Fest på Simpa

Här är visst fotbolls-VM. Främst märker jag det på att Ivan har på nytt har gripits av den där överdådiga gästfriheten. Det är alltså Ivan som har Simpa, min husbar. Och när det är några större mästerskap eller något annat han tycker är festligt, så tar han fram sin grill och ställer upp den i ett hörn av baren eller ute på gräset framför ingången till uterummet. Och så grillar han assisterad av sin vän Krešo eller någon annan i gänget, fast Krešo är nog ett slags expert eller lite pyroman så där inom rimliga och glada gränser.

1IMG_1624

Ivan synar köttet med expertis och välbehag innan han lägger ut det på gallret. Och så grillas det och fat efter fat bärs ut till barens gäster och ingenting kostar något. För detta är en av Ivans fester. Đurđica och Miki och jag råkar också befinna oss där fastän vi inte bryr oss särskilt mycket om fotbollen och vi får ett fat bräddfyllt med kött, ćevapi och korvar med rå lök och lite bröd. Det ni ser på bilden är redan ganska avätet. Och påfyllning fick vi och Krešo lekte elegant servitör.

2IMG_1632

På bildskärmen uppfattade jag lite flyktigt att Danmark ledde över Kanada och någon sa menande att Danmark ligger ju nära Sverige. Jo minsann. Medan Đurđica och jag (och Miki) satt där var det ännu ganska tomt för ”den riktiga matchen” hade inte börjat.

3IMG_1634

Nu har den det och Miki och jag sitter uppe i balkongrummet med vidöppna fönster och låter den balsamiska kvällsluften flöda in i rummet. Ännu har nog inget mål gjorts för det enda jag hör är hunden Aron som skäller från sin balkong. Fast nu tycker jag mig höra lite starkare sorl från Royal här tvärs över parkeringsplatsen. Kanske var det just nära att något hände. Det är ju ofta det i sådana här spel.

Läs mer

en mild dag

Dagen har varit ett underverk av mjukhet, ljusgrå, mild och alldeles stilla. Människorna verkar vänliga på ett särskilt stillsamt vis i den här luften. Och jag har under dagen flätat en fläta av flit och lättja: gått igenom tentor, suttit på Simpa och dinglat med benen från terrasskanten och pratat lite svävande med Zora och Đurđica, köpt hemgjord rakija av Ivan. Miki låg länge lugn på terrassen och spanade bort mot kinesrestaurangen i hörnet av ”parken”, där katterna ofta håller till i buskagen. Han låg lugn tills jag på prov testade att släppa honom för att låta honom leka med Hajdi, som lekte med bollar på ett märkligt välordnat sätt. Miki snodde åt sig den ena bollen, släppte den snabbt igen och for iväg mot kinesrestaurangens bakgård och slog ett litet hål i den ljusgrå dagens stillhet. Jag sprang efter förstås och hittade honom just som han försökte tränga sig in i genom en dörrspringa till ett av uthusen. Jag tog ett stadigt tag i den krusiga ullkroppen och så hade jag honom igen och på med kopplet. Vad ska man göra? Frihet finns för dem som frihet rätt kan bära, nej, jag bara skojar om livets förutsättningar och lite om biskop Thomas. Friheten är naturligtvis orättvist fördelad som allt annat, men denna dag är så rofylld att frihet och fångenskap gömmer sig i varandra. I denna stund sitter de på samma zebra och zebrans päls är ingen fångkostym. Förlåt min brist på allvar fast ändå är detta det stora, allra djupaste allvaret. Världen ligger stilla i ett dis av mildhet och dröm. Sådana här dagar finns egentligen inte, men nu har en förirrat sig just hit. Några ljusa strimmor skimrar vid horisonten, det har varit solnedgång och det vid den rätta tiden.

På bilderna ser ni Miki på bottenvåningens avsats här i huset, bland träden en skymt av ett av kinesrestaurangens uthus och på bordet den där hemgjorda rakijan.

1IMG_1618

2IMG_1612

3IMG_1601

Läs mer

Vädrets makter – orkar de?

Vädrets makter har under det senaste dygnet visat sig just som makter, fast hur orkar de? Igår eftermiddag svällde luften sig allt tjockare och jag kände att jag kunde ta på den som på ett jättelikt djur, varmt och vibrerande under mina händer. Miki och jag drog med klistriga sega steg en runda förbi den förtrollade trädgården. Nej, inte förbi, våra steg klibbade kvar vid staketet och himlen låg låg och tjock över tak och trädkronor. Inte ett löv rörde sig. Vilket löv skulle orka?

3IMG_1583

Vi hängde vid stängslet i långa segslitna minuter som blev till långminuter och kanske något ännu längre. Jag kände hur svetten täckte mig och mina tankar. Miki luktade på något som kanske inte fanns, men som hade en tjuskraft. Min blick klibbade vid grönskan. Jag såg bananbladen växa ur det halvtropiska virrvarret.

2IMG_1586

Hur vi kom hem vet eller minns jag inte. Vi låg med ens lite snett utlagda på soffan och flåsade och kanske sov vi. Timmar senare hade de första stora tömningarna skett och vi tassade fram över den ångande asfalten på vägen från Union bort mot Patriotens hus. Träden och byggnaderna visade en öververklig plasticitet mot den gråtunga varma himlen. Svalkan dröjde någon annanstans.

1IMG_1589

Läs mer

Smultronstället

Det är Bergman-vecka på den stora biografen Tuškanac och igår kväll var Christine och där i hettan och såg Smultronstället. Det var närmast fullsatt i salongen och innan vi fick se filmen fick vi höra några anföranden på engelska och kroatiska. Jag greps av en underlig känsla när en svensk ambassadtjänsteman tackade publiken för att den var på plats. Min tanke gick till Ingmar Bergman och vad han skulle ha tänkt – inget särskilt kanske – och hur underligt det är att stora konstverk görs till nationell egendom. ”Tack kroater för att ni tar er tid att se en svensk film.” Men äsch, detta är lappri förstås och borde kanske strykas.

Filmen själv var stor och mäktig och den skar genom livet och in mot döden. Och för att motsäga mig själv, så måste jag utropa hur svenskt nästan allting var i filmen. Svenskt från en annan tid, en tid som snuddar vid min första barndom, hur bilarna såg ut och vägarna, hur människorna talade. Och filmens namn ”Smultronstället” hur svenskt är inte det? Men nu glider jag visst bort från det jag först ville säga. Detta är en film som går djupt in i allt mänskligt – längtan, tillkortakommandena, sveken, hoppet, det småsinta, pedanteriet och det storslagna, kampen för att uthärda, leklusten, hemligheterna. Ja, denna uppräkning skulle kunna sträckas ut runt parkens tjockaste trädstammar. Och den gamle Isak Borg (Victor Sjöström) står där, går där, så värdig, så nedbruten, så förlorad, så full av självtvivel men ändå så rakryggad.

1IMG_1565

Och de som är unga eller var unga i tillbakablickarna, är unga såsom människan är när hon är ung. Och ljus och skugga leker sig fram genom bilderna från smultronstället och det som fanns däromkring vid Isak Borgs barndomshem. Så är det med barndomshem antingen de finns kvar eller inte. Vackra människor är det gott om i filmen och så är det ju ofta i filmens värld.

2IMG_1573

En bild jag tog föreställer Evald (Gunnar Björnstrand) och Marianne (Ingrid Thulin) i bilen under ett av flera hårt spända samtal. Jag tänker på de heta långa avstånden mellan människor.

3IMG_1578

Filmen slutade någonstans, jag minns inte hur. Jag minns bara att jag tydligt kände slutet innan det kom. Efteråt satt vi eller halvlåg en lång stund i baren utanför bion. Vi drack gemišt och var berörda och tacksamma.

Läs mer

Nattlig skattjakt

Någon gång igår kväll fick jag ett meddelande från Đurđica som löd ungefär så här ”Hajdi i ja idemo brati orahe oko deset sati. Idete i vi s nama?”. Om Miki och jag ville ut och plocka valnötter i mörkret? Klart vi ville. Det blev senare än tio för värmen ville inte släppa. Đurđica hade fått ett perfekt och oplockat valnötsträd utpekat för sig av en granne. Trädet står på en sådan där grön ö mellan stora trafikleder. Vi knatade på, Đurđica med ryggsäck på ryggen, och snart var vi framme vid Slavonska som vi korsade, snabbt och smidigt. Framför oss i mörkret reste sig med ens för våra blickar ett jätteträd med vid krona. Det är en ”orah”, sa Đurđica. Hur ser du det? undrade jag. Jag vet, fick jag till svar. och så var vi under trädet. Vi band Miki och Hajdi i långa rep runt stammen och så började plockandes.

1IMG_1552

Först var det svårt att alls urskilja några nötter, men snart vande sig ögat och det som inte ögat såg, lärde sig handen snart. Vi plockade tyst och intensivt, höll ner grenar, kände av dem och vittjade. Snart hade händerna en aromatisk doft. Hundarna låg i dunklet och flämtade. Natten var rik och hemlighetsfull och svetten lackade. Ja, och så var ryggsäcken full och sökandet upphörde i samma ögonblick och efter det gick det inte att se en endaste nöt i grenverket. Den magiska jakten var över. Hundarna flämtade. Miki reste sig och det var dags att föra hem bytet.

2IMG_1558

3IMG_1559

Vad som ska hända med alla dessa stora gröna saftiga valnötter? De ska varvas med socker och ställas i solen under en månad eller så. Sedan hälls rakijan på och nästa steg i tillverkningen av liker tar vid…

Läs mer