I Brno den 24.2 2020

Jag letar mig vidare genom dagarna i Brno förra året. Minnesbilderna är ömsom övertydliga ömsom suddiga. Renés lägenhet minns jag förstås väl för alla timmarna som jag vistades där. Alla saker och papper vi gick igenom, alla frukostarna vi åt där, nätterna vi sov där.

Det är så underligt att tänka sig att nu någon/några helt främmande bor där. Eller kanske inte. Helt säkert kommer jag aldrig mer sätta min fot där.

När jag nyss ”bläddrade” i mobilen hittade jag några bilder från kvällen. Jag tror att jag skulle kunna hitta till restaurangen med baren ovanför, men jag minns inget namn. Gatan vet jag nog hur den löper och kanske skulle jag kunna hitta den på en stadsplan, men jag försöker. I alla fall gick vi tillsammans med några av Renés vänner upp från restaurangen till nästa våning. Vacker byggnad verkar det som. Tänker plötsligt på Bosnien.

Och så gick vi upp på takterrassen. Jag anar Federico och Rudolf i dunklet.

Barliv och liknande ur Miki-perspektiv

Rekonstruktionen av förra årets händelser i Brno blir allt skakigare. Jag ser på de datumförsedda bilderna i mobilen att vi var en del på olika barer och ölställen. Det var söndag så vi gjorde nog inte så mycket annat än gick igenom Renés olika papper – sjukhuspappren fick vi ta i omgångar för de var svåra – vandrade omkring på stan, träffade olika vänner till René, åt och drack och satt på barer. Jag väljer att visa några bilder med Miki-fokus. Den första suddig. De andra två ganska tydliga.

I utkanten av vårt revir

Härom dagen tog Miki och jag en långpromenad med Vesna i det härliga nästan-försommarvädret (18-19°) till och i Savica Šanci, ett område med småsjöar, öar, fåglar, sköldpaddor och industriruiner vid den norra sidan av Sava ungefär mittemot Hrelić på andra sidan floden. Det här är den ena utkanten av mitt nuvarande revir. Längre bort har jag inte varit sedan början av hösten. Innan vi kom ”grälade” vi människor lite om vilken väg vi skulle ta. Jag ville ta min vanliga ”rakt” ner till floden och sedan längs nasip. Vesna sa att det var en omväg, att hon visste en kortare. Jag gav med mig, mest för att jag var nyfiken på denna andra väg. Det visade sig snart att Vesna inte var helt säker på den och vi letade efter riktmärken att följa – ett kraftverkstorn och en minaret. Det blev lite krokigt men så småningom, efter en del frågande, verkade vi vara på rätt väg. Vi gick förbi ruckel, bilvrak och nedlagda fabriker, mörka utrymmen bakom ruinväggar. Spännande men inte helt behagligt. Jag sa något om att jag inte skulle vilja gå här ensamma. Vesna höll med. Så småningom kom vi igenom en by med många skällande hundar och sedan en till och atmosfären kändes tryggare. En äldre man pekade ut ett ställe där vi kunde krypa under ett stort rör för att komma in i vildmarken eller industriruinparken (svårt att hitta en passande benämning).

Så var vi inne i området och började följa en stig mellan två sjöar. Miki tyckte att vattnet var som det skulle och drack lite här och där. Och så gick längs vattnen lite hit och dit från ö till ö.

Ett tag följde vi den gamla järnvägen (som jag har på min profilbild – Londi och jag går där) och Miki hoppade från syll till syll för att slippa det hårda grova gruset. Men efter en stund var vi nere på stigarna igen och vi gick över många små broar.

Tre och en halv timme var vi ute och vi gick egentligen oavbrutet, så på slutet av hemvägen fällde Miki in benen under sig i skuggan ett par gånger. Varje gång vilade han bara en knapp halvminut. Det är sådant han lärt sig under sitt vilda liv som ensamhund.

Vad vi (kanske) gjorde den här dagen förra året

Jag fortsätter med att försöka rekonstruera tiden i Brno förra året. Det finns inga anteckningar men min mobil visar datum för när mina bilder är tagna. Den här dagen tog jag inte många, men genom dem får jag veta att vi var uppe på Špilberk och att det var sol just då.

Sedan finns några bilder av oss vid utebordet vid Poutník. Jag vet att det var rätt kallt, men hundar får av någon underlig anledning inte komma in just där. Antagligen avskyr ägaren hundar – ibland är det där med regler så enkelt.

Men vi stod ut där ute och drack vårt öl och åt vår vitlöksspäckade, oljeindränkta Hermelín.

Vad vi gjorde mer vet jag inte, men eftersom det var lördag kunde vi väl inte göra så mycket obehagliga ärenden. Fast kanske var det den morgonen som vi började gå igenom Renés sjukhuspapper – tills vi inte orkade mer och det var kanske då vi gick upp till Špilberk…

Tillbaka till Brno

Den 21 februari förra året bröt Miki och jag upp tidigt på morgonen och så for vi den väg jag nyss hade åkt i motsatt riktning genom Slovenien där tåget stannade i till exempel Krško, Sevnica och Laško och så i Celje som ni ser på den första bilden just där Savinja gör en krök.

Det var rätt tomt i tåget så vi hade egen kupé. Vid Spielfeld-Straß korsade vi gränsen till Österrike och till en början var det lika lugnt och tomt i tåget som i Slovenien, men någonstans kanske vid Graz blev det mer folk och dessutom byte av konduktör, från en trevlig till en otrevlig och jag blev tvungen att sätta på Miki hans brnjica/Beißkorb (”Beißkorb” heter det bara på österrikisk tyska, i Tyskland heter det ”Maulkorb” och det verkar ha något med inställningen till hundar att göra).

Så fort konduktören inte var i närheten tog jag av den och så höll jag på fram till Wien. Ganska tröttsamt för både Miki och mig. I Wien köpte vi biljetter till Brno och gick vi ut och luftade oss och sedan klev vi på nästa tåg. Efter någon halvtimme – utan intermezzon – passerade vi gränsen i Břeclav och så var vi i Tjeckien, där man också kan råka ut för brnjica-obehag, men den här gången gick det bra. Någonstans mitt emellan Břeclav och Brno, enligt min kamera vid Hustopeče tog jag en bild, en dålig bild, av det där berget jag brukar fotografera på den här sträckan.

Framme i Brno blev vi mötta på stationen av Rudolf, Alex och Federico (jag tror i alla fall det var alla tre). Och så gick vi väl och åt någonstans, undrar var, och så tog vi oss hem till Čápkova och ställde av min ryggsäck och gjorde lite annat. Miki fann sig snabbt till rätta. Och på kvällen var det dags för minneskonsert för René på Black Box Cafe i BuranTeatr. Mitt minne av den är ganska dimmigt efter elva timmars resa men jag visar några bilder, en jag redan visat men där vi alla med, fast inte Federico, kanske kom han senare. Miki var fri och sprang dit han ville och lekte lite med en stor vit hund. Och vi drack öl. Det går inte riktigt att berätta det här och jag gör det mest för mig själv för ordna mina minnen och minnesluckor.