Kategori: Bilder/bildkonst

Det är kväll och ganska sent och jag står på plattformen till spårvagnshållplatsen Držićeva och ser tanklöst in i och genom plastväggen som skyddar mot regn och andra för människor svåra väder. Jag ser kladdet på plasten, björkarnas glänsande vita armar som sträcker sig mot skyn och gatlyktornas rad. Jag ser en bit av kyrkan, himlen, bilarna i kö men också något som inte finns i samma dimension. Huset, som ställt sig mitt i allt detta, finns någon annanstans, bakom min rygg, men det står ändå lika verkligt där som allt annat. Vem vinkar i fönstret på andra våning? Du? Jag?

För några veckor sedan var jag med Vesna och Đurđica på galleriet Klovićevi dvori uppe i Gornji grad för att se en retrospektiv utställning med verk av Vasko Lipovac. Han hör till Vesnas favoriter, så det var hon som tog ledningen genom salarna. Vi var på gott humör och skrattade och pratade om bilderna och de små lustiga eller underliga figurerna på sina podier. Jag tog lite bilder, men efteråt slängde jag ut nästan alla utom just den här.

Det är nämligen så att paret på väggen och paret i rummet har kommit att samspela med varandra på ett överraskande sätt medan bilden av dem tyst låg där inne i mobilen. Och när jag nu visar mitt foto känner jag att jag måste jag lita på rumsparets fördragsamhet och sinne för humor. Ni ser säkert hur hennes lite hemlighetsfulla leende inåt mot honom och hans blick som färdas genom detta leende bort mot tavlan förstärker bildens laddning och lägger till ytterligare lager av undermeningar. Och rummets intima rödtoner bidrar generöst med sitt.

Castelsardo ligger i den sardiska regionen Anglona som avgränsas från Gallura av floden Coghinas. Detta säger jag för att Badesi i Gallura är min referenspunkt och fasta punkt som i sin kärna har en trädgård befolkad av katter och sköldpaddor. När sköldpaddorna blir väldigt stora och gamla bärs de upp på berget för att fortsätta sina liv i full frihet. I trädgården plockar jag om morgnarna fikon, vindruvor och små knallröda tomater till min första helt privata frukost. Men nu ville jag säga något om Castelsardo som kanske ligger inom synhåll från fönstret jag nu sitter vid. Eller egentligen vill jag bara tiga över Castelsardos blåa vyer som utan minsta möda sträcker sig längre bort än drömmen när den är som vackrast. Se och gläds och glöm för en stund allt annat:

Nu är den tiden då brödet är i kylskåpet, köket fullt av citroner och jag aldrig köper mer frukt än jag äter upp under dagen, i alla fall inte om det är persikor och aprikoser. Jag försöker vädra på ett klokt och uttänkt sätt, fast jag lägger inte ner lika mycket energi på det som under Londis tid. Det är inte lika viktigt längre.

Igår eftermiddag satt jag hos mina speciella damer på Amfora vid Dolac och åt lignje na žaru och blitva med en vän. Man byter ut spårvagnsspåren på många ställen i stan så här i sommarstiltjen, så det är svårt att ta sig fram och jag hade försökt skynda mig. Svetten rann in i ögonen på mig och när jag lät min suddiga blick leta sig upp mot husväggen mitt emot såg jag att den hade fått liv. Staden såg på mig.

Varmt här nu. Imorse föll en störtskur av ljummet vatten och när jag en kort stund efter denna varmdusch gick längs Rapska med mina grönsaker från Marijan i en kasse ångade det från den hastigt upptorkande gatan.

En äldre dam jag mötte suckade något om ”vruće” och jag nickade svettigt till svar. Nu har den där tiden inträtt, då Zagreb upphör att vara centraleuropeiskt livligt och fullt av kulturella evenemang. Vi går in i den mumlande heta och stillastående Balkanfasen. Nu kommer inget att hända här på flera månader och snart flyr turisterna staden och reser till kusterna och de flikiga havsvikarna, ja, ”razvedena obala”, ni vet. Om någon nu till äventyrs skulle känna sig lite förorättad över mina ord om Balkan och stillastående, så måste jag svara henne eller honom att nej, du har inte förstått min djupa kärlek till just detta. Läs inte mer, bevara din själsfrid, låt mig inte störa dig.

Någon gång under förmiddagen åkte jag till ”Fakulteten” och hämtade en bunt tentor att tillbringa dagen med. Jag gick på den nylagda gången som nu löper genom det gröna bort mot Miramarska eller gatan dessförinnan.

Jag torkar svetten ur pannan och kryssar bland skräpet som vällt ur tunnorna och så korsar jag Miramarska. Ja, den andra gatan hette något annat som jag inte ids ta reda på.

Som vanligt sedan ett halvår genomfars jag av en smärtsam inre gungning när jag går förbi den lilla kvarblivna bygatan som jag senast fotograferade dagen innan Londi bröt benet, två dagar innan hon dog. Den platsen är en minnesplats som jag inte vet hur jag ska vårda. Himlen trycker hårt på mig när jag går här – varje gång.

Jag kommer till spårvagnshållplatsen där det bara finns smala strimmor av skugga att uppsöka. Bredvid mig eller oss, för jag är ju inte ensam på den där asfaltremsan, är det på båda sidorna fullt med stillastående tomma taxibilar. En taxistrejk pågår, men jag behöver ingen taxi, så jag kommer inte att ta reda på några detaljer om detta…