Kategori: Bilder/bildkonst

Får jag bjuda in till en Einar Jolin-utställning i mikroformat? Ett urval av hans tavlor har nyligen ställts ut på Liljevalchs i Stockholm och nu befinner sig samma urval på Mjellby museum i Halmstad. Hit till Zagreb har två av målningarna från utställningen nått i vykortsform. Det är dem vi ska titta på. Först ”dam i svart” tänkte jag. Den tavlan har fått bli porten till utställningen:

En kvinnlig eller kanske snarare tintomarisk figur tittar rak genom duken på eller genom oss. Armarna ser lite målade ut men verkar ändå lätt kunna inta vissa poser. Man blir lite osäker på vem som är betraktaren, man själv eller denna ”dame”. Bäst att gå lite åt sidan och vila kanske.

Min utställnings andra bild heter ”På promenad” och inte ”Damen med hunden” som man kunde få för sig. Kanske finns det en fläkt av Kirchner här, fast bara en fläkt, för Kirchners linjer är nog hårdare, vassare och tyngre. Och nog känns det som en promenad man kunde vilja följa med på, parkens stora blågrönska, den friska luften som omger den lättrippande duon, blinkningen till betraktaren.

Igår var det en vandringsdag igen och det känns fortfarande i benen. Den här gången var det ”husberget” Medvednica vi tog oss an och vi, det var Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag. Vandringsvägarna ligger bekvämt inom räckhåll för zagrebborna, man kan gå rätt upp från Gornji grad, man kan åka spårvagn eller så kan man ta bilen till en ”parkeringsplats” strax intill spårvagnens ändhållplats.

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Buba och Londi tar täten:

Stora delar av vägen eller stigen gick genom bokskogar, som just befann sig i ögonblicket lövsprickningen. Draženka mellan de små svarta fyrbeningarna.

På väg mot Šumarev grob. Mellan Predrag och Londi anar ni en yogi i meditation bland löven.

Blick ner mot staden:

En bok som hastigt klätt sig i grönt före alla andra.

Nere vid utgångspunkten stod spårvagnen med sin chaufför i solgasset och väntade på de återvändande.

PS Nyinlyft spårvagnsbild:

Londi har många vänner här i Zagreb – under pausträdet har ni träffat Buba, Hay och Emo och några till – och en av dem hon träffade bland de allra första var Oskar. Han bor någonstans i närheten av Trg kralja Tomislava, kung Tomislavs torg. Ibland funderar jag på om han inte är en reinkarnation av kung Tomislav, i alla fall är han en kung bland labradorer. Men Londi, som drottning, håller honom ganska kort, fast jag anar att hon gillar honom.

Bilder från en träff:

Jag tittar tillbaka lite på marken från lördagens härliga vandring på Japetić. Ur lövtäcket under bokarna stack överallt små gula ljus fram, primula-knippen (Primula vulgaris) så vackra, så friskt och starkt gula:

En blomma jag åtminstone trodde mig känna igen, var ett slags vildcyklamen, inte olik den ciclamino selvatico jag såg i Valle Brembana för några år sedan, fast kanske är detta något annat ändå…

På högre och trädlösa ställen växte ett slags ljung i stora eller små klungor:

Och blåsippor (Anemone hepatica) såg jag i sådana massor som jag jag aldrig tidigare sett. (Ja, det är samma bild som jag visade igår, för den blev bäst.)

Den i förra inlägget så omtalade julrosen (Helleborus) såg man också på många ställen:

Och detta tror jag är tibast (Daphne mezereum), eller vad säger ni?

Men vad är detta för en liten grönbladsblomma?

Gårdagen gick helt och hållet i vandrandets tecken. Draženka, Predrag, Larisa och jag och Londi och Buba for iväg till Samobor tidigt på förmiddagen och sedan tillbringade vi hela dagen med att följa en vindlande stig utmed Japetićs ryggar. Mycket gick vi i bokskog (”bok” heter ”bukva” på kroatiska) men en hel del också på smala kammar med fri sikt långt ut över landskapet, säkert till Slovenien också. Bland markens bruna löv lyste blåsippor, primulor, vildcyklamen och mängder av andra blommande växter och utmed de högre belägna partierna av stigen växte en sorts ljung. Vårt ”mål” – fast egentligen var förstås själva vandringen sitt eget mål – var en liten ”fäbodsservering” (jag letar efter ett bättre ord), där vi köpte öl av ett märke som inte går att köpa i affärerna, ett öl baserat på bergsvatten. Till det åt vi våra medhavda smörgåsar, fast Predrag hämtade sig en tallrik soppa, för det fanns mat också. Och vi inhandlade alla varsin greblica – en typ av dessa underbara ostpajer som finns här – att äta när vi kom ner från berget. Det satt massor med folk på bänkarna under träden och från det ena bordet hördes hela tiden sång och gitarrmusik. Det var en myllrande glad stämning över det hela och Londi och Buba passade på att skaffa sig lite vid andra bord också. Stärka av vila, mat och dryck anträdde vi sedan återfärden och naturligtvis såg allting helt annorlunda ut från detta nya håll.

Bilderna jag tog i serveringen blev bara skräp, men här är några vyer från vandringen:

°°
PS I Salongen presenteras idag ytterligare ett sydslaviskt författarskap.

PPS Här kommer nu i alla fall en bild från den där "fäbodsserveringen":

Larisa, Predrag och jag – foto Draženka, vars blonda nacke syns ovan.