Kategori: Litteratur

”Lyssnerskan” av Tove Jansson är en novellsamling som innehåller 18 mycket originella och sinsemellan ganska olika berättelser. Personerna i dessa noveller är lite udda och ensamma människor som lever sina ofta svåra liv med ett slags självklar värdighet. Deras egenheter skildras med en stor ömhet utan att denna någonsin blir för närgången. Miljöerna varierar men flera av texterna utspelar sig på platser med ett kärvt klimat och knappa materiella förhållanden.

I var och en av novellerna byggs en intensiv spänning upp och i vissa av dem håller den läsaren i sitt grepp ända till slutet. Ibland blir en skenbart vardaglig historia till en gastkram.

Den berättelse som gjorde starkast intryck på mig så här vid en första genomläsning är ”Barnbjudning”. Huvudpersonerna är två systrar, Anja och Vera Häger, som bor tillsammans – sedan länge verkar det som. En dag får de till uppgift att ordna ett barnkalas för en brorsdotter hemma hos sig eftersom flickans föräldrar är bortresta.

Båda systrarna känner sig osäkra i sina roller och vet inte hur de ska ta emot barnen. Anja lyckas ändå på något sätt inför systern låtsas att hon visst klarar det här, men Vera, den yngre systern, känner en oro och otillräcklighet som gränsar till desperation.

Så strömmar då barnen in, alla är plötsligt där utom födelsedagsbarnet. Anja bjuder barnen på glass och kastar lite serpentiner över dem och de finner sig efter en stunds tvekan till rätta. Vera gör vad hon kan för att hålla sig undan. Hon ringer till brodern för att fråga efter brorsdottern, men det tutar upptaget hela tiden. Hon ringer och ringer och är lättad över det andrum som ringandet ger henne. När hon till sist ändå ger upp går hon ut till systern:

Leker de? Har de roligt?

De äter, sade Anja. Du kan ju gå in och vara med dem en stund, jag tänker läsa lite. Hon gick vidare till sängkammaren.

Vera går försiktigt in till barnen – man känner hennes rädsla. Hon gör ett tafatt försök att säga något till dem:

Har ni roligt, frågade hon blygt. Barnen slutade äta och såg på henne. En lång stund betraktade de varandra genom ridån av serpentiner.

När jag var liten , sade fröken Häger, hade ingen hört talas om glass. Glass, tror jag, kom först långt senare. Ni ska inte vara oroliga för Daniela, hon kommer nog snart, kanske närsomhelst…

Nu var barnen orörliga. Huset av apelsiner föll isär och frukterna rullade ut på golvet. En av dem rullade ända fram till Vera Hägers fötter, hon vände och gick in i sängkammaren. Hennes syster låg och läste på sin säng.

Jag förstår inte. Varför är det alltid något fel med våra bjudningar. Inte ens med barn…

Systrarna talar förbi varandra en stund och försöker på det viset att dölja sitt gemensamma olyckliga liv för varandra. Sedan säger Anja:

Förlåt mig. Jag säger ju bara att de har roligt. Det är en lyckad bjudning, de äter och ryter åt varandra. Sällskapsliv, det är en djungel, att småle och visa tänderna…

Vera är förvirrad över Anjas ord och rädd.

Finns det någon, frågade Anja, finns det någon enda människa som vi längtar efter att träffa?

Tomheten i de båda systrarnas livs tränger sig på dem och övermannar dem. De står en stund hjälplösa och samtidigt fulla av villrådiga anklagelser inför varandra. Men så ringer det på dörren. Barnen ska hämtas, de drar under stort buller på sig jackor, stövlar och mössor och plötsligt är det tyst igen. Kvar i tamburen hänger bara ”två långa svarta kappor”.

Ich möchte Leuchtturm sein
in Nacht und Wind –
für Dorsch und Stint,
für jedes Boot –
und bin doch selbst
ein Schiff in Not!

Wolfgang Borchert

• • •

PS Jag är tillbaka här på söndag eller måndag.

En ny kulturtidskrift har gjort entré i den svenska tidskriftvärlden. Behövs det verkligen fler, frågar kanske någon. Nej, kan man svara. Ja, kan man svara – om den tillför något av värde som inte funnits här tidigare. DET är en djupt seriös och mycket välkomponerad och välskriven skrift och detta första nummer innehåller en rad intressanta texter. Det rör sig om essäer, presentationer, översättningar ur skönlitterära verk, intervjuer, prosastycken och dikter.

Så här ser DET bara ut på ett typiskt Bodil-foto. I verkligheten är den stramt, men ändå på ett suggestivt sätt, vacker:

Vad som finns att läsa i det här första numret? Se här – innehållsförteckningen:

5 Jaktramsa: István Molnár
6 Kierkegaard som mediekritiker: Håkan Lindgren
9 Pressen är en hund: Søren Kierkegaard
10 Pisstryckeri: Staffan Björkman
26 ur Lungor – landskap: Krister Gustavsson
28 Vad hade Borges i bokhyllan? Ola Sunesson
34 Konsten är Bagger 288: Håkan Lindgren
37 Skorpionens tänkeplats: Magnus Ringgren
40 Intervju: Juli Zeh
46 Schnitzlers litterära skalpell: Jelena Selin
48 ur Therese – Chronik eines Frauenlebens: Arthur Schnitzler
50 intro till Ögonblicksfotografier: Håkan Lindgren
53 Ögonblicksfotografier: Karl Kraus
57 Wolfgang Borchert – en introduktion: Bodil Zalesky
59 Köksklockan: Wolfgang Borchert
62 Tomheten i centrum: Håkan Lindgren
65 Jag ger mig ut: Christer Boberg
67 Pinocchios ankomst: István Molnár

Jag vill också ge en mer direkt inblick i DET – och då närmare bestämt i en Håkan-text med den där speciella lågmält provokativa tonen – genom att läsa ett stycke någonstans mitt inne i ”Konsten är Bagger 288”:

Det har varit tur för konsten att det finns kitsch. Någon har målat ett stilleben med Kronblom, en Bamsedocka och en affisch med indiska gudar. Än går det bra att göra sådant, liksom det fortfarande går bra att tanka bilen. Tror ni att kitschen är outslitlig? I så fall är ni på väg mot ett obehagligt uppvaknande. Konstindustrin slukar en hektar kitsch varje sekund, i samma takt som skogsindustrin slukar regnskog. Och det har varit tur för er att det finns kroppar. Så länge det finns kroppar är det ingen större ansträngning att göra konst. Mer än en av de medverkande konstnärerna har nog, i hemlighet, dragit en lättad suck och tänkt ”Thank god, at least we’ve got bodies. Vad skulle jag göra om det inte fanns kroppar?”

Så många konstnärer har lärt sig att arbeta på detta sätt. De har gjort sig beroende av att det finns något annat än konst i världen, av att det finns saker de kan plocka upp och göra konst av. Eftersom de sällan gör konst av världen på något intressant sätt, utan på samma sätt som man producerar fiskpinnar av ishavstorsk, kommer de att möta samma sorts problem: i båda fallen har vi trålat lite för hårt. Nu börjar konsekvenserna göra sig påminda. Vi har tagit för givet att allt det där som inte är konst är en sorts naturresurs som aldrig kan ta slut: det oavsiktliga, det naiva, det förbisedda, glesbygdens pynt och storstadens graffiti, rostiga industrier, trista hotellrum, nostalgiska leksaker, utslitna popkulturella ikoner, kubaner, broderier och pärlplattor. Konstindustrin har exploaterat planetens reserver av allt detta med kortsiktig girighet som bara kan jämföras med hur man på andra håll har grävt sönder landskapet efter brunkol att elda med. Skribenter som vill kritisera konsten använder sig fortfarande av floskeln om det romantiska geniet; det vore rimligare att jämföra konsten med Bagger 288, den gigantiska tyska gruvbrytningsmaskinen som liknar en grävskopa muterad till godzillaformat. Hur länge har man tänkt att konsten ska kunna fortsätta på det viset? Man har naturligtvis inte tänkt alls.

Det är Håkan Lindgren som ställer samman tidskriften eller rättare sagt så är det hans tidskrift och det är hans ande som svävar över den. För den som vill köpa ett exemplar av första numret (om det finns något kvar) – försök här.

Und in der goldenen Herbsteszeit
Leuchtet’s wieder weit und breit.

ur ”Herr Ribbeck auf Ribbeck im Havelland” – Theodor Fontane

Visst lyser det starkare om Fontanes ord än om de här mattguldiga träden i det trevande bleka nordiska ljuset, men ingen kan säga vilket som är vackrare…

Just nu är den tid inne då man talar om Nobelpriset i litteratur eller egentligen var väl igår den sista dagen som man med någon större iver talade om det. (Fast om Doris Lessing kommer man att tala ett tag till, som författare, och man kommer att fortsätta att läsa henne och en del kommer det väl att babblas om att hon är kvinna, eftersom det fortfarande anses ovanligare att vara kvinna än att vara man.) Vid sådana här tillfällen känns tidens gång på något vis extra tydligt. Det flimrar till lite och man – jag tar tag i en ledstång och ställer mig, för att återfå balansen, frågan: Vem blir det nästa år? Och för att få riktigt fotfäste så svarar jag också: Adam Zagajewski. Och så låter jag genom honom skymningens sanskrit tala:

Sen helg

Om kvällen, i stadens utkant, efter en hel dag
prisgiven åt tomheten, börjar plötsligt
den sena helgen och skymningens sanskrit tala
med glädjens glödgade tunga.
I den höga rymden svävar små eldar från cigaretter
som ingen röker.
Här brinner papperet från snabba hemligheter;
vad den tyst slocknande himlen bekänner
låter sig inte nedtecknas eller ens hågkommas.
Vad gör det att du jagas av faraos arméer,
när evigheten är instoppad mellan
dagarna i veckan som mossan i bjälkarna
på ett trähus.

Och här är räcket (ledstången) som jag ändå inte kan hålla mig i:

Räcke

Tyvärr – säger R. – finns mellan tillvaron
och icketillvaron ingenting förmedlande,
ingenting, inte ens en korridor, inte ens ett räcke
för trötta örnar att sätta sig på.

Dikterna här är hämtade ur samlingen ”Elektrisk elegi” och översättningen är gjord av Anders Bodegård.