Kategori: Bilder/bildkonst

Härom dagen hittade jag det här lilla fotot i ett kuvert i en byrålåda:

Det är en bild från länge sedan på mina syskon och mig. Det är jag som är storasystern. Kanske är jag tio år och min syster då fyra och mina bröder i så fall väl nio och sju. Riktigt så här såg vi väl inte ut till vardags, inte så putsade och välkammade, men jag känner allt igen de här ansiktena.

Imorgon tänker jag berätta några episoder från den tiden då jag var i den här åldern och kanske lite yngre. Den här bilden får vara en inledning till texten jag ännu inte är färdig med…

•

PS I förra veckan blev jag intervjuad av Internationella biblioteket. Här finns samtalet som utspann sig mellan Tamás Gergely och mig. Det passar egentligen ganska bra in i det här självbiografiska sammanhanget.

Tall vid tall vid tall… men inte är det här någon tallmo. No. Toni?

Skogen är som vanligt och vi går omkring i den, varje dag, varje dag. Fast något särskilt är det nog ändå just nu – det är ovanligt mycket spring av vilda djur som vi anar och ibland ser. Londi höjer gång på gång nosen så högt hon når för att fånga in de flygande doftstråken och jag tittar och lyssnar och det gör hon också.

Londi iakttar ett förlopp

ett rådjur har upptäckt vår nyfikna närvaro

ett annat rådjur – nej, det är inte samma – kastar en blick bakåt och ger sig av

Igår stannade jag till för några ögonblick på min stig och såg upp i den höga tallens krona och tänkte:

Saepius ventis agitatur ingens pinus.

Den väldiga pinjen skakas oftare av vindarna.

Det är Horatius som talar och uttrycket lär vara en maning till måttfullhet.

Idag har jättarna masat sig ut ur vintergrottan, ruskat av sig sömnlöven och spritt ut alla sina gröna kuddar i fjolårsgräset. De byter årstid och livsrum – som vi.

Fler kuddar? Eller är det här kanske de gröna skogsfåren som tågar nerför backen för att ta sig en slurk svartvatten ur tjärnen?