Det är isande kallt om morgnarna och allting ter sig skört och sprött: människorna på gångvägarna, vantarna på händerna, händerna själva och alltings färger. Solen som sakta höjer sig verkar vara en skiva av tunnaste glas och dess färg är vek och blek och tvekande. Det går inte alls att föreställa sig att den egentligen är ett jättelikt hett klot.
Från stranden i Strunjan såg vi i kvällningen ut över ett silverhav. Och från andra sidan havsviken hälsade husen och tornen i Piran.
Äntligen har jag vågat tömma kamerans innehåll in i fotoprogrammet jag har i datorn (på sistone har telefonen fått vara min enda kamera). Det är något fel på det ena eller andra, men nyss lyckades jag i alla fall för stunden lura tekniken genom att luta kameran ”på ett speciellt sätt”. Och ut i ljuset kom sensommardagar vid den slovenska medelhavskusten. För några ögonblick kände jag mig förflyttad bakåt till de där lätta lättsinniga dagarna av sol och hav och Pirans sköna byggnader, gränder och torg.
Se här en utblick från en gränd, en utblick mot segel och hav och sommarklädda människor:
Här är några bilder från Damir Imamovićs konsert i Tvornica härom dagen:
Nenad Kovačević, Damir Imamović och Ivan Mihajlović
Bilderna är tagna av Amer Kapetanović.
I publiken kan ni se Draženka och mig – vi befinner oss ganska långt ut till höger i tredje raden. (Ovanför mannen längst fram till höger ser man ett kvinnoansikte och bakom henne, runt om henne, ser man oss, Draženka i halvprofil och mig i profil.)
Till detta spelar jag nu Žute dunje från albumet Svrzina kuća.
Londi, REPET och jag:
