Kategori: Bilder/bildkonst

Nu är en kopparorm ju ingen riktig orm utan ett slags ödla utan ben, men en väg har den ju lika mycket eller lika lite som ormen. Och den blänker vackert i solskenet som just en liten orm klädd i en tätt åtsmitande kopparstrumpa.

Den här helgen har badsäsongen vid Norskens brygga börjat – för Londi och mig i alla fall.

Det har hänt ganska mycket här omkring under vintern och våren. Det som förut var ett slags risig urskog har förvandlats till något som på ett nästan oroväckande sätt börjar likna ett parklandskap. Med oroväckande menar jag att jag är lite rädd att det kommer att bli svårare att leva ett fritt hundliv här.

Nere vid själva bryggan ser det ut som vanligt, i alla fall så som det sett ut sedan bryggföreningen lagade bryggan för två år sedan.

Och vi har fortfarande en botten av tegelstycken efter tegelbruket som fanns här en gång. Den här taggiga botten är väl kanske något som talar emot att det blir till en allmän badplats. När jag skriver det här känner jag fortfarande tegelstenshörnen i fotsulorna.

Londi simmar outtröttligt efter käppar och pinnar. Jag badar och simmar jag också, men inte lika hängivet; det blir några simtag fram och tillbaka och sedan kastar jag pinnar från bryggan. Ännu är det inte tid för de långa simturerna på två-man-hund.

Jag fick syn på dem alldeles intill muren, en brunaktig och en mera grå. De verkar bo här i trädgården eller så är det bara den ena som bor här; den andra är kanske bara på besök. Jag vet inte riktigt hur det går till bland igelkottar. Vilken är honan och vilken är hanen? Hur snart kommer ungar att födas?

Huggorm snor,

huggorm slingrar,

huggorm rinner sin väg

till förvandling… eller möte:

Igår gick Londi och jag som vanligt en runda i skogen. Det var soligt och fint, Londi sprang och nosade i olika spår och jag tog lite bilder på en raritet jag upptäckte för inte så länge sedan: ”tallar med grankjol” eller ”tallar på granmatta”. Så här kan det se ut:

Granen verkar alltså finnas under tallen och den har bara grenar, ingen stam. Det finns flera sådana här grantallar i vår skogen. Här är en till:

Vi går där i solen, Londi pysslar med sitt

och jag med mina grankjolar. Plötsligt märker jag att Londi har upptäckt något och sedan märker jag att det är några andra, några stora gråa som har upptäckt oss. Tre älgansikten på rad är vända mot oss. De är inte långt borta, jag ser de stora örontrattarna vridas en aning i olika riktningar, jag ser älgkons tunga mule i solljuset. ”Kkom”, viskar jag till min svarta följeslagerska och vi gör en halvcirkel bortåt från älgarna. Det får inte se ut som flykt, det får inte se ut som anfall. Hjärtat bankar i bröstkorgen på mig och Londi går uppmärksamt tätt bakom mig. Då korsar älgarna plötsligt vårt tänkta spår och så står de på andra sidan om oss, bara en aning länge bort en förut. Älgkon tar några kliv bortåt, men kalvarna (det är fjolårskalvar och de har vuxit ordentlig på de senaste veckorna, ser jag) står stilla och tittar och lyssnar med öronlurarna i stereo. Jag fumlar fram kameran, men lyckas inte rikta den så värst väl. De bästa bilderna tar jag av himlen ovanför kalvhuvudena.

Vi går vidare, lugnar oss och så småningom börjar vi tänka på annat än älgar. Vi strövar lite planlöst ut mot ett ganska fult hygge. Så märker jag att Londi börjar gå tätt bakom mig igen. Jag ser mig omkring och där uppe på åsen ligger en älggruppen med riktade öron:

Kon och den ena kalven syns tydligt, den andra ligger kanske bakom kon:

Men vad är det som sticker upp där bak?