den – ja, när jag kom till den estniska montern fann jag boken ”Tidens gestalt” och började läsa i den.

boken

Det var två rader som gjorde att jag fastnade och var tvungen att ta med mig boken hem. De här:

Hoppet finns sist
sinnets fena.

Jag såg något starkt böjligt tänja och spränga en vattenyta. Så är hoppet, tänkte jag.

Och lite senare fann jag den här dikten som kanske också på något sätt handlar om detta att hoppas, om att hoppas i betydelsen av att inte släppa greppet eller av att bygga något av bristen:

Jag övar mig i ålderdom, ensamhet,
att vara utstött, fattig,
vara i avsaknad, att inte finnas.
Jag övar blindhet,
slutligen och sist. Till sist
finns inget att frukta.

Förfäran, pressa inte mina nätter
till dina drömmars anlete.
Lidande, vaska guld
ur tillvarons flod och dess styrka.

Och sedan dessa rader om tomhetens fullhet (som väl hänger samman med detta att bygga något av bristen):

Tomheten töms inte.
Tomhetens uppfyllelse
är allt som finns –
i ett rim, en ram, ett rum.

Tomheten är mellan bokstäverna.
Tomheten ljuder
i cellernas kärnor
i hettan.

Tomheten upphäver inte;
tomheten är skälet.
Fira, högtidlighåll så
tomheten, grundernas grund.

Låt detta vara sättet att leva.

Och innan jag går ut ur det här pausträdsrummet vill jag läsa en dikt till av Doris Kareva:

I går var mitt sinne som havet –
spegelblankt. Världens botten
syntes nästan

I dag är mitt sinne som havet –
stormar och stormar, dumt,
utan att komma ut fläcken.

Boken är utgiven av ellerströms och översättningen är gjord av Peeter Puide.

• • •

PS Imorgon håller jag vilodag här – jag är tillbaka på måndag.

Jaan Kaplinski

Tillbaka till bokmässan och den estniska lyriken igen efter ett trädintermezzo: Jaan Kaplinski var en av dem jag lyssnade till i ”Rum för poesi”, mässans orkanöga där hetsade själar kan få ro.

Jaan Kaplinski är en av den nutida estniska poesins stora och i år har ett dikturval av honom kommit i svensk översättning – ”Någonstans vid världens kant” heter boken och översättningen är gjord av författaren själv i samarbete med Guntars Godiņš och Juris Kronbergs. Förlaget är Ariel Skrifter. Men det är inte frågan om någon introduktion av Kaplinski; både poesi, prosa och essäistik av honom har tidigare publicerats på svenska.

Kaplinski

Kaplinski stiger upp på scenen. Han rör sig som en som är hemma överallt och ändå finns det då och då en liten tvekan i rörelserna, men det är den trygges öppna tvekan vi ser. Han ler vänligt mot oss i auditoriet på ett sådant sätt som om han log mot en enda människa, mot dig, mot mig bara. Och så läser han:

Du ska vara
min icke-existerande barndoms
milda goda
lätta
sommarnatt
som täcker över mig
med mina egna stora
stumma vingar

Och:

Otroligt: åter
blommar för allra första
gången häggen här.

Livet är så kort att jag
aldrig blir van vid våren.

bok
(jag vet, det gråa har blivit för blått här och alltsammans är snett)

• • •

Jag skulle vilja lägga ifrån mig
Jaan och Kaplinski som två resväskor
jag släpat på
år ut och år in
från lägenhet till lägenhet
från stad till stad.
Ställa ner dem
i vägrenens fuktiga gräs
och gå barfota
anonymt
rakt österut
mot den avtagande kvällsbrisens sus
mot syrsornas allt starkare sång
bortom vilken
högt över skogen
ses skimra
en enda blek stjärna.

• • •

PS För er som bor i Stockholm, har tid ikväll och tycker om att lyssna på poesi – se här ett litet meddelande från den unga vitryska poeten Valzhyna Mort: Then at 18.00 I read at the shopping mall called PUB with a bunch of poets from Singapor. Please tell everybody to come! Especially if they need new shoes or something.

fs – en estnisk poet

Framsidan av bokmässans programkatalog pryds av en ung mans ansikte. Ansiktet är den estniske poeten fs’. På baksidan av hans diktsamling ”2007” ( som är utgiven av ellerströms) står det så här:

Författarnamnet fs är en avsiktligt opersonlig pseudonym för en mycket personlig poet som med intensiv svärta och trotsig energi berättar om vad det innebär att vara en fortfarande ung man i en gammal, nedsliten värld. Hans dikter är goth-poesi i förortsmiljö, deras färgskala är svart, grått och vitt, de sprakar av elektricitet och kortvågsknaster. Översättning Peeter Puide.

2007

Boken heter alltså ”2007” på svenska, den estniska originaltiteln är ”2004”(!).

Jag läser slutet av den ganska långa inledningsdikten ”fs – vem han är och varifrån han kommer”:

ryskt blod har jag också
men min kulturkrets är estnisk
alltid inåt
bättre hålla tyst
eller tala som en europé
om sådant som intresserar omgivningen
vackra kvinnor har vi ju
fast inte många
någon enda drabbar en som en blixt
när du kommer till Estland
fast innan du möter en sådan
blir du supen full
och så går du vilse i dimma
eller i kletig snömodd
när du en gång når henne
har många år gått
vårt klimat är ju fuktigt
mörkt kallt och blåsigt
dagsljuset varar inte länge
därför måste
ett hus ha små fönster
därutifrån kommer
ändå inte mycket gott
och väggarna måste vara tjocka
vi bygger starka hus
kalksten är vår rikedom
tung ful och grå
vi är sega och flitiga
om du ännu inte förstått
så tar jag om det
starksprit och kultur
håller oss vid liv
annars skulle vi frysa ihjäl
eller bli galna
lidelsefulla som vi är

Ja, här är det svindlande galgsvart och ändå liksom ihärdigt slitstarkt: ”vårt klimat är ju fuktigt/ mörkt kallt och blåsigt/ dagsljuset varar inte länge/ därför måste/ ett hus ha små fönster/ därutifrån kommer/ ändå inte mycket gott”. Nej, vad ska man med stora fönster till om det bara finns mörker att släppa in genom dem?

Ja, och där stod han så ensligt och magert och läste gråaktigt med hoptryckt glöd:

fs - scen

Han ser ut som en som inte kan bry sig om att han fryser.

fs - ansikte

Kristiina Ehin: Årstider

På bokmässan i Göteborg i år lyssnade jag mycket på estnisk poesi. En av de poeter som gjorde särskilt starkt intryck på mig är Kristiina Ehin. Hon gjorde det både med sina ord och med sin röst och faktiskt också med sitt sätt att bara stå där.

Kristiina

Även om jag inte har hunnit läsa in mig riktigt har jag liksom på känn fått ett slags allmänt intryck av hur hon skriver. Det hon skriver är inte modernt på något tydligt sätt, men det är inte heller något som skulle kunna sägas peka i en annan tidsriktning. Det hon säger i dikterna är något som skulle kunna sägas i alla tider. Och de här dikterna bär livet i sig på ett kraftfullt sätt, men helt utan att frusta eller stånka.

Jag väljer nu att läsa den första dikten i den tunna boken ”Som en tiger bland likadana randiga”:

Årstider

höst

åter en korplik kväll
den sträcker sig mot solnedgången
som ett avlövat träd

vinter

i dina ögon kände jag
hur igelkottarna på terrasserna
stod och sökte
varandras munnar

midvinter

fotografens nynnande
kröp uppför min arm
ej mer ensamma
var vi då

förvår

som våg stormar jag mot stranden
utan att veta att skogen finns
och varför den flickan står på stranden
och tror att hon är jag

vår

och så kom våren
störtande nerför Kulubergen
och jag sprang bakefter som en kalv
som tappat bort sin mor

Det är jordelivet det här och nog är det hisnande härligt att läsa om våren som kom störtande nerför Kulubergen. Den raden – särskilt den – skulle jag vilja höra på estniska. Estniskan är så konturskarp och har så klara klanger.

bok
Färgen blev visst helt fel på min bild, egentligen är omslaget grönt.

Översättningen är gjord av Peeter Puide och förlaget är Ariel Skrifter.