Att flytta, att bo
27/1 -2012
Vad har ändrat sig sedan jag flyttade hit till detta sydslaviska land och började bo här i denna stad ”ensam” med en hund? Nej, jag är förstås inte ensam när jag lever med Londi, men det är ändå en skillnad mellan att leva med människor och att leva med en hund. Tiden blir till exempel annorlunda. Jag är på något vis ensam bärare av tiden, för Londi bär tiden på ett annat sätt eller har den placerad i en annan dimension. Jag kan inte kommentera tidens gång med någon i de här rummen, för tillfälliga besökare kan inte betrakta tiden inifrån detta rum. Tiden här inne är ett rep tvinnat av ögonblick och evighet. Intervaller, skillnader mellan förr och nu eller då och då är sådant man kan tala med människor man delar någorlunda mycket med om.
Andra saker har naturligtvis också förändrats, men de var mer förutsägbara: Jag har nya människor omkring mig, jag har ett nytt arbete, jag har börjat treva mig in i ett nytt språk, jag har lärt mig hitta bland gatorna i en ny stad, luften är varmare, sommaren längre, Sverige ser annorlunda ut och svenskan låter på ett annat sätt, min vardag har blivit fler- eller mångspråkig: under en vanlig dag använder jag fyra eller fem språk och det är lustigt hur självklart detta tillstånd nu ter sig.
Och just för att jag lever som ensam människa med en hund och därför inte rör mig så där modernt hit och dit genom luften, så har avståndet till det gamla landet blivit ganska långt både i tid och rum. Det ligger långt bort och det tar lång tid att ta sig dit. Andra länder ligger närmare på ett mycket påtagligt sätt. Slovenien ligger bara två timmar med tåg härifrån, eller egentligen bara en, men då kommer jag bara till Dobova, gränsstationen. Italien eller Trieste kan jag nå på fem-sex timmar, har jag nyligen förstått, och detta trots att tågen slutat korsa den slovensk-italienska gränsen. Ja, för till mina övriga omoderniteter hör också detta att jag inte har något körkort och med hund i ett land, där hundar inte får åka inrikeståg eller landsvägsbussar och bara nätt och jämt – och ibland inte det heller – spårvagn eller buss inom stadens gränser, är detta något av ett inverterat men nog så äventyrligt äventyr. Ja, också det här att inte kunna röra sig riktigt fritt kan vara intressant och ge oväntade öppningar för möten. Under mina tågresor (till andra länder) måste jag ofta be om hjälp, eftersom Londi har svårt för att gå ner för branta tågtrappor. Fast jag har i och för sig lärt mig ett sätt att hasa nerför trappstegen på ändan med henne i famnen, men det är ett akrobatnummer som både Londi och jag gärna undviker.
Genom allt detta nya har mitt liv förstås blivit längre, längre på bredden om man så vill.
Och ja, jag trivs här. Det är bara mitt arbetes tidsbegränsning som stör mig. Det är svårt att sätta ner foten helt om man vet att foten kanske snart (om något eller några år) inte får vara på just denna plätt på jorden. (Jag talar alltså inte om döden – det hade jag kunnat, men det är inte det jag gör just nu.)
Luften skrattar tyst i solen
24/1 -2012
Jag vill inte undanhålla er att vi under ett par dagar haft det speciella zagrebska vinterväder som jag kallar ”öppet mot söder”, då våren plösligt silar in mellan vinterspjälorna och dagarna blir ljusa och lätta och kylan är någon annanstans.
I det varma solskenet under den blå himlen ser alla de märkvärdiga ultramoderna superbyggnaderna som finns uppradade parallellt med berget Medvednicas rygglinje ut som byggklotsar i barnsligt glatt rött och vitt med någon mörkare låda ditslängd som kontrast. Luften skrattar tyst ovanför taken.
Londi går längs den nylagda lilla asfaltremsan förbi moskéns fotbollsplan och vickar på ända och svans hit-dit-hit.
Att gräset bara är beigegrönt och träden utan knoppar och löv är inget man kan bry sig om en sådan här dag. Vi går och går till valnötsdungen – som också gömmer på juglans nigra i sin trädkrets – och tillbaka. Solen återglänser i solvargens blanksvarta päls.
Upp till Puntijarka
15/1 -2012
Igår hade vi ett underbart solsken här och hela dagen fick gå i vandrandets tecken. Tillsammans med det vanliga ”vandrargänget” gick Londi och jag upp på Zagrebs ”hemberg”, Medvednica, eller som de flesta säger, Sljeme, efter den högsta toppen. Draženka och Predi hade i förväg valt ut Puntijarka som mål, en ”bergsrestaurang” där man kan dricka ”kuhano vino”, äta någon kötträtt eller någon typ av štrudla. Vägen till Puntijarka är lite brantare än de Sljemevägar vi gått tidigare, så vi vara ganska trötta när vi så småningom närmade oss målet. Alla gick ganska sammanbitet, så ingen märkte först att Buba avvikit. Vi ropade och frågade andra vandrare och de svarade svepande att ja, en svart hund hade de sett men långt, långt nere. Draženka vände om och började ropande springa neråt efter sin hundvän. Jag följde efter medan Predi och Londi stannade där de var. Efter en, som det tycktes, ganska lång stund av springande och ropande dök Buba plötsligt upp framför sin matte. Han sänkte öronen lite och såg ynklig ut. Det gick ju förstås inte att få reda på vad som hänt, men Draženka misstänkte att han plötsligt börjat följa efter någon med mat i handen, en smörgås kanske och att han sedan tappat bort sig. Vi strävade uppåt en gång till tills vi nådde punkten där våra medvandrare väntade och sedan var det inte så långt kvar till slutpunkten. Lite flåsiga slog vi oss ner vid ett av träborden utanför matstället och Predi gick in efter štrudla med ost och äpple och Draženka hämtade rykande varmt vin medan jag höll reda på hundarna. Vi drack vin och åt våra medhavda mackor och stoppade som vanligt ner de inköpta bakverken i ryggsäckarna ”till senare”. Solen sken så starkt att det hettade i ansiktet. Nervägen blev sedan kortare eftersom alla höll sig i ledet. Vi stannade en god stund vid källan och drack och fyllde på våra flaskor med undergörande vatten.
en vid det här laget klassisk vandrarbild
trängsel vid ”vattenhålet”
samtal på nervägen
Londi går ner
tillbakablick
En liten Balkanhistoria om en skrivare
12/1 -2012
Min skrivare slutade plötsligt att fungera härom kvällen och jag rotade runt på nätet efter någon uppdatering, som det snart visade sig att jag ändå inte förstod mig på att utnyttja.
Idag gick jag i stället ner i fläktaffären i bottenvåningen på huset där jag bor och berättade om mitt skrivarelände för Davor, sonen i fläktfamiljen. Han visade mig genast till Joška, en vän till honom som har ett slags ”data-affär” några hus bort här på Hvarska. Jag packade ner skrivare och dator i min resväska och drog tillsammans med Londi iväg till denna affär. Där möttes jag av en ung kvinna och strax började jag berätta för henne om min skrivares uppförande, men nästan genast såg hon sin kompetens överskriden, så hon följde mig i stället ut på gatan, runt huset och ner i en källarlokal på baksidan.
Där inne satt Joška och fyra andra män; tre av dem såg ganska udda ut, en haltade flåsande omkring med svettigt ansikte och blicken riktad mot golvet, en var lång som en stör, hade långt gråstripigt hår och såg lite allmänt förvildad ut, en var livrädd för Londi och blängde aggressivt och klängde upp mot ena väggen och slog omkring sig. På den långes bord stod en rad med höghalsade flaskor, mest rakija verkade det som. Nå, Joška tog sig raskt och målmedvetet an mina apparater. Det visade sig snart att han inte var bekant med mac och allra minst en mac som vägrar tala annat än svenska. Jag höll ett öga på Londi så att den rädde inte skulle löpa amok och så översatte jag olika kommandon till halvdålig engelska. Joška arbetade envist på och efter så där en och en halv timme hade han avinstallerat skrivarens mjukvara och sedan nyinstallerat den. Han testade att skriva ut något och se, det fungerade! Jag var oerhört lättad förstås och frågade vad han ville ha betalt för detta. Joška tittade på den långe och så suckade de båda och himlade lite med ögonen och den långe gjorde en vag gest mot flaskorna. Joška sa att, nej, vi kan inte ge några kvitton. Nehej, sa jag, men jag kan väl betala ändå? Då pekade den långe på flaskorna igen och föreslog att jag skulle köpa en flaska rakija eller kanske coca-cola, om jag hellre ville det. Nej, tack, sa jag, jag kan inte bära något mer, men jag vill gärna betala och så drog jag upp 100 kuna är plånboken och räckte sedeln till Joška och frågade om det kanske ändå var för lite. Nejdå, sa han, det är för mycket. Behåll pengarna, sa jag och så gick Londi och jag ut med resväska och allt. Slutet gott allting gott hade man kunnat säga om slutet bara varit gott, men tyvärr signalerade skrivaren ”error” när jag testade den hemma. Så jag får väl köpa en flaska rakija av de här herrarna till slut.
ginko-stinko
15/12 -2011
Sedan några år odlar jag en liten ginkgo-vana här under pausträdet. Just när sommaren bryter in brukar jag ta lite bilder på underbart grönskande ginkgoträd och visa upp dem för läsekretsen. Så här:
Någonstans läste jag en gång att varje ginkgo är antingen hanträd eller honträd och att de träd som finns i våra parker brukar vara hanar, eftersom frukterna luktar illa. Ibland har jag funderat över detta: Var är honträden? har jag tänkt lite förstrött men ändå med en viss nyfikenhet.
Nå, en av dagarna när Londi och jag var på väg till veterinären, när hon redan mådde lite bättre, sneddade vi över planen framför det slovenska varuhuset Mercator inte långt härifrån Hvarska. Det var soligt och en lätt vind rörde om i luftlagren och en pust av något kvalmigt svepte in över oss. Jag såg mig om. Inte långt ifrån oss stod några höga träd med fullt med små ljusa bollar på de annars kala grenarna och på marken under dem låg en matta av små runda eller lätt ovala guldrosa frukter. Jag böjde mig lite över dem och drog in luft i näsan. Ja, därifrån kom den sötäckliga lukten men uppifrån också. Bland björklöven på marken fick jag syn på några gulnade ginkgolöv. Vi står under en hon-ginkgo, tänkte jag, ett shoppingträd i stället för ett parkträd.
Vägen till veterinären
12/12 -2011
Förra veckan gick Londi och jag till veterinären varje dag, utom på måndagen då vi åkte taxi dit. Egentligen är det väldigt nära, drygt tio minuter om man sneddar in bakom varuhuset Mercator. Den segaste biten är den sista längs den hårt trafikerade Heinzelova, men höjer man blicken lite kan man vila den vid Medvednicas silhuett eller så sänker man nosen mot marken och hittar annat.
Jag tänkte många gånger på vilken tur det är att vi bor så här nära både universitetskliniken, som alltid – och alltid betyder verkligen alltid – är öppen
och smådjursmottagningen som är öppen varje dag:
Vi höll oss till smådjursmottagningen, eftersom vi varit där förut.
Den första dagen vi gick till fots lät Londi sig ledas in på gården till mottagningen utan att reagera märkbart. Hon orkade väl inte riktigt:
Men redan på onsdagen började hon titta menade på mig när vi svängde in där: ”Det där vet jag vad det är.” Och på lördagen, då vi gjorde vårt sista besök stannade hon nedanför trappan till ingången och vägrade att gå uppför. Jag var tvungen att övertala henne med både ord och koppel.
I dimman
2/12 -2011
I dessa dystert dimmiga och mörka dagar har jag funnit en smygande ibland lite förskräckt glädje inne i mörkret och dimman. Ohooo!
°°
