Kategori: Litteratur

I Salongen börjar våren i februari, när primulan slår ut i de sydliga bergen. Under vintern har Jelena och jag tänkt och funderat över det kommande årets salongsinnehåll och också fattat ett och annat beslut. Den här våren börjar vi med en serie intervjuer med skönlitterära översättare om översättandets våndor och sköna konst. Emellan intervjuerna kommer som vanligt texter av annat slag: recensioner, essäer och svårbestämbara hybrider.

Jelena och jag

Här är ett litet utdrag ur den första intervjun, den med Hans Blomqvist:

Jag kom in på översättarbanan genom min kärlek till Franz Kafka. När jag skaffade hans samlade skrifter på tyska, upptäckte jag att det fanns en hel del godbitar som inte var översatta till svenska, och jag lyckades intressera min översättarkollega Erik Ågren och förlaget Bakhåll för att 1985 publicera en liten bok med sådant material. Vi gav volymen titeln ”Fragment ur anteckningar och lösa blad”, en titel som ganska bra speglar vad det handlade om den gången. Så småningom mognade tanken att översätta och nyöversätta allt av Kafka. Just nu är vi alltså i färd med att på Bakhåll publicera en nyöversatt, komplett, inbunden utgåva av Kafkas litterära texter, dagböcker och brev.

Kanske har jag aldrig läst någon Rilke-dikt här under trädet. Vilken ska då bli den första? Jag väljer den här om tiden och den hemlösa oförgängligheten som tar sin tillflykt till det vilda hjärtat. Den första strofens början talar om det besynnerliga med uttrycket ”fördriva tiden”, då det svåra ju är att hålla den kvar. Nej, jag vågar mig inte på att översätta den. Kanske finns det redan en svensk översättning?

Wunderliches Wort

Wunderliches Wort: die Zeit vertreiben!
Sie zu halten, wäre das Problem.
Denn, wen ängstigts nicht: wo ist ein Bleiben,
wo ein endlich Sein in alledem? –

Sieh, der Tag verlangsamt sich, entgegen
jenem Raum, der ihn nach Abend nimmt:
Aufstehn wurde Stehn, und Stehn wird Legen,
und das willig Liegende verschwimmt –

Berge ruhn, von Sternen überprächtigt; –
aber auch in ihnen flimmert Zeit.
Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.

Rainer Maria Rilke

Här med musik.

För några år sedan köpte jag mig ett häfte med sånger på jiddisch, som jag bläddrar i ibland. Det här:

Jag väljer en liten vistext som en och annan av er kanske delvis förstår utan att läsa den svenska prosaöversättningen som följer under månen. Översättningen och transkriptionen till det latinska alfabetet är gjorda av Lennart Kerbel:

Shein vi di levóne

Shein vi di levóne,
líchtig vi di shtern,
fun himl a matóne
bístu mir tsúgeshikt.

Main glik hob ich gvúnen,
ven ich hob dich gefúnen.
Du shainst vi tóiznt zúnen,
hóstu main harts baglíkt.

Dáine tséndelech, vaise pérelech,
mit dáine sheine oign,
dáine chéndelech, dáine hérelech,
host mich tsúgetsoign.

Shein vi di levóne,
líchtig vi di shtern,
fun himl a matóne
bístu mir tsúgeshikt.

Chaim Tauber & Josef Rumshinski

Skön som månen

Skön som månen,
lysande som stjärnorna,
från himlen som gåva
skickades du till mig.

Min lycka vann jag
när jag fann dig.
Du lyser som tusen solar,
du har fyllt mitt hjärta med glädje.

Dina små tänder, vita små pärlor,
med dina vackra ögon,
dina smilgropar, dina lockar,
drog mig till dig.

Skön som månen,
lysande som stjärnorna,
från himlen som gåva
skickades du till mig.

Igår kväll började jag läsa Nina Cassians dikter igen i det tunna bandet ”Mirakelkvinnan”. En gång läste jag dikten ”Bröllop” här; den är vacker och vild och slutar så här:

Som en målning av Chagall flög de över staden.
De återvände aldrig.

Igår kväll läste jag mig flera varv genom boken och sedan stannade jag på ett ställe och tänkte ”här” och sedan på ett annat och tänkte ”den vill jag visa”. Nu sitter jag här i det grå morgonljuset och väljer att läsa en annan:

Jag ville stanna kvar i september

Jag ville stanna kvar i september
på den öde, bleka stranden,
ville proppa mig full med askan
från trolösa tranor,
låta den stilla, tunga vinden
somna i mitt långa hår
som vatten i en trål;
en natt ville jag tända
en cigarett vitare än månen,
runtomkring mig – bara havet
med sin dolda, högtidliga kraft;
jag ville stanna kvar i september,
bevittna tidens gång,
hålla ena handen i träden, den andra
i den grå sanden, tillsammans
med sommaren glida
in i hösten.

Men ödet har väl dömt mig
till mer dramatiska sortier:
att ryckas loss ur ett landskap
med oförberedd själ,
lämna kärleken
medan jag ännu är kär.

…

Översättningen är gjord av Dan Shafran.

Eftersom havet också för mig är mer än vågorna mot stranden, vill jag läsa början av Else Lasker-Schülers korta text ”Des Meer” ur essäsamingen ”Konzert”.

Auch das Meer war einmal vom Körper umfangen gewesen, bevor es losbrauste. Das Meer ist die weite strömende, der Welt ”gebliebenen” Seele. Das Meer ist von dieser Welt. Aber der Geist Gottes schwebt über seine Wasser. Wir tauchen in das heilige Element und erlösen uns von aller Erdenschwere. Schiffe gleiten über dem Ozean von Erdteil zu Erdteil. Man möchte immer das seligbrausende Gewässer anbetend umarmen. Eine Erlösung sondergleichen, sich der Welle hinzugeben; Hochzeit feiert das Geschöpf mit dem Meer. Bewundernd blicke ich über die feierlich perlengeschmückte, rauschende Tafel. – Nun ist es Nacht, das ewige Wasser aber leuchtet silbern wie mein befreites Herz. Wie breite ich die Flügel aus und weiß nichts mehr als: Schweben – Vogelsein!

…

Också havet hade en gång varit inneslutet i en kropp, innan det brusade iväg. Havet är en vidsträckt strömmande själ, världens ”kvarblivna” själ. Havet är av denna världen. Men Guds ande svävar över dess vattenmassor. Vi dyker ner i det heliga elementet och befriar oss från all jordisk tyngd. Fartyg glider över oceanen från världsdel till världsdel. Man vill alltid i tillbedjan omfamna det saligt brusande vattnet. En oförliknelig befrielse är det att hänge sig åt vågen; bröllop firar skapelsen med havet. I förundran blickar jag ut över den glansfullt pärlsmyckade, sjudande skivan. – Nu är det natt, men det eviga vattnet lyser silverfärgat som mitt befriade hjärta. Och jag brer ut vingarna och vet ingenting mer än: Sväva – vara fågel!