Kategori: Berättelser ur livet

En inblick i min tillvaros ljuva enahanda igen: Eftersom det ska bli väldigt hett de närmaste dagarna (36-37°) så ville jag försöka mig på Bundek igen just idag, dagen före den stora hettan. Miki fick sin morgonrunda och sedan åt vi frukost och efter det var det dags för min utflykt. Ni slipper höra om min färdväg den här gången.

Parken runt Bundek har mängder av de härligaste och tjockaste popplar. Andra vanliga träd är plataner och viss sorts plommonträd. Små gula och röda plommon ligger på marken under dem när det är den tiden.

Sjön var nästan tom och stränderna också. Två människor och två svanar badade under tiden jag var där och jag var den tredje – människan. Inga barn matade svanarna för inga barn var där, åtminstone inte inom synhåll för mig.

När jag, strax innan hettan växt sig för stor, gav mig av mot nasip för att följa den och sedan ta spårvagnen hemåt, fick jag plötsligt – ja, detta sker lika oväntat varje gång – syn på två vita torn mellan träden. Ja, det är något märkligt med denna blick som liksom skär genom hela staden: nasip, Sava (som inte syns men är där så bred), staden, domkyrkotornen uppe i Kaptol och så det mäktiga berget Medvednica i fonden.

Så var då det där andra vaccinationssteget taget och vad händer med mig? Det skulle ju bli så bra när detta väl låg bakom mig, men nej det vanliga sker. Jag tänker omedelbart på alla de följande möjliga hindren och farorna och för några ögonblick står jag vid avgrunden.

Och jag inser att det enda stabila – i all sin brist på stabilitet – skyddet mot avgrunden är ett ganska stort men övervinnerligt problem. När det är löst står jag där igen och det blåser fara från alla håll, troligen ända tills jag har identifierat vilken som är värst. Då kan jag lägga oron på den och ron kommer kanske också att hitta sin smala remsa.

Flås! Pust! Nu har jag trasslat mig till Velesajam och fått min andra dos Astra Zeneca. Jag tog till sist inget paraply med mig för jag drog gränsen vid 35° och det var 34°. Ja, så är det med gränser. I alla fall hade jag vatten med mig. Allt gick snabbt och smidigt och efter att jag suttit en stund i den där jättelokalen gick jag ut och satte mig en stund under ett träd utanför och pratade med min son Rudolf i Sydafrika.

Morgonen är som alla de senaste morgnarna varit – het. Lite beror det väl på att jag eller vi inte kommer ut tillräckligt tidigt. Nå, vi började som vanligt med lite bollkastning under de höga träden i parken. Vi träffade några hundbekanta och sedan satte jag mig på en bänk i skuggan och läste lite nyheter. Miki låg under bänken och tittade och luktade på nyheter.

Och så gick vi genom bländande sol på Olibska och in i den strävsött doftande fikonträdsskuggan och så vidare till och längs Rapska. Där på det lilla torget utanför Union har min fruktman sitt stånd. Jag började med att binda Miki i skuggan av den stora blåa soptunnan och så ställde jag mig i den korta kön.

När jag var framme visade Miki att han inte ville sitta kvar vid soptunnan och fruktmannen sa att han kan väl sitta hos mig som vanligt, så jag befriade Miki och lät honom välja plats och han valde förstås den bästa och svalaste.

Jag valde mina frukter och så sa jag till fruktmannen (ja, jag vet ännu inte vad han heter, fastän vi ses nästan varje dag) att det är idag jag ska få min andra spruta. Först teg han men sedan log han och sa: Sretno! Jag tackade och tänkte att det var ett gott omen att ha fått en lyckönskan från en sådan som han. Nej, jag är inte rädd, men min tid är 16.40 på Velesajam och där kommer det att vara stekhett hela eftermiddagen. Vatten och paraply ska jag ha med mig förutom det där vaccinationspappret.

På hemvägen vilade Miki några gånger i skuggan, sista gången när vi var nästan hemma och då passade jag på att ta en bild på honom och frukten.

Och jag tänker säga till Vesna en gång till och kanske till Toma också precis när jag ska vaccineras. Båda har ju nyckel hit, så ifall något skulle hända kan någon av dem ta hand om Miki…

Ibland säger någon – oftast lite slentrianmässigt – att det är ”mer naturligt att leva helt i nuet” och att vi om vi inte gör det, vilket vi väl ofta inte gör, borde försöka leva ”mer i nuet”. En del säger – stolt – att de själva lever helt i nuet, och det verkar som om detta att leva i nuet vore något självklart bra och liksom mera ursprungligt. Man tränar sig till och med i att leva helt i nuet.

I parken imorse tittade jag på Miki medan han noggrant luktade av marken och då slog det mig att han inte levde bara i nuet. Han läste om gångna händelser och förlopp. Jag vet inte vad han sedan gjorde av det, men jag insåg att han på något sätt tog in det förflutna i sitt nu, kanske för att ställa upp hypoteser om en framtid. Och jag tänkte att det är så vi jordevarelser gör. Medan vi är i vårt nu så plockar vi omkring bakåt i det förflutna genom att lukta, lyssna, läsa, se på filmer. Och genom det så blir vårt nu större och rikare.

(Nu är det nog bäst att sätta punkt för vi befinner oss högt uppe i en värmebölja igen och den här dagens eftermiddagen tornar upp sig. Idag ska det visst bli 37° i skuggan och skugga är inte alltid lätt att finna.)