Wolfgang Borchert: Min bleke bror

Idag läser jag början av en novell av Wolfgang Borchert här:

snö

Min bleke bror

Aldrig hade något varit så vitt som den här snön. Den var nästan blå av vithet. Blågrön. Så fruktansvärt vit. Solen vågade nästan inte vara gul inför denna snö. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren som denna. Bara längst bort stod en mörkblå skog. Men snön var ny och ren som ett djuröga. Ingen snö hade någonsin varit så vit som den här denna söndagsmorgon. Ingen söndagsmorgon hade någonsin varit så ren. Världen, denna snöiga söndagsvärld, skrattade.

Men någonstans fanns det ändå en fläck. Det var en människa som låg i snön, hopkrupen, med ansiktet mot marken, i uniform. Ett lumpbylte. Ett lumpigt bylte av hudslamsor och benbitar och läder och tyg. Överallt svartröda stänk av fasttorkat blod. Alldeles dött hår, perukaktigt dött. Hopkrupen, det sista skriket blev skriket in i snön, som ett ylande eller en bön kanske: En soldat…

Och detta är originaltexten:

Mein bleicher Bruder

Noch nie war etwas so weiß wie dieser Schnee. Er war beinah blau davon. Blaugrün. So fürchterlich weiß. Die Sonne wagte kaum gelb zu sein vor diesem Schnee. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber gewesen wie dieser. Nur hinten stand ein dunkelblauer Wald. Aber der Schnee war neu und sauber wie ein Tierauge. Kein Schnee war jemals so weiß wie dieser an diesem Sonntagmorgen. Kein Sonntagmorgen war jemals so sauber. Die Welt, diese schneeige Sonntagswelt, lachte.

Aber irgendwo gab es dann doch einen Fleck. Das war ein Mensch, der im Schnee lag, verkrümmt, bäuchlings, uniformiert. En Bündel Lumpen. Ein lumpiges Bündel von Häutchen und Knöchelchen und Leder und Stoff. Schwarzrot überrieselt von angetrocknetem Blut. Sehr tote Haare, perückenartig tot. Verkrümmt, den letzten Schrei in den Schnee geschrien, gebellt oder gebetet vielleicht: Ein Soldat…

Snart är den här intensiva Borchertperioden i mitt liv slut. Jag har sett och förstått att det han skriver håller för ett oändligt läsande, ja, till och med för den här översättarläsarens hejdlösa obarmhärtiga ändlösa läsgrävande. Och aldrig har jag känt mig så nära hans texter som nu. Men nu är översättningen färdig eller i alla fall så gott som färdig. Jag bävar lite för hur det ska bli efteråt.

• • •

Imorgon börjar bokmässan i Göteborg och jag blir borta från pausträdet för ett par dagar. För den som är intresserad kan jag berätta att jag tillsammans med Jelena och Håkan kommer att befinna mig på tidskriftsmonterns scen (B:04:04) klockan tre imorgon. Vi kommer att läsa ur översättningar vi har gjort eller håller på med: Håkan läser något av Karl Kraus, Jelena läser något av Johann Nestroy och jag läser en novell av Wolfgang Borchert.

PS I samband med bokmässan har Salongen tillsammans med fem andra nättidskrifter nominerats till Årets Nättidskrift 2007. Priset till vinnaren kommer att delas ut på fredag kväll.

Marie Luise Kaschnitz: Ostia antica

Ostia antica

Durch die Tore: niemand
Treppen: fort ins Blau
Auf dem Estrich: Thymian
Auf den Tischen: Tau.
Zwiegespräch aus Stille
Tod aus Käferzug
Abendrot im Teller
Asche im Krug.
Asphodeloswiese
Fledermäusekreis
Diesseits oder drüben
Wer das weiß –

bild
Den här bilden är inte tagen i Ostia antica, men den passar kanske ändå.

Eva Strittmatter: Nach einem Sommer

Nach einem Sommer

Bald wird die Sommerbank eingezogen.
Der Tisch verläßt den Birkenraum.
Einen Sommer lang hab ich mich hier betrogen
Mit einem verspäteten Mädchentraum.

Aber gearbeitet hab ich auch
An diesem Platz. Und ich hab gelernt.
Und manches ist mir näher gekommen.
Und manches hat sich von mir entfernt.

Mein Wortgefühl hat sich geschärft.
Sprachzwischenraum ist mir aufgegangen.
Die Schönheit, die jenseits von Worten entsteht.
Und ich habe das Schweigen eingefangen.

Eva Strittmatter

altan

Angelo Branduardi: La pulce d’acqua

Angelo Branduardi är en italiensk cantautore (jag undviker att använda det krångliga ”svenska” ordet ”singer-songwriter”), en poet av ett alldeles egenartat slag. Hans sånger bär något nordiskt och i tiden avlägset i sig. Han lever i medeltiden. Han känner alla trädens och blommornas namn, han sjunger om granar och lindar. Och alla de minsta krypen och skuggvarelserna dansar runt i det han sjunger. Det här är sången om vattenloppan – du förlorade din skugga när du böjde dig för djupt över bäckens vatten, men vattenloppen – som tog den – ska ge dig den tillbaka…

La pulce d’acqua

È la pulce d’acqua
che l’ombra ti rubò
e tu ora sei malato
e la mosca d’autunno
che hai schiacciato
non ti perdonerà.
Sull’acqua del ruscello
forse tu troppo ti sei chinato,
tu chiami la tua ombra,
ma lei non ritornerà.
È la pulce d’acqua
che l’ombra ti rubò
e tu ora sei malato
e la serpe verde
che hai schiacciato
non ti perdonerà.
E allora devi a lungo cantare
per farti perdonare
e la pulce d’acqua che lo sa
l’ombra ti renderà.

Och här kan ni lyssna till sången om vattenloppan.

AB
Angelo Branduardi

Ur mitt koalbum

ko VB
Valle Brembana

Hirte (auf dem Berge).
(Variation des Kuhreihens.)

Ihr Matten, lebt wohl,
Ihr sonnigen Weiden!
Der Senne muß scheiden,
Der Sommer ist hin.
Wir fahren zu Berg, wir kommen wieder,
Wenn der Kuckuck ruft, wenn erwachen die Lieder,
Wenn mit Blumen die Erde sich kleidet neu,
Wenn die Brünnlein fließen im lieblichen Mai.
Ihr Matten, lebt wohl,
Ihr sonnigen Weiden!
Der Senne muß scheiden,
Der Sommer ist hin.

Friedrich Schiller: Wilhelm Tell, erster Aufzug, erste Szene

kor VB
Valle Brembana

kor SB
Schliersee, Bayern