Ibland säger någon – oftast lite slentrianmässigt – att det är ”mer naturligt att leva helt i nuet” och att vi om vi inte gör det, vilket vi väl ofta inte gör, borde försöka leva ”mer i nuet”. En del säger – stolt – att de själva lever helt i nuet, och det verkar som om detta att leva i nuet vore något självklart bra och liksom mera ursprungligt. Man tränar sig till och med i att leva helt i nuet.
I parken imorse tittade jag på Miki medan han noggrant luktade av marken och då slog det mig att han inte levde bara i nuet. Han läste om gångna händelser och förlopp. Jag vet inte vad han sedan gjorde av det, men jag insåg att han på något sätt tog in det förflutna i sitt nu, kanske för att ställa upp hypoteser om en framtid. Och jag tänkte att det är så vi jordevarelser gör. Medan vi är i vårt nu så plockar vi omkring bakåt i det förflutna genom att lukta, lyssna, läsa, se på filmer. Och genom det så blir vårt nu större och rikare.
(Nu är det nog bäst att sätta punkt för vi befinner oss högt uppe i en värmebölja igen och den här dagens eftermiddagen tornar upp sig. Idag ska det visst bli 37° i skuggan och skugga är inte alltid lätt att finna.)