Vandringar

Igår vandrade jag med Vesna upp till Gorščica, ett ”bergshus” i östra delen av Medvednica. Vi gick först bland blommande fruktträd och sedan genom skirt gröna bokskogar. En bäck följde oss den första biten eller vi den.

bild-74

Jag mindes tiderna då Londi ännu var med mig på sådana här turer, då hon gick sida vid sida med sin vän Buba eller de tassade bakom varandra. Och Vesna tänkte säkert på vandringar med Gugi och Lola. Nu är det bara Lola kvar av de här så älskade hundarna och hon är mycket grå och stelbent och går som längst runt huset, om ens det.

Och idag läser jag fram och tillbaka mellan Joan Didions The Year of Magical Thinking – denna förunderliga bok om förlustens djup och labyrinter – och Sempre caro av den lysande sardiske författaren Marcello Fois. Sempre caro bär Leopardis dikt L’infinito inte bara i sin titel utan är egentligen, trots att den också rymmer historien om ett mord, ett eko till dikten, en vandring upp till den ensliga kullen och en utblick över landskapet och det som är bortom. I den tunna romanen är den unge advokaten och poeten Bustianu Satta huvudperson och på bokens sista sida sitter han på kullens topp, blickar ut över omgivningarna och tänker:

Ed eccomi ancora ferirmi di tanta bellezza, quasi stordito, quasi annichilito. Che quest’immensità pare impossibile da raccontare: enormità contro pochezza. Sublime che colpisce al ventre e al petto.

Och här låter jag då åter skönheten sarga mig, bedövad och nära nog tillintetgjord. Denna oändlighet verkar omöjlig att återge: ofantlighet mot knapphet. Det sublima som drämmer till i magen och bröstet.

Läs mer

Och sorg och glädje byter plats

Jag försöker förstå det som pågår i mig, även om det förstås är helt meningslöst att förstå. Varför vill jag alls veta någonting? Jag vet inte. De första dagarna efter Londis död var ett brinnande kaos och jag bara kastade mig framåt och på de människor som var villiga att ge mig stöd och tröst. Veckorna som följde var kaos och förtvivlan och ovillkorlig rolöshet. Allting störtade framåt, neråt, kanske uppåt – upp och ner gick inte att skilja. Sedan gick några månader i ett töcken, lugnare tider i ett slags bedövning. Jag inrättade mig i tomheten. Så verkade det i alla fall. Nu har en ny tid brutit in och jag gråter mer igen, mer än under bedövningens tid, och ibland vågar jag nästan känna efter.

Men bredvid mig själv går också jag, såsom jag kanske ter mig för andra och ibland är jag nog helt verklig i det. För inte så länge sedan gjorde jag en liten resa i Zagorje, en vackert böljande och kanske lite förlorad trakt norr om Zagreb, tillsammans med Toma. Det var han som alltid tog hand om Londi när jag var på resa någonstans och ja, vi känner varandra så väl och på ett sätt som sedan länge suddat ut gränserna mellan människa och djur. Och under vår färd uppsökte vi den lilla byn Bednja för att lyssna till den märkliga dialekten som talas där. Vi satt i barerna och drack öl och kaffe och lyssnade. Toma urskilde naturligtvis mer än jag, men det gjorde förstås ingenting, för jag lyssnade också genom honom. På gatorna var det tomt, men den inte så lilla kyrkan lyste nymålat vitt och ett uråldrigt träd sträckte sina kuperade grenar mot skyn. Vi tyckte oss se mistlar i höjden.

bild-74

Vi stannade också till i vallfartsorten Marija Bistrica, men där kände vi oss nog mindre heliga än i Bednja. Men det finns inga anledningar till något. Och sedan strövade vi omkring i Lepoglava som i en dröm byggd av klostret, fängelset (Kroatiens största) och den berömda agatgruvan. Vi tänkte lite på vad agat egentligen är för sten. Är den svart? Vi nådde aldrig gruvan men kullarna omkring böljade vackert. Och ännu lite senare var vi i Krapina, men vi undvek det berömda neanderthalmuseet och letade i stället efter någonstans att äta. Men nej, det finns inga restauranger i Krapina, sa en man beklagande – nažalost. Fast så pekade han upp på berget eller kullen invid staden och sa att där, däruppe finns det en riktig restaurang. Och vi följde hans anvisning och inom kort befann vi oss i en stor sal med musik och någon avslutande festlighet. Jag vet inte vad som hade firats, men vi fick i alla fall mat som var både god och riklig (blodkorvar och štrukli och jag vet inte vad) och inte alls dyr.

Ja, och sedan blev det kväll och innan natten föll på bytte sorg och glädje plats mer än en gång utan att någonsin ta något från varandra.

Läs mer

Sorgen binder kransar av vatten

Tiden far förbi mig, två gånger har jag varit i Rijeka på den senaste tiden, två gånger har jag gått vid detta blåa hav. En gång med min syster, en gång med en vän.

bild-74

Och där har jag gått in och ut under Stadstornets valv. Solen har skinit på mig i staden. Och jag har gått de första 30 eller 40 av de 561 trappstegen till madonnan i Trsat. Och jag har åkt genom det vackra vilda Gorski Kotar. Kanske har jag till och med varit glad bakom eller framför sorgen.

Så här binder jag kanske inga kransar för Londi. Eller är allt jag gör nu efter hennes död ett slags långdraget kransbindande? Sorgen binder kransar av vatten. Jag kan ju inte lämna henne bakom mig för då försvinner också jag. Hon har ingen grav, hela jorden är hennes grav och ibland känner jag ett slags ro inför detta. Ibland, inte alltid.

Läs mer

Jag tror vi hade evigheten

Den här våren har trädens blomningstid för mig varit mycket kortare än vårarna närmast före. Med ens ligger nästan alla de vita och rosa blombladen på marken i små högar som blåser hit och dit eller blandas med stoft och jord. Träden står redan lövgröna och lindarnas kronor tätnar från dag till dag.

bild-74

Jag anar varför det är så här. Förra våren och vårarna närmast dessförinnan gick Londi och jag ofta och länge och långsamt under lindarna och björkarna i ”parken” eller under plommonträden mot Vukovarska eller under det lilla klarbärsträdet i hörnet mellan Hvarska och Lopudska. Flera gånger varje dag strövade vi där eller där, planlöst och utan att jaga efter vind. Jag levde med blomningens alla stadier och Londi kände lukterna. Jag tror vi hade evigheten. Då såg jag blommorna knoppas, vecklas ut och spännas upp och sedan steg för steg rullas ihop igen för att slutligen fällas ner. Nu lever jag i tiden och hastar förbi och hinner inte se.

Läs mer

Jag måste nu alltid gräva

Jag letar mig fram i den nya tommare tiden och jag försöker hitta sätt att fläta in den gamla sanna Londi-tiden i detta underliga nya vaga. Nyss stötte jag på en anteckning från oktober 2015. Den handlar om vägen upp till San Luca i Bologna och om Londi. Så här lyder texten:

På bordet framför mig ligger ovanpå en Europakarta ett vackert kort som Alexandra skickat till mig alldeles nyligen. ”Bologna – Santuario della Beata Vergine di San Luca” står det på baksidan förutom Alexandras rader till mig. Jag minns den långa ringlande vägen upp dit från Porta Saragozza, en av Bolognas alla berömda stadsportar – en väg utmed en sakta stigande till synes oändlig ”porticato”, en pelargång med vida utblickar över den omgivande bebyggelsen och landskapet. Är det fem år sedan jag gick där? Jag tror det, för vintern 2011 var vi nog aldrig däruppe.

På golvet i hörnet under ett av balkongrummets fönster ligger Londi och sover eller dåsar. Ja, hon klarade också den här operationen. Nu får vi se hur det går med det som kommer härnäst. Trots allt som tränger sig på att oroa sig för är jag lugn. Londi är lugn och vi vilar i detta. Med eller utan anledning.

För några veckor sedan var jag i Bologna igen och Alex och jag gick den ena dagen upp till San Luca. Jag minns att jag tänkte på att Londi aldrig kom dit upp, men att hon var i Bologna minst två gånger, en het sommardag och sedan år senare några dagar runt jul och nyår. Då vi inte gick upp till San Luca.

Ja, jag måste cirkulera så här. Detta är vägen, kanske inte sanningen just, men det har tveklöst med livet att göra. Mitt liv. Det föll ner i en grop och jag måste nu alltid gräva.

bild-74

Läs mer