I dagens SvD finns långa texter med omfattande bildmaterial om Dubai och Dubais framgångshistoria. Efter att ha tittat igenom bilderna noga, tog jag fram pensel, lite gouache-färger och en pappbit (bakstycket av ett A4-block) och målade bilden ”Möte i Dubai” – de två gula är alltså européer, jag fick inte fram den rätta jemiga färgen. Något för en söndagsmorgon?
Jag gör en resa i Norden under ledning av Karel Čapek (1890-1938), av hans ord och tecknarhand. Boken heter ”Nordlandreise” i den tyska version jag har här och jag kan inte hitta någon tjeckisk ursprungstitel, fast den ju måste ha en sådan och det står ingenting om vem som översatt boken. Märkligt. Och något utgivningsår hittar jag inte heller. Kanske vet någon läsare mer här.
Både text och teckningar är så stiliserade, på ett så vänligt ironiskt sätt stiliserade, att man genast utan vidare både tror att allt är sant och att ingenting kan vara så här. Det är så sant så det är inte sant.
Det här är Sveriges linjer:
Och detta är Norges streck:
Danmarks horisonter:
Svenska slott och borgar står mitt i orörliga sjöar för att spegla sin skönhet, inte för att vara svåra att erövra, får vi veta:
Här har Čapeks ritstift raspat fram lite svenska granar – granigare går det nog inte:
I Danmark finns sådana här små trädremsor i stället för skog:
Och från Norge, det land som fyller större delen av den här boken, vill jag bjuda på slutbilden med en liten textbit under:
• • •
Här finns för den intresserade bilder från en underbar hundhistoria av Čapek.
Det här är viken på insidan av Dalaborgs fästning. Här bor ingen, men den här dagen simmar en svan omkring i det blåa och plockar lite förstrött i sig växter från sjöbotten. Den verkar inte ha några planer, inget mål – allt är runt och stilla och vassen böljar mjukt i höstsolen och ska inte heller någonstans.
Men så plötsligt blir allting annorlunda och det stillastående blir till riktning – svanen packar sin inre väska och ger sig av, idyllen drar upp blixtlåset och vattnet blir allvarsgrått.
Nu sörjer operavärlden Luciano Pavarotti och andra världar gör det också. Jag hör inte till operavärlden, men jag går idag ut till Baia Flaminia till slutet av vägen där alldeles under Monte di Focara
fram till Pavarottis grind:
Ja, egentligen är väl allt här strandens – och kanske vågornas – egendom…
Jag heter Londi och det är jag som har datorn här idag.
Jag tänker skriva ett hundbrev på tyska, så ni som tycker att det låter som något som inte riktigt passar för er, kanske kan göra något annat.
Här är hunden jag vill skriva till:
Han kan det där med pinne-munnen, det ser ni.
Lieber Salzdogg,
vielleicht heißt du gar nicht so, aber wie soll ich dich nennen? Ich bin jedenfalls die Londi – ich heiße so, weil ich so lond bin. Ich habe gesehen wie schön du Eis essen kannst – das kann ich auch. Und weit springen kannst du und Wasser magst so wie ich.
einen londen Gruß
Londi
Postkarte aus dem Riesengebirge
• • •
Här finns fler bilder.