Kras

I tanken går jag tillbaka in i sommarens hjärta till en vandring på en utlöpare av Kras (Carso, Karst) Londi och jag gjorde tillsammans med en slovensk vän någon gång i mitten av augusti. Vårt mål var den låga toppen Vremščica, som vi förresten inte nådde, eftersom jag tyckte det var för hett för Londi.

Vi klev ut i en karg gulbrun värld under den höga ljusa himlen.

Vi följde en liten slingrig väg som långa sträckor gick invid eller under små knotiga tallar av Latschen-typ, men mest var vi ute i de gulbruna lilla ändlösheten.

Från ett lågt krön strömmade plötsligt en gråvitullig massa ner över gulheten med en rödtröjad liten senig herde i släptåg. Londi stannade upp och betraktade scenen.

Luften fylldes av bräkande röster och så var hjorden förbi, på väg ner mot dalen.

Vi fortsatte uppåt lite till, kastade blickar mot Vremščicas topp och så svängde vi in i en liten skog av bok och hassel och så bar det nerför till fårfarmen där vi köpte oss några ostar och pustade ut och drack vatten i skuggan av ett uthus. Framför oss höjde sig nästa låga berg med ett ensamt rufsigt litet träd på ryggen.

2 tankar om “Kras

  1. ” ett ensamt rufsigt litet träd på ryggen”
    Du är för rolig, Bodil. När jag var ung drömde jag ibland om att bli fåraherde.

Kommentera