Kategori: Berättelser ur livet

Idag är det den 17 februari och om jag betraktar en borrkärna för den dagen genom de gångna åren av mitt liv så är den en av de mest ödesmättade, olyckliga och lyckliga. Med detta sagt vill jag nu enbart ägna mig åt förra årets 17:e februari. Det var den dagen då René begravdes eller snarare dagen för ceremonin i krematoriet i Brno. Jag är inte helt säker på hur vi kom dit men jag tror att det var Marek, Šárkas man, som körde oss. Och vi, det var Rudolf, Alex, Federico och jag. Det var en kylig dag och först gick vi omkring lite utanför byggnaden för det var andra före oss och vår tid var kvart i tre.

Så gick vi uppför trapporna och in och Šárka dök upp och vi blev förda in i ett litet rum där ceremoniförrättaren (om det kan heta så) förklarade förloppet på ganska knackig engelska, men vi förstod. Vi fick frågan om vi ville se René en sista gång, men vi tackade nej, fast jag vet att jag för ett ögonblick tvekade, men det sa jag inte till någon. Sedan gick vi ut i hallen och väntade på vår tur att bli insläppta i salen. Då kom plötsligt en man i Renés ålder framstörtande till oss och presenterade sig som klasskamrat i grundskolan. Han tog fram bilder och visade på René och på sig själv. Vi fick bilderna och så vitt vi förstod hade de inte haft någon kontakt sedan skoltiden. Och så öppnades portarna till salen och vi fördes till våra platser längst fram till höger. Och framför oss stod kistan, den där som vi hade valt utan att välja. Och så fanns det en stor bild på René och blommor – från mina föräldrar och syskon, från Susanne i Sydafrika och från vänner i Brno.

Jag hade ju valt den där så väldigt lite begravningsaktiga musiken, sånger från lyckliga stunder i vårt så svåra äktenskap. ”Portobello Belle”, ”Voglio il tuo profumo” och ”Ballad of the Absent Mare”… Ja. Mellan de två första läste jag mina ord från mobilen från den lilla talarstolen:

”Till René

Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.”

Det svindlade lite men jag nådde tillbaka till min plats och satt där mellan mina barn. Och förloppet fortsatte: efter den andra sången läste en man från krematoriet upp Šárkas text som hon inte trodde att hon skulle klara att läsa själv. Och efter det kom Cohens sång och sedan försvann kistan genom väggen och det höll på att bli för mycket för Rudolf. Han viskade något om ”jag orkar inte det här tjeckiska”. Och jag förstod honom för kistans försvinnande kom som en chock. Sedan gick alla förbi bilden och blommorna och tog på något sätt farväl. Jag minns en man som föll på knä och jag tänkte att han egentligen var den ende i samlingen som inte kunde falla på knä, för han var mycket skröplig och haltade svårt, men han kom tack och lov upp igen. Sedan kom en stor lurvig svart hund med ett vänligt barnsligt uttryck i ansiktet och då kände jag mig plötsligt lättad. Det var Cyril, Libors och Irinas hund som jag sedan skulle lära känna närmare.

På kvällen var det sedan gravöl eller avskedsfest i den vackra ölbaren (fel ord, vad är en ”ölbar”?) ”Ponava” i ”Park Lužánky”. Vi kom ganska sent men det vara fortfarande mycket folk och vi träffade många av Renés vänner och vi drack massor av öl och sprit och vad vet jag. Lutad mot valvet med ansiktet vänt hitåt ser man Šárka, vår alldeles speciella hjälpare i allt det svåra. Oförliknelig.

Jag tog lite bilder på måfå in i det större rummet. Kanske spelar männen i hörnet schack, jag vill minnas det. Längst framme sitter Renés vän Libor, som jag tror har ritat byggnaden, och knäet i skinnbyxor strax bredvid är nog Irinas – det är hon som sytt mina masker – och under bordet är nog Cyril om han inte är på vift.

Kvällen blev nog lång. Minns inte hur den slutade, men hem till Čápkova kom vi helt säkert.

Jag försöker rekonstruera de här dagarna i Brno förra året, men det går inte helt bra. Jag vet bara att Šárka hjälpte oss med allt. Den här dagen eller kanske någon dag tidigare var vi på begravningsbyrån och valde kista och urna – närmast i blindo, men vi sa ”den” och ”den”. Och så vet jag att vi fick instruktioner om kläder för René. På något sätt bestämde vi också programmet för ceremonin i krematoriet. Vi satt lite stela på rad: Rudolf, Alex och jag och kastade då och då sökande blickar på varandra. Šárka höll i trådarna och tittade allt emellanåt uppmuntrande på den ena eller andra av oss. När vi kom ut igen tog vi farväl av Šárka som måste hem till sin lille son. Och vi började våra vandringar mellan banker, hyresvärdinna, elbolag och jag minns inte längre vad. Ibland tog vi rast och gjorde något annat. En dag, kanske inte just den här, gick vi till fots ut till Staré Brno och till kvarteret där Erika en gång bodde och där vi bott många gånger om somrarna när barnen var små. Jag hittade förvånansvärt lätt till Erikas portgång och sedan gick vi lite i parken nedanför.

Vi letade också efter platser i Staré Brno där vi varit var och en för sig med René under senare år. En del hittade vi, en del inte. Något har ju också rivits.

Ofta gick vi till ”Poutník” som ligger ”lite avsides” i centrum och tog en öl där och åt en vitlöksspäckad oljig hermelin eller två till det. I ett hörn av lokalen upptäckte Rudolf ett stort foto med en öldrickande folksamling på gården utanför ”Poutník”. Mitt i folksamlingen stod René.

På ”Poutník” och på andra av Renés stamställen möttes vi av dödsannonsen (vet inte om det heter så på svenska) och ibland kom någon fram och hälsade för de kände igen oss eller trodde sig förstå vilka vi var.

Jag läste texten och såg att vi var gifta igen och det var väl helt riktigt för vem annars var någon av oss gift med då?

Vi kom till Brno dagen innan framåt kvällen. Rudolf och jag möttes på centralstationen i Wien – han kom med flyg från Kapstaden och jag från Zagreb med tåg. Vi tog tåget till Brno och Šárka, vår skyddsängel, mötte oss på stationen. Hon gav oss spårvagnsbiljetter och så åkte vi tillsammans till en hållplats jag inte minns namnet på och så gick vi till Čápkova 18. I gathörnet nedanför fick vi se Alex och Federico som just kommit fram med bil från Trieste. Šárka gav oss nycklar till Renés lägenhet och vi gick in tillsammans och hon visade oss olika saker och sedan gick vi och åt någonstans i kvarteret. Så minns jag det i alla fall. Så småningom tog vi avsked av Šárka och stämde möte någon gång nästa dag. Sedan minns jag inte, kanske gick vi någonstans och tog en öl… Någon gång sent på kvällen var vi tillbaka på Čápkova igen och vi gick och la oss på det som fanns att sova på. Jag tror jag sov ganska bra, trots allt. På morgonen gick jag ut på balkongen och tog den här bilden:

De här ganska hafsiga anteckningarna är mest för mig själv, ett slags rekonstruktion. Jag skrev ju så lite förra året och minnet är dimmigt och jag tänkte försöka behålla åtminstone något.

Mitt liv har blivit alltmer rituellt under den här epoken i människans historia. ”Epok” kan vara fel ord, men hur vet jag det? Nej, jag är inte pessimistisk. Det är jag lika lite som optimistisk. Jag är rituellt cirkulär och det på ett ganska rofyllt sätt. Jag hoppas ingenting som jag vill uttrycka. Mitt hopp är upplöst i en flytande vaghet som varken vill eller får ta fast form. Hopp har med framtid att göra och jag står bredvid tiden på det ställe där den står stilla eller går runt. Och runt.

Och ska jag vara konkret, vilket är rätt meningslöst, så ser det ut så här: Jag stiger upp, gör morgongymnastik, ser på nyheterna på tv (där jag till min hemliga glädje ännu inte förstår allt som sägs), duschar, går ut med Miki till parken och sedan runt de där vissa kvarteren och sedan till min grönsaksman som jag köper lite vitlök, apelsiner eller något annat av och så har vi vårt lilla samtal om väder och vind och frukter och stämningar. Så kommer vi hem och äter frukost. Här ligger en av dagens tyngdpunkter. Jag äter alltid två frukostar – Miki får bara en. Den första är en vitlöksmacka och en rad frukter, färska och torkade. Den andra består av havregrynsgröt med tranbär och honung. Sedan dricker jag kaffe och tar kanske ännu ett torkat fikon till det. Jag tittar lite på ”saker” i datorn och ibland skriver jag något i bloggen och på facebook. Sedan går jag igenom min översättning av dagens dikt av Else Lasker-Schüler och skickar den till Eva för påseende. Efter det kommer nästa Miki-runda ofta med bollkastning (ni vet det där med ”lopta”) på en ”livada” (”äng”) i närheten. Sedan runt några kvarter och så in igen och jag äter något igen: en fullkornsmacka med getost, ajvar och vitlök och några frukter. Miki får lite av getosten. Och efter det är det kaffe och jag översätter en eller två nya dikter av ELS, som sedan får ”ligga till sig”. Jag läser något – idag ska jag börja med berättelserna från Armenien. Och så går vi ut igen, ibland åt något för mig oväntat håll. Den rundan blir ofta lite kortare än de två första, men det är ännu inte mörkt, så det finns ett och annat att titta på, kanske katter. Vi kommer hem igen och jag gör min andra gympa, läser lite och så blir det kvällsmat för oss båda. Jag äter ofta en omelett med lök, vitlök, tomat, surkål, ajvar eller något liknande. Och sedan går vi ut fast bara helt kort för det har hunnit bli mörkt (åtminstone vid den här årstiden). Sedan pratar jag kanske med någon på skype eller liknande och så gympar jag en gång till, tittar igenom lite corona-statistik för det tiotal länder som intresserar mig mest. Sedan skypar jag med Eva om dagens dikt. Och efter det är det dags för den ultrakorta kvällsrundan som vi tar bara för att jag inte tycker om morgonbrådska, fast Miki kan hålla sig nästan hur länge som helst, men jag vill ju inte pina honom. När vi kommer in igen kastar jag ett öga i datorn och säger kanske något på facebook medan jag borstar tänderna. Och så går vi och lägger oss och läser en stund i ”Esilio” av Enzo Bettiza (vad ska jag läsa sedan?). Miki kräver att bli kliad under läsningen och jag gör mitt bästa.

Ungefär så här ser dagarna och på nätterna sover vi djupt och jag drömmer de vildaste drömmar, där allt det som inte händer händer. Och jag är på ett övertydligt sätt varken ledsen eller glad. Jag är i det som är.

René, antagligen skulle du tycka att det jag gör nu är meningslöst och det är helt möjligt att det är, men jag gör det ändå. Jag gör det för att jag gör det. Och så är det ju så att jag inte har fattat att du är död.

Sommaren 2008 gjorde vi med Londi en vandring längs Ta Lipa Pot i Val Resia/Rosajanska Dolina. Här sitter vi i en bar i Stolvizza/Solbiźè och dricker rödvin och äter chips, det enda de hade i matväg. Det drar ihop sig till ett oväder och vår räddning blir att vi får skjuts ner i dalen av en av byborna.

Resten behåller jag för mig själv.