Miki ligger utmattad på soffan och det går inte att tala med honom. Idag har vi gått så långt, så långt genom Maksimirs skogar och parklandskap. Som vanligt var vi där med Gabi och världen var så grön och mild.
Ibland följde vi vägar, ibland gick vi på stigar. Miki mötte många hundar och han blev bara arg på någon enda som väl var för påträngande.
Det var varmt utan att vara hett och vi hade egentligen för mycket kläder på oss, men vi tänkte ju lite på att kvällarna nu är rätt kyliga.
Vi gick under lövverket och jag kunde inte låta bli att säga mitt ungerska favorituttryck: lombok alatt (”under lövverket” – i omvänd ordning) som jag har från en dikt av Ady Endre. Gabi skrattade och tyckte om det.
Och vi gick förbi det vackra utsiktstornet med kaféet, men vi stannade inte där för någon hade hyrt det till en fest av något slag. Men vackert var det i solljuset och vi drack utan besvikelse vår gemišt någon annanstans.