Kategori: Bilder/bildkonst

En julidag vid Yasjön:

Nu går sommaren mot sitt slut här i Zagreb också. Ja, det kan säkert vara över 20° om dagarna både en och två veckor till, men morgnarna andas höstlig svalka och solen står lägre. Visst kommer vi att kunna sitta i uteserveringarna ännu någon månad, kanske långt in i november, det beror på varifrån vindarna blåser, men det är inte sommar längre.

Jag kastar en blick tillbaka på den svenska delen av min sommar eller närmare bestämt på Varbergsdelen av den. Det föll en del regn, men kvar i minnet och på bilderna finns nästan bara solskensdagar, ingen hetta men värme.

Se här en måltidsbild från Höbacken:

Och här är havet vid Lilla Apelviken:

Höbacken igen, liten kräftfest i aftonsolen i juli månad:

°°

PS I Salongen finns en ny text. (Ja, jag vet att jag har lagt bilden där på sidan – väntar på hjälp.)

I tanken går jag tillbaka in i sommarens hjärta till en vandring på en utlöpare av Kras (Carso, Karst) Londi och jag gjorde tillsammans med en slovensk vän någon gång i mitten av augusti. Vårt mål var den låga toppen Vremščica, som vi förresten inte nådde, eftersom jag tyckte det var för hett för Londi.

Vi klev ut i en karg gulbrun värld under den höga ljusa himlen.

Vi följde en liten slingrig väg som långa sträckor gick invid eller under små knotiga tallar av Latschen-typ, men mest var vi ute i de gulbruna lilla ändlösheten.

Från ett lågt krön strömmade plötsligt en gråvitullig massa ner över gulheten med en rödtröjad liten senig herde i släptåg. Londi stannade upp och betraktade scenen.

Luften fylldes av bräkande röster och så var hjorden förbi, på väg ner mot dalen.

Vi fortsatte uppåt lite till, kastade blickar mot Vremščicas topp och så svängde vi in i en liten skog av bok och hassel och så bar det nerför till fårfarmen där vi köpte oss några ostar och pustade ut och drack vatten i skuggan av ett uthus. Framför oss höjde sig nästa låga berg med ett ensamt rufsigt litet träd på ryggen.

Vi är tillbaka i Zagreb och hettan och försöker leta oss tillbaka in i våra vanor igen. ”Lite” byråkrati väntar också, men bort det, nu är vi här.

Nyss var vi där:

fårbak på Hästhagabergen, Varberg

En stor nyhet är att denna lilla värld har återvänt från dunklet: Salongen. Snart kommer nya texter in.

Canal Grande öppnar från havssidan en vid vattenlucka in mot Triestes mitt. Över Canal Grande sträcker sig Ponterosso och uppe på Ponterosso kan man se James Joyce promenera med en bok under ena armen och den andra armens hand i fickan. Vi tänker oss att han är på väg till Berlitz’ språkskola och sin elev Italo Svevo, eller hur?

Inte så lång därifrån, alltså från Ponterosso, ja, i och för sig redan på andra sidan om den omätliga ut mot vattnet flyende Piazza dell’Unità d’Italia, promenerar just denna andra bronsherre, Italo Svevo, vid kanten av Piazza Hortis, också han med en bok under armen, men han får han inte sticka ner någon hand i fickan. I stället håller han med ett lätt grepp i hattens brätte. Han har kanske just hälsat på någon bekant eller luftar han sitt huvud och hattens svettrem för något ögonblick?

Går vi in under lövverket på Piazza Hortis kan vi se hur Svevo-statyn plötsligt blir till målning efter målning inne i nischerna vid gatan.