Tiden kommer, sa han, den går inte. Och jag såg hur världen vände sig. Tiden kommer oss till mötes. Ständigt rusar framtiden mot oss, sköljer över oss och genomgår sin förvandling till nu. Att nuet sedan rinner bort i ett då är något annat och mindre viktigt, ett efteråt. Den verkliga händelsen är framtidens brytning till nu här i oss. Och framtiden är alltid på väg hit mot oss. Alltid. Tiden kommer.
Den här radion har legat i skogsbrynet bakom det som en gång var Hovmanstorpet i flera år nu.
Vad spelar skogsradion för melodier? Eller är det meddelanden från yttre rymden som sänds genom den? Och vem lyssnar? Älgen? Räven?
Jag går förbi här med Londi ibland, ja, egentligen är det väl ganska ofta. Någon gång tycker jag att det verkar som om hon lystrar till just åt det här hållet – jag vet ju att hundar kan höra helt andra frekvenser än människor.
Eller finns det program från gångna tider magasinerade i den buckliga metallkroppen? Kanske rysaren ”Fallet Walentine” (ja, namnet uttalades med ”wu”) från min barndom…
Som barn var jag rädd för vissa trasiga eller söndervittrade föremål, en mardröm som ofta kom tillbaka handlade om alltings sönderfall och jag minns en skräckdröm om ett sönderrostat badkar. Den här radion får mig att tänka på det rostiga badkaret och när jag nu tänker på badkaret så minns jag en kvinna som skurit sig svårt i handen. Hon skrek och skrek och blodet rann genom förbandet. Det finns en förbindelse mellan den händelsen och det rostiga badkaret. Och mellan badkaret och radion, fast i radion finns inget hotfullt.
Jag föreställer mig att den här skogsradion gömmer något i sig, något som sagts en gång. Eller spelats.
Det blåser från havet idag, tänkte hon och vände ansiktet mot saltlukten, gick över kanalen, stannade ett ögonblick mitt på bron, men orkade inte söka sin spegelbild i vattnet. – Jag vill lära mig att bo igen… kanske här? Men genom hennes tankar gled andra platser som syntes henne vackrare, där bakom avståndens slöjor. Ansikten, hans ansikte därborta i försommaren på andra sidan havet. – Vi hade kunnat leva tillsammans, hade vi sagt till varandra i det bländande solljuset den sista dagen. Ljuset var så starkt att tårarna inte syntes. Och nu är en gräns nerskuren mellan oss, igenom det som hade kunnat vara ”vi”, och tiden skjuter oss ifrån varandra som kontinenter på drift över världshaven. Sakta går hon längs en halvtom gata, försöker känna närvaro, men ingenting verkade höja sig över plattheten.
Hon kom ut på ett torg, ödsligt trots människorna, stentyngt. – Hej, hörde hon plötsligt bakom sig; det var en röst från andra platser. De log lite osäkert mot varandra. – Vad gör du här? – Vad gör du här? – Bor här. – Bor här i närheten. Hon såg upp i det septemberblåa ovanför taken och hon såg att hans hår ännu var sommarblont, när han sneddade bort över torget.
Det är för fem år sedan:
Du är fri att gå över gränsen
*När du står mitt upp på bron:
*Om du hör röster över vattnet:
När du når den andra stranden kommer luften att omsluta dig
Och aldrig mer ska tiden vidröra dig
Du viskar: Jag kom inte hit
Det är tidig morgon och jag går förbi Krutkällaren med Londi, min hund. Nu är det gransamlartider, tänker jag. Men finns det några gransamlare längre, eller några gransamlargäng? Det verkar inte så eller så ser jag som vuxen inte vad barnen har för liv, vad de har för ett hemligt liv… Jag minns historierna om de stora slagsmålen mellan Halta-Rune från Platsarna och Pölen från Rosenfred. De slogs med cykelkedjor. Sådant finns nog inte längre – inte slagsmål om granar eller om vilka som får den största påskelden…
Här i Krutkällaren brukade rosenfredarna gömma sina granar eller så gömde de dem i snåren omkring. Krutkällaren döljer sig numera bakom en törnrosahäck och väggarna bär graffiti – det ser lite konstigt ut. Jag försöker ta några bilder, men det är inte så lätt, motivet gömmer sig liksom.
Jag minns en morgon för länge sedan:
Vi hade kvällen innan frågat Pappa om vi fick gå ut halv fyra nästa morgon, för vi tänkte listigt att detta var något han gärna själv hade gjort när han ”var gosse på Hornsgatan” på Stockholms Söder, om det bara hade funnits gransamlargäng och påskeldar där. Vi fick också lov och då behövde vi ju inte fråga Mamma också, tyckte vi, för om hon skulle upptäcka att vi inte låg i våra sängar, så kunde ju Pappa tala om var vi var.
Vårt gransamlargäng var mycket litet och vi hade inga stora starka killar som ledare, så vi fick klara oss genom list och hemlig stöld. Aldrig hade vi kunnat slåss mot stora gäng som Rosenfred eller Platsarna och egentligen ville vi inte heller… Den här natten eller morgonen var vi ute efter en bunt granar som rosenfredarna hade gömt i ett buskage utanför Krutkällaren. Från vårt gömställe bland enbuskarna hade vi sett när de släpade dit dem.
Kudda, som ju har inbyggd väckarklocka, väckte mig strax efter halv fyra, som vi hade bestämt. Vi hoppade i kläderna, tog påsen med knäckebröd och var sitt äpple som vi hade gjort i ordning kvällen innan. Jag började sakta pressa ner handtaget till ytterdörren – det knäppte obehagligt högt, så jag tryckte snabbt ner det i botten, för att få saken ur världen. Hastigt gled vi ut på trappavsatsen och jag lirkade igen dörren så gott jag kunde. Det knäppte till igen, men nu var vi på utsidan och det var bara att kasta sig ner för trapporna i tyst galopp. Så var vi ute genom porten också; vi brydde oss inte om att stänga den särskilt tyst. Ute var det alldeles svart och det blåste en iskall vind, vi hade glömt vantarna, men det fick allt gå ändå. Vi småsprang längs Granitvägen nästan ända fram till Pias hus. Där saktade vi in lite och började gå så tyst vi kunde. Vi tassade till Pias fönster och jag knackade till en gång på rutan: -Knack! Nästan i samma ögonblick syntes Pias ansikte i fönstret, hon gjorde en gest som betydde ”jag kommer”. Strax därefter hörde vi ett svagt rasslande från ytterdörren. Vi höll andan och stod blickstilla, men så såg vi till vår lättnad att det var Pia som kom ut. Vi smög tillsammans ut från trädgården och fortsatte sedan med springsteg mot Lasses hus. Vinden från havet blåste hårt och slet i våra jackor, men vi frös inte, utom kanske om händerna. När vi var framme vid Lasses tomt saktade vi farten och gick så tyst vi kunde fram mot huset och fönstret till Lasses rum. Vi knackade försiktigt och väntade några andetag, men ingenting hände. Då knackade jag en gång till, fast lite hårdare den här gången. Vi väntade en stund till, men nej, ingen Lasse. – Ska vi försöka igen? – Ja! Nu klämde vi till rutan alla tre på en gång. -Vaknar han inte av det här, så… Då stormar någon genom rummet, fönstret slängs upp på vid gavel och där står Lasses mamma, arg och rufsig: -Är ni inte riktiga? Vad håller ni på med? Springer ni omkring här mitt i natten? Vi förstod att Lasse inte skulle komma mer den här morgonen, så vi flydde ut ur trädgården, för att fortsätta att ”springa omkring mitt i natten”.
Jag ser två flickor som är på väg hem från skolan en dag i början av 1960-talet. De är båda i åttaårsålder och de går i Brotorps skola i Stockholmsförorten Bagarmossen. Egentligen är det en ganska sekulariserad skola (den ena av flickorna kommer längre fram att vara med om något helt annat), men just den här dagen hade man sjungit ”Hosianna, Davids son” i klassen. De båda flickorna befinner sig i en diskussion och så småningom kommer i alla fall en av dem att höja rösten något.
Den ena: Det är H C Andersen som har skrivit ”Den fula ankungen”.
Den andra: Vad säger du? Hå-sé? Han heter faktiskt Hossi!
Den ena: Nej, Pappa har sagt att han heter Hans Christian. H C är en förkortning.
Den andra: Det tror jag inte på. Han heter Hossi precis som Hossianna!
Den ena: Det där är ett annat Hossi. Det är inget riktigt namn.
Den andra: Hossianna Davidsson. Det hör du väl att det är ett namn!