Jag vill protestera mot den ”sanna” berättelsen i ”Klämda” (och även mot efterföljarna ”Glömd” och ”Skäktan”). Så var det inte alls! Ärligt. Alla sa nåt annat och en del gjorde det också, vettja. Dessutom vill jag tala om att författaren har färgat håret och vantrivs och att det finns fler författare som skriver om samma sak och inte heller är så glada.
PS Jag kräver att detta ska stå i alla svenska dagstidningar varje dag under hela det här året!
Jag läser ett avsnitt i Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag”, ett avsnitt om poesiöversättandets villkor och omöjligheter:
Det säger sig självt att poesi i viss mening är oöversättlig. Medan musik, dans och bildkonst låter sig transporteras över gränser, gäller andra förhållanden för poesin. Poesin har till och med en särställning i förhållande till andra litterära genrer, som utan större förlust låter sig översättas. Men även om språket oftast når sin yttersta sensibilitet och mest raffinerade struktur i poesin, skall man likväl försöka att översätta den, eller snarare överföra den med omdiktning.
Om poesi skall presenteras på ett främmande språk, måste den naturligtvis vara semantiskt försvarbar, något som ofta låter sig göras, men den måste också ha estetisk och fonetisk uttrycksfullhet på det andra språket, vilket kan visa sig vara mer problematiskt att åstadkomma. Utmärkta dikter kan ha svårt att komma till sin rätt på ett främmande språk, och mindre goda dikter kan ibland vinna i styrka. En volym med utvalda dikter på originalspråket bör därför aldrig göras identisk med ett urval med översättningar av samma författare till ett annat språk.
Det är alltså möjligt att omdikta, men resultatet är och förbliver andra dikter. Idealiskt vore det naturligtvis, om läsaren aldrig lät sig nöja med ett eko av det ursprungliga, utan istället tog sig för att lära sig en viss diktares eget språk för att kunna läsa texterna i original.
Jag läser och begrundar de här raderna både för att trösta mig själv och för att med gott samvete kunna misströsta.
Nyligen läste jag ett tunt tvåspråkigt diktband med namnet ”Diciotto liriche – Arton dikter”. Originaltexterna är skrivna av Percival – en ny bekantskap för mig – och de italienska översättningarna är gjorda av Giacomo Oreglia, som bland annat är känd för sina översättningar av svensk lyrik.
På tre ställen i boken finns detta portvalv, en gång i skarpt svartvitt och två gånger i nedtonat gråskimmer:
lätt beskuren och gröntonad bild
Grundtemat i dikterna – de flesta av dem i alla fall – är människan och tiden. Kanske finns här också ett stänk av evighet.
Jag läser en på prov:
I solens trapets
Se de träd som stilla
talar i vinden
då dag blir ljus –
och natt finner morgon
Livets sol leker i vattnet
Vakna till klara ljud
Allt glimtar förbi – en lek
i solens trapets
…
Nel trapezio del sole
Vedi gli alberi che silenti
parlano nel vento
quando giorno si fa luce –
e notte trova mattino
Il sole della vita gioca nell’acqua
Svegliati a chiari suoni
Tutto luccica e passa – un gioco
nel trapezio del sole
Jag vill passa på – så här exakt en månad i förväg – att visa ett utsnitt ur Julia Romanowskas salongsprogram för kvällen den 15 februari:
Salong Romanowska bjuder in till ett unikt arrangemang med levande musik.
Vi presenterar ett annorlunda Schibbbolet-program baserat på texter av och om Else Lasker-Schüler som trots att hon räknas till de stora poeterna är praktisk taget okänd i Sverige. Översättning från tyska har gjorts av Bodil Zalesky speciellt för detta tillfälle.
Kompositören Rachel Galinne har tonsatt "Schwarze Gesänge" av Else Lasker-Schüler. Sångerskan Kristina Hansson från Kungliga Operan framför sångcykeln med pianoackompanjemang.
Rachel Galinne och Bodil Zalesky kommer att närvara och delta i det efterföljande samtalet.
Välkommen den 15 februari kl 19.00 till Torbjörn Klockares gata 14.
Biljettpris: 200 kr. Anmäl dig till: info@romanowska.com
teckning av Else Lasker-Schüler
Här är en av ”Schwarze Gesänge” i original och i min översättning:
O GOTT
O Gott, wie soll dich meine Klage rühren,
Da alle Menschen auf der Erde fast
In ihren Herzen tragen ihre tiefe Last
Und Kinder hungern
Hinter allen Türen.
Darum auch sollen meine Lippen schweigen.
Die Not ist groß. Ich weiß –
ÅH GUD
Åh Gud, hur ska min klagan kunna röra dig,
Då nästan alla människor på jorden
I sina hjärtan bär sin djupa last
Och barnen hungrar
Bakom alla dörrar.
Därför ska nu också mina läppar tiga.
Nöden är stor. Jag vet –
Jag hade ett Gullberg-år och sedan ett Malmberg-år. Förra året var nog inget särskilt år på det sättet, men i december började kanske mitt Blomberg-år och det fortsätter visst nu:
Liksom en strand
Liksom en strand vid havet,
bleknande ångestfullt
under åsktunga skyar
och stormens dån,
bävar min själ i natten,
som omger mig.
Vit som en ensam bränning
under nattmörka moln
svallar den övergiven
mellan himmel och hav.
