Kategori: Berättelser ur livet

Under helgen var Alessandra här på besök från Trieste. Det var lite ovanligt att ha henne här för annars brukar vi mest ses i Trieste eller någon gång i Rijeka. Men nu var hon här och fick uppleva Mikis och min ”nya” lägenhet.

Som alltid när jag har besök förvandlas min hemstad till en mer spännande och främmande plats. Så är det väl för de flesta. Till och med Cooltura skakade fram nya ting ur ärmarna även om vi satt i den gröna soffgruppen där Miki och jag ofta sitter om morgnarna.

Ale såg saker jag inte hade tänkt på, som de inmurade böckerna i den ena väggen eller en bild från förr av en skådespelare alldeles invid kakelugnen. Dessutom visade det sig att en av kyparna talar italienska. Nå, till Cooltura kom vi mer än en gång.

Under lördagen gjorde vi en stor rundvandring genom staden, nästan från morgon till kväll. Vi gick också upp en bit längs en av stadens ”gröna fingrar”, för längs innerstadens huvudgata, Ilica, kan man på otaliga ställen gå uppåt uppåt genom parker och parkskogar tills man närmar sig Medvednica, stadens husberg. Här ser ni Ale i början av Dubravkin put med den store författaren Miroslav Krleža (1893-1981). Kanske känner någon av er till honom. Jag vet alltför lite, men jag har i alla fall läst ”Återkomsten”/”Povratak Filipa Latinovicza”, till största delen i svensk översättning men de första sidorna även på kroatiska. En fantastisk, lertyngd bok med mycket missmod och elände, men också väldigt fysisk, läsaren får till exempel veta hur det känns att ta i ett gammalt dörrhandtag av järn. Tro mig.

En god stund gick vi omkring i Gornji grad (Den övre staden), som visserligen sedan några år bjuder på irritationsmomentet att Markustorget är avspärrat. Nå, vi gick på andra platser, bland annat längs den höga promenadvägen Strossmayerovo šetalište, där vi satt lite bredvid poeten Antun Gustav Matoš (1873-1914).

Vi konstaterade att Atelijer Meštrović var stängt, tydligen på obestämd tid ”för renovering”, så inga skulpturer för oss. Till sist – eller egentligen inte alls ”till sist”, men vad ska jag kalla det? – gick vi till Didov san och åt gott och länge. Någonstans slutade den dagen.

På söndagen hade vi lite bråttom för Ale hade bussen att passa, men vi hann ändå med morgonkaffe på Cooltura innan vi tog spårvagnen till Britanac för att söka igenom marknaden där. Det är förresten där jag köpt alla mina mattor av det där matthandlarparet som vet lagom lite om mattor. Vi plockade bland udda blänkande föremål, tittade på vackra tyger ”som man kan ha till något” och så bläddrade vi i böcker. Ale sa att nästa gång om hon och Piero kommer med bil så ska hon inte låta allt ligga kvar. Jag hittade två böcker för en spottstyver: Schiller och Ringelnatz.

Nu är det sju år och några dagar sedan Londi dog. Här är en bild från Jezersko i norra Slovenien där jag var med Igor några dagar efter katastrofen. Han tog mig dit för ett slags första läkning. Jag glömmer aldrig de små tjockpälsade hästarna och trösten de gav. Jag minns deras färger: lila, chokladbruna och brandgula… Och det är nog ett riktigt minne.

Idag är det söndag och första advent och solsken, fast rätt kallt, även om gårdagens lilla snö är bort, så jag tyckte Britanac kunde vara ett bra mål för Miki och mig. Kanske skulle jag hitta den där sista mattan till vårt bo.

Jag letade igenom det härligt okunniga ”mattparets” högar. Frun pekade stolt ut en kelim (ćilim), förut visste hon inte vad det var men nu så! Jag tittade på den: vacker, men för stor, så letandet får fortsätta tills jag hittar en liten vacker kelim, som passar in på en viss kal plätt o sovrummet. I stället för en matta köpte jag en bok och sedan gick vi till fots längs Ilica mot Trg. Där är det numera inte någon adventsmarknad eller bara en mycket begränsad sådan, så vi gick mot Evropski trg och på hörnet där hittade jag boden med Germknödel precis på samma plats som förra året. I år kallar de den inte Germknödel utan bara knedla, men det är samma sak: en degknödel med plommonsylt (eller snarare Pflaumenmus) och vallmofrön och vaniljsås. Jag köpte mig en som jag delade med Miki och solen sken på oss och vår knedla.

På hemvägen gick vi in på Glavni koldvor för jag ville kolla det där vanliga med tågen till Rijeka. Det är något man aldrig kan veta, allra minst genom vad som står på internet. Sämre igen, bara ett tåg och då måste man byta och sitta en och en halv timme i Ogulin och efter den åttonde december vet man ingenting. Bra att veta, tänkte jag och försökte se det från den ljusa sidan. Och så tog vi tvåan hem och Miki gick genast och la sig.

Ja, boken jag köpte på Britanac för en euro är den ni ser bredvid Miki som kanske redan har läst den. Rilke om och till Rodin – först en essä om Rodin och sedan Rilkes brev till konstnären. På slutet finns avbildningar av några av Rodins skulpturer.

Förmiddagen var genomkorsad av regn, duggregn, lätta skurar och hårda. Miki och jag gick under en lätt skur till Cooltura – promenad och kaffe i ett, tänkte jag. När vi kom in såg jag att alla bord var tagna, men Almir, Coolturas perfekte ägare eller chef, fick syn på oss och vinkade oss diskret mot trappan till övervåningen, häktade av det röda repet och släppte förbi oss medan han frågade vad jag önskade. Jag tror faktiskt han kallade mig ”mlada dama” eller i vokativ ”damo”. Almir skulle om man tänker på hans ålder lätt kunna vara min son. Jag valde det bästa bordet och slog mig ner och Miki satte sig till rätta på mattan. Strax därefter kom Almir upp med mitt kaffe.

Det där övre rummet är både vackert och spännande; ja, de nedre rummen är också vackra och intressanta, men det på övervåningen är något extra. Jag tittade lite på böckerna och kartorna och njöt av att knappast någon rök alls ringlat sig uppför spiraltrappan. Miki väntade på gottor och fick.

Regnet trummade på rutan bakom oss och Miki spanade, kanske såg han en fågel eller så letade han efter någon ”yttre händelse” i största allmänhet.

När vi efter någon timme lämnade vår ombonade plats möttes vi av en hård skur, så vi trampade hemåt så fort vi kunde, jag i leopardmönstrade gummistövlar jag övertagit från Vesna. Väldigt bra sulor. Och Miki gick natuligtvis säkert på sina fyra tassar.

Snett över gatan från där vi bor finns ett kaki-träd i ett hörn av trädgården. Ja, jag vet – bilden jag tog är både suddig och oskön – varför skär jag inte bort det rostiga stängslet åtminstone, kan man undra. Nä, jag tänkte att den fick vara som den blev, fast egentligen hade jag tänkt fotografera ett vackrare kaki-träd en gata bort, men just idag hade de plockat ner alla frukterna, så jag fick nöja mig med detta. Här lämnar man frukterna till fåglarna, det vet jag sedan alla år.

Första gången jag åt en sådan frukt var när jag var i tjugoårsåldern. Jag bodde på den tiden i Domodossola och Sandro, som jag var gift med då, frågade mig en novemberdag om jag ville gå till en övergiven trädgård med massor med cachi en liten bit upp på Monte Calvario. Även om jag inte visste vad cachi var för någonting sa jag ja, eller kanske var det just därför jag gjorde det. När vi kom fram tittade jag lite besviket på de brunaktiga fläckiga frukterna – fula, tänkte jag. Sandro plockade en frukt och frågade om jag ville smaka. Jag var inte lockad men nyfikenheten tog överhanden och jag tog frukten i min hand och kände på den mjuka, lite kladdiga rundheten och så bet jag in i den märkligt lösköttade frukten. En söt, främmande, odefinierbar smak spred sig i munnen. Konsistensen var på ett förbluffande sätt både sladdrig och fast. God och underlig. Jag åt upp den och sträckte mig efter en till. Sandro såg ut som om han hade presenterat mig för ett underverk och det hade han ju också.

Här, där jag lever nu, kallas de ofta japanske jabuke (japanska äpplen) och det är, tycker jag, helt riktigt. Frukterna kommer från Ostasien och ordet ”kaki” är från början japanska.