Kategori: Berättelser ur livet

Gråväder, visserligen inte spöregn, inte ännu, men för en människa som är så beroende av sol och ljus som jag, så är detta tungt, åtminstone i dessa tider när inomhus betyder isolering – visserligen tillsammans med Miki och jag vet att det gör skillnad, men ändå. Så jag flyr bakåt, bara ett kort stycke, jag flyr till gårdagens morgonstund för då såg världen helt annorlunda ut. Det var soligt och Simpas terrass var full så vi gick tvärs över parkeringsplatsen till Royal och satte oss vid det där bordet på hörnan dit solen når bäst och där Miki har i alla fall ganska bra utsikt.

Dada kom ut med mitt kaffe och en liten chokladbit som överraskning eller bara så där.

Jag lutade mig bakåt på stolen och blundade och njöt av solvärmen. Länge satt jag där, ja, ända tills Miki inte kunde komma på något mer att lukta på.

Miki ligger utmattad på soffan och det går inte att tala med honom. Idag har vi gått så långt, så långt genom Maksimirs skogar och parklandskap. Som vanligt var vi där med Gabi och världen var så grön och mild.

Ibland följde vi vägar, ibland gick vi på stigar. Miki mötte många hundar och han blev bara arg på någon enda som väl var för påträngande.

Det var varmt utan att vara hett och vi hade egentligen för mycket kläder på oss, men vi tänkte ju lite på att kvällarna nu är rätt kyliga.

Vi gick under lövverket och jag kunde inte låta bli att säga mitt ungerska favorituttryck: lombok alatt (”under lövverket” – i omvänd ordning) som jag har från en dikt av Ady Endre. Gabi skrattade och tyckte om det.

Och vi gick förbi det vackra utsiktstornet med kaféet, men vi stannade inte där för någon hade hyrt det till en fest av något slag. Men vackert var det i solljuset och vi drack utan besvikelse vår gemišt någon annanstans.

Just i den här tiden är morgonen höjdpunkten och varje solig början på dagen är till glädje. Miki och jag har gått vår runda genom den stora parken och träffat den lilla svartlockiga hundflickan, hälsat lite på olika grannar och till sist avslutat morgonritualen med kaffe och hundgotta på solhörnan på Simpas terrass. I sådana stunder behövs inget annat.

Framtid och förflutet flyter ihop till något att vila i.

Världen är nu för mig Sigečica, detta utkantshörn av Zagreb. Här utspelar sig numera allt eller nästan allt. Här handlar jag min mat, här dricker jag mitt kaffe med den ena eller andra på någon av de små barernas terrasser. Här går jag mina rundor med Miki. Här bor vi och äter och sover.

Ännu är grönskan tät och bananbladen stora och kraftfullt ljusgröna och valnötterna på marken är fortfarande goda och friska.

Ofta går vi längs Pašmanska där den där väggen med rosmarin och alltid blommande rosor finns.

Sedan jag vet inte när går Miki och jag en runda i den (ganska) stora parken vid Vukovarska. Det är vackert och också stilla där, trots trafikbruset utanför.

Då och då träffar vi någon hund med människa. En del av dem tycker Miki mycket om, särskilt den där lilla svartlockiga tiken som jag glömt namnet på. Ibland träffar vi ingen och imorse var det tomt när vi var där. Jag satte mig en liten stund på en bänk och läste lite nyheter och meddelanden och Miki sniffade runt tills han tyckte det räckte. Då ställde han sig framför mig och tittade uppfordrande. Är det här en promenad eller vad?

Så vi gick vidare mellan sol och skugga. Träden är mycket höga här och många av dem är katalpor, dessa träd från myten.

Vanorna ger en viss stadga i otrygga tider.