Vårdag i Zagreb

Nej, egentligen hade det väl varit mera ”arbetseffektivt” att stanna hemma igår med Rökstenen-Strindberg-kompendiet och Herta Müller-korrekturet, men solskenet och värmen lockade till annat, så jag tog Londi med mig upp till stan, till Gornji grad. Det var varmt nog för att sitta i skuggan. Jag hade min översättning av Herta Müllers essä ”Soldaterna sköt i luften – luften var i lungorna” med mig och den gick jag igenom i all dess förfärlighet alltmedan jag drack varm choklad med vispgrädde. Om detta kan man tycka vad man vill.


Opatovina i halvskugga

Ifrån Opatovina tar man sig – via parken – lätt ner på Tkalčićeva, där kafélivet nu är i fullaste gång.

Och så upp till Gradec i strålande sol. Jag tror att solen lyste över hela Europa denna dag. (Jag berättar inte så detaljerat om vad man ser på bilderna, eftersom ni väl också är ganska hemma här vid det här laget.)

Kugghjulsbanans hus vilade sysslolöst i solen.

Och nere i den stora parken kring Tomislav-monumentet låg människorna i gräset glömska av allt.

Londi nosade bland lukterna.

Det var en vacker dag.

De jugoslaviska naivisternas realism

Förra veckan när boran blåste isigt längs den dalmatiska kusten och över det adriatiska havet gjorde jag en av mina ”konstupptäckter”. Jag börjar med att genom ett självcitat återknyta till en av mina gamla texter – ursäkta, sådant här kan säkert gå en och annan läsare på nerverna, men jag är som mången annan fången i min hemsmidda bur. Så här köksbordsfunderade jag för några år sedan:

Det är nog nästan alltid så att konstnärer i sina målningar återger just det ljus som finns i den värld som omger dem, att de alltså inte ”uppfinner” ett annat ljus än det de ser i sin verklighet; detta även om deras måleri skulle vara abstrakt eller i alla fall inte av en art som ligger nära någon typ av realism. Vid ett par tillfällen i livet har jag upplevt det här sambandet särskilt starkt.

Och så berättar jag om upplevelser med målningar av Caspar David Friedrich, Joan Miró, Salvador Dalí, Giorgio de Chirico (och glömmer min hisnande historia med Edvard Munch). För den som ändå har lust att läsa: Lösa funderingar kring bildkonsten

Men tillbaka till nuet eller till den nyss svunna gårdagen: I isbilderna över det adriatiska havet såg jag att de jugoslaviska naivisterna, som jag mindes och minns så tydligt från, ska vi säga, 1970-talet, låg mycket nära en nästan fotografisk realism i sina målningar och idén att måla på glas gjorde detta ännu tydligare. Titta här och säg om det inte är sant!

Drömmens boningar och verklighetens

När vi går till de stora öppna områdena vid moskén, måste vi alltid ta oss genom tunneln under den brusande trafikleden Slavonska avenija. Strax innan vi slinker in i det mörka hålet brukar jag kasta en blick på ett slags muralmålning på en av husfasaderna på andra sidan.

Nästan som de Chirico, tänker jag då och så går vi in i tunneln. Ute i ljuset igen kan jag titta närmare på de vackert målade husfragmenten:

Jag läser också orden på väggen. Det första förstår jag förstås… och det sista ”estrih”, för det är nästan exakt som tyskans ”Estrich” och det betyder ”golvbeläggning” ungefär. De andra har jag nu försökt slå upp i mitt tysk-kroatiska lexikon:

boja=Farbe (färg)
ljepilo= Klebstoff (klister)
žbuka= Mörtel (murbruk)

Det näst sista hittar jag inte. Jag beundrar de avbildade hushörnen en gång till och så vänder jag blicken in mot gården, mot verklighetens fasader. Klick (fast ljudlöst)!

Vårsidan

Igår vandrade Londi och jag genom en stad insvept i ett underbart vårljus. Människorna satt på parkbänkar och i utekaféer med ansiktena vända mot solen, så där som de brukar göra i Sverige i slutet av april eller början av maj.

Så här såg det ut uppe på kanten av Gradec’ höjder:

Eller så här:

Och längs Tkalčićeva stod det naturligtvis mängder av bord och stolar och människor satt där och njöt av vårvärmen och det härliga ljuset:

I parken strax ovanför levdes också ett vårliv:

Framför katedralen satt folk på bänkar och lät solens strålar spela över sig:

Också i parken under Tomislav-monumentet (framför Glavni kolodvor) hade våren också börjat krypa fram: