Min bofasthet – en utebliven rörelse

Med blicken fästad vid en bild från igår av balkongrummet och en skymt av ”tomrummet” försöker jag förstå mitt förhållande till boendet.

1IMG_8863

Kommer jag att kunna flytta härifrån? Kommer jag att kunna undvika att flytta? Den mörka fläcken under det öppna fönstret är ett märke efter Londi, för hon låg ofta just där. Just den fläcken binder mig vid platsen. Och även den där onödigt höga tröskeln – som är så hög för att balkongrummet en gång var balkong – håller fast mig. När jag någon gång i hastigheten slår emot den eller småsnubblar på den hör jag bredvid mig ljudet från Londis klor när hon slog emot den. Någon som hört mig berätta om detta säger till mig att jag borde flytta och jag lyssnar och säger jag vet inte vad. Och sedan säger jag något om att jag vill stanna här i staden och att till Sverige kan jag nog inte återvända, jag menar: kan jag nog inte vilja återvända. Banden till Londi i den här lägenheten är något annat än min ovilja att återvända till Sverige, tänker jag vidare. Men det finns också andra tankar, sådana som att bofasthet – för mig, om dig vet jag inget när det gäller detta – är ett slags tröghet, en utebliven rörelse. Sedan är det ju också så att en flyttning på egen hand är något annat än en flyttning för ett par eller en familj. Och vilka förbindelser eller förhållanden som än råder mellan mig och den ena eller andra människan, så är i detta nu varje uppbrott och varje kvarblivande endast mitt beslut. När jag tänker på det blir jag nästan yr över friheten. Men vad gör jag av den? Ingenting, men också detta ingenting är ju något oerhört och något som i varje ögonblick är möjligt att förändra. Ibland är det som om jag skulle vilja smyga mig tätt inpå mig själv för att tjuvlyssna på mina egna planer. Vad kan bli till den brytpunkt som gör att spåret plötsligt läggs om? Eller finns den inte? Fattar jag alls några beslut av det här slaget eller följer jag bara något som ser ut som en upptrampad stig?

Läs mer

Till Medvedgrad igen

Någon gång mot slutet av september ”klättrade” jag upp till den medeltida borgen Medvedgrad tillsammans med Vesna. Det var första gången jag var där efter sju år här i staden. Sju år är en lång tid och den har också med sagor att göra. Och sju är ett magiskt tal, det vet vi. Igår – sju veckor senare – gick jag på nytt dit upp, denna gång med Gabi. Precis som förra gången var utgångspunkten för vandringen byn Šestine och dit upp tog vi oss med buss från Britanski trg. Vägen upp till Medvedgrad från Šestine är en ganska kravlös vandring, närmast en promenad, men luften kändes stark och skön och lite varma i de tjocka tröjorna blev vi allt, även om lutningen inte är särskilt brant. Och vi gick genom höstens guld, under bokar, kastanjer (äkta) och ekar. En och annan lönn passerade vi också förbi. Och något blekbladigt träd jag inte vet namnet på.

1IMG_8808

Efter en knapp timme var vi uppe, så vi klev runt ett tag på borgens murar och upp på Južna kula (Södra tornet) och jag funderade på nytt över den underliga blandningen av tegel och gråsten. Hur såg det egentligen ut här när borgen var borg?

2IMG_8823

3IMG_8836

Men snart kände jag – precis som förra gången – att jag har starkare och tätare band till det omgivande landskapet än till denna blandning av saga och lite tvekande utförd renovering. I hemlighet tänkte jag att borgen för mig gärna kunde få vara en halvt bortvittrad ruin bunden till sin förgångna tid. Härligast att betrakta är ändå bergsformationerna och alla träden i höstskrud. För övrigt kan landskapet här ganska lätt påminna en om Caspar David Friedrichs målningar av Riesengebirge. Och visst är det en stor lycka att få se ut över sådana här åsar och sluttningar under en vild och ljusmörk himmel?

4IMG_8842

5IMG_8850

Läs mer

Guld utanför fönstret

Det är en sådan här dag med guld utanför fönstret. Tillvaron är tillfälligt utan hörn och kanter och jag läser ”Resa i månljus” av Antal Szerb och det känns som om det nattliga silvret från Szerbs roman utgör kölen på min i dessa ögonblick solförgyllda farkost.

1IMG_8767

Jag ser att det är ungefär ett år sedan Leonard Cohen dog och jag vet att det snart är ett år sedan Jacques Werup dog – den ene av dem kände jag i fantasin, den andre i ett skikt av verkligheten. Efter deras död är det svårt att veta vad som är vad och det är kanske inte viktigt. Och jag förbereder mig långsamt för årsdagen av Londis död, den där dagen då något i mig bröt samman. Nyss märkte jag något nytt i sorgeprocessen: den där bottenlösa skräcken som följt mig så tätt inpå huden har delvis – bara delvis – förbytts i saknad, riktig saknad. Vad är saknad? En smärtsam längtan? Vad är saknad efter någon som inte kan komma tillbaka? Vemod, längtan, en känsla av smärtsam förlust? Jag letar efter känslans kärna och jag undersöker på vilket sätt den skiljer sig från det där paniska chocktillståndet som hänger samman med hugget och förlusten. Delar av skräcken har mildrats och tonats ner, tror jag, och jag vågar stanna i tankarna hos Londi. Jag vågar försjunka i minnen från det liv vi hade tillsammans och jag vågar gå genom rummen utan att hela tiden vara beredd att bita av skräcken inför tomheten, dess isande kalla stjärna. Men jag behöver nog ljuset utifrån verkligheten i ”parken” under himlen för att i stillhet kunna betrakta de mörka märkena på väggarna i vissa hörn här, hörn där Londi en gång låg och lutade sig än si än så. Jag för en kamp för att bli fri från att kämpa så hårt för att uthärda. Och jag har tagit ett litet steg. Solen skiner i på bordet och jag läser om vad Mihály minns i Ravenna, vad han tänker i Florens…

Läs mer

Igår kväll vid Tkalčićeva

November är en märklig månad som liksom balanserar på en gräns: ibland känns den här tiden så tung och grå att jag inte vet hur jag alls ska kunna förflytta mig framåt, ibland blåser den in ett slags vilt övermod i mig och jag upptäcker att sommarens hela värme ännu finns kvar i novembers kappveck. Igår kväll visade sig den varma glada sidan. Gabi och jag bestämde oss för att inte bry oss om att vi var mitt inne i veckans plikter och slit, så vi träffades på Trg och gick upp mot Tkalčićeva, eftersom Gabi tyckte mitt förslag K&K var för rökigt (och ändå är det hon som röker och inte jag, men sådana inkonsekvenser förgyller tillvaron) för att välja en bar och helst ville vi sitta ute för kvällen var faktiskt ljum, ljum på ett smygande sätt som kanske inte termometrar lägger märke till. Ganska snart slog vi till och slog oss ner ute i infravärmen. Och så beställde vi – Gabi tog Staropramen och jag tog Ožujsko. Ja, jag höll mig som vanligt till min tjeckiske ex-mans regel att alltid dricka öl från platsen eller i alla fall landet där man är.

1IMG_8765

Vi pratade om vårt arbete, om böcker vi läst, om våra gamla föräldrar, och resor vi gjort eller inte gjort – inte minst min till Bihać som inte blev av på grund av Tomas tejpade id-kort. Men Bihać ligger kvar. Gabi pekade mot ett hus som ska ha varit en bordell på Dubbelmonarkins tid – detta hade hon från en bok hon just läst. Och jag pekade på statyn som föreställer Marija Jurić Zagorka (ja, man ser faktiskt ett blänk av den på bilden) och frågade Gabi om hon varit i hennes lägenhet vid Dolac. Det hade hon inte och det har inte jag heller så vi bestämde oss för att gå dit en dag. Och så pratade vi om annat som jag inte berättar. Så småningom kom vi in på vår gemensamma resa till Vojvodina i början av sommaren och vi snuddade lite vid den där parken i Subotica där jag tog en bild av en byst som föreställer Danilo Kiš. Och där i infravärmen tänkte jag på vad lite jag visste då och hur viktig Danilo Kiš har blivit för mig sedan jag läste ”Lutan och ärren” och att jag nu försöker läsa den boken på serbiska, ”Lauta i ožiljci”. Och jag undrade vad jag tänkte när jag tog bilden av bysten. Men i stället för att låta Gabi veta att jag grävde i något sådant, sade jag att jag nu läser ”Resa i månljus” av Antal Szerb och vi mindes hur vi tillsammans någon gång i augusti, när jag hälsade på henne i Budapest, hade stannat vid Antal Szerbs bild utanför den stora synagogan.

Läs mer

bli till pulver

Försiktigt, jag rör mig mycket försiktigt, för det här är den sista hela månaden som Londi var i livet förra året. Nyss såg jag en gammal svart labrador. Den eller hon, jag tror det var en hon, nosade bland löven på marken, rörde sig så där kraftfullt och lite klumpigt som Londi gjorde som gammal. Det var från spårvagnsfönstret jag såg den lilla scenen och jag kände att den var farlig för mig. Jag kan när som helst förvandlas till pulver, tänkte jag. Och så sköt jag bort tanken på den där förfärliga händelsen som inträffade dagen innan Londi dog och som jag tror var början till hennes slut. Jag vet inte när jag ska kunna berätta den eller alls om jag kommer att kunna det. Kanske ska jag inte göra det, för det hjälper ju ingen. Fortfarande är mitt liv indelat i det som hände när Londi levde och det som hänt efteråt, fast linjen börjar – på grund av brister i minnet – att bli mindre skarp. Hade jag det här lilla blåa paraplyet när Londi levde? Jag tror inte det, men jag är inte säker, jag vet bara att jag köpte det av en gatuförsäljare i Trieste en regnig dag.

1IMG_8755

Innan jag gick in alldeles nyss, tog jag en bild på mitt balkongrumsfönster. Det ser ganska dystert ut en dag som denna, men det är bättre inifrån. Sådana här bilder har jag tagit förr, men då fanns alltid Londi i den där hemvärlden med mig. Jag korsar på olika sätt gränsen mellan före och efter så många som jag kan i hopp om att den på något vis ska suddas ut. Det är när jag oförberedd möter det där snittet genom tillvaron, som jag blir rädd för att plötsligt bli till pulver.

Läs mer