Angelo Branduardi är en italiensk cantautore (jag undviker att använda det krångliga ”svenska” ordet ”singer-songwriter”), en poet av ett alldeles egenartat slag. Hans sånger bär något nordiskt och i tiden avlägset i sig. Han lever i medeltiden. Han känner alla trädens och blommornas namn, han sjunger om granar och lindar. Och alla de minsta krypen och skuggvarelserna dansar runt i det han sjunger. Det här är sången om vattenloppan – du förlorade din skugga när du böjde dig för djupt över bäckens vatten, men vattenloppen – som tog den – ska ge dig den tillbaka…
La pulce d’acqua
È la pulce d’acqua
che l’ombra ti rubò
e tu ora sei malato
e la mosca d’autunno
che hai schiacciato
non ti perdonerà.
Sull’acqua del ruscello
forse tu troppo ti sei chinato,
tu chiami la tua ombra,
ma lei non ritornerà.
È la pulce d’acqua
che l’ombra ti rubò
e tu ora sei malato
e la serpe verde
che hai schiacciato
non ti perdonerà.
E allora devi a lungo cantare
per farti perdonare
e la pulce d’acqua che lo sa
l’ombra ti renderà.
Och här kan ni lyssna till sången om vattenloppan.
Angelo Branduardi
Hej!
Glad att jag hittade dig via Eva Ströms blogg.
Tack för tipset om Angelo Branduardi! På 80-talet blev jag fascinerad av några italienska vissångare och upptäckte på så vis en musikgenre som i likhet med den franska chansonen aldrig har fått något riktigt fäste här i Norden (trots Lars Forssells insatser). Angelo var dock en ny bekantskap för mig.
Hej!
Under en del av min ungdom (kring mitten av sjuttiotalet) bodde jag i Italien och lärde då känna bland annat Angelo Branduardis sånger. Vi sjöng dem också på trapporna till Madonna della Neve. Andra cantautori från den tiden som jag fortfarande ibland lyssnar på är Fabrizio De André, Francesco De Gregori, Francesco Guccini för att ta några exempel.
Branduardi är alldeles på sitt eget sätt, dels för musikstilen, dels för texterna som ofta knyter an till sagan eller naturen på ett, som jag sa här ovanför, nästan nordiskt vis. Jag har huvudet full med texter i den här stilen: ”Dormono le cime dei monti, dormono le valli, dorme la belva e la stirpe delle api…” (kanske blandar jag ihop raderna här, men jag bryr mig inte om att kolla, kanske är det också rätt). En sång jag tycker mycket om är ”Sotto il tiglio” som är en översättning av en dikt av Walter von der Vogelweide och jag tycker att stämningen i sången kommer mycket nära den som finns i ursprungsdikten.
Just de där andra namnen du nämner var de som jag upptäckte. Plus några till, Paolo Conte, t ex. Spelar dem fortfarande ibland, särskilt Guccinis ”Signora Bovary”
Vilket fynd!
Jag hittade ”Best of Angelo Branduardi” (EMI 1992) på loppis igår, och beslöt efter första genomlyssningen att ta reda på vad som finns skrivet om honom, i synnerhet då på våra latituder. Tack för en initierad bloggpost!