Vårpromenad vid Jarun

För första gången på månader tog Miki och jag femmans spårvagn ut till Jarun. Marit hade ringt och sagt att våren är här och sedan hade hon frågat om vi ville ses ute vid Jarun, där hon bor med sina hundar. Jag vet inte om Miki visste vart vi var på väg, men han tittade i alla fall väldigt intresserat genom rutan som han hade på lämplig höjd.

I den vanliga hörnan alldeles innan man kommer till sjön strålade vi samman och Skajla ropade högt av entusiasm medan både Miki och Nova tog det lite lugnare, särskilt Miki. Och så började vi gå ”åt andra hållet”, alltså inte mot min badstrand. Efter ett tag gick vi över en bro och kom ut på en ö där jag nog aldrig varit förr, fast helt säker är jag inte. Vi var alla på gott humör, vågar jag säga också om hundarna. Nova fick gå fri åtminstone bitvis, eftersom hon är pålitligast. Marit och jag pratade utan uppehåll om allt man kan tänka sig, men jag hemlighåller allt utom det att vi ett tag pratade om sothönor. Ja, man kan prata om sothönor och troligen såg vi några av dem också. Ibland gick vi i strandkanten och Miki drack lite och kanske Skajla också, men Nova dricker bara ur fjällbäckar, fast i värsta fall också kranvatten.

I ryggsäcken hade Marit fruktsallad till oss människor och lite bröd och korvbitar åt hundarna. Vi satte oss på ett litet kafé nära vattnet och packade upp maten och så beställde vi kaffe. Ja, och så satt vi där en bra stund eller tills Nova började tycka att det var tråkigt. Och så letade vi oss hela den ringlande vägen tillbaka till utgångspunkten, där vi skildes och Marit räckte mig ett paket med ett par rejäla köttben till Miki.

Vid hemkomsten var himlen brandröd ovanför hustaken här mittemot vårt köksfönster.

Söndag på stan

I förmiddags tog Miki och jag spårvagnen in till stan och eftersom det är söndag steg vi av på Britanac för att titta lite på sakerna som låg utlagda på borden där. Ja, Miki tittade mest under borden och då och då var det någon som ville klappa honom. Solens strålar flödade över torget och alla kaféborden var upptagna, verkligen alla. Det var länge sedan jag såg så mycket folk här.

Jag växlade några ord med matthandlarparet och tittade lite på vad de hade lagt ut på marken. Jag noterade att de inte sålt den jag var mest intresserad av sist, men den är fortfarande för stor. Bland böckerna hittade jag en om Egon Schiele men däremot hittade jag inte försäljaren så den fick ligga kvar. Till sist var jag egentligen bara intresserad av en kopp kaffe, men ingen ville resa sig från bordet, för skönt att bara sitta och sitta, så vi korsade gatan vid övre hörnet av torget, gick några steg tills jag såg ett ledigt bord i solen. Jag satte mig och Miki la sig ner.

En hetsad kypare sa något om ”gužva” (trängsel) och försökte driva bort oss. Jag svarade att vi kunde vänta för jag satt bra, minst lika bra som människorna på torget. En dam frågade om hon fick sätta sig hos oss och det fick hon ju och så pratade vi lite om och med Miki. Efter en stund som möjligen var lång fick vi beställa och sedan kom kaffet ganska snart.

När vi lämnade baren såg jag att den hette Micky. Nästan rätt, tänkte jag, fast Miki är snyggare. Sedan gick vi längs Ilica tillbaka Trg och upp på Dolac och på Amfora beställde jag en riblja juha (fisksoppa) för tre och femtio och den lilla arga servitrisen hade plötsligt blivit mild och vänlig. Och soppan var bra.

Vårsol?

Ja. Imorse när jag lutade mig ut genom fönstret för att känna på dagen märkte jag att det luktade på ett annat sätt än de senaste dagarna: Vår. Efter morgonrundan passade jag därför på att köra en tvätt i min farligt hoppande maskin – den måste tyvärr alltid bevakas när den hoppar och det finns en påtaglig risk att den gör något värre. Nå, den här gången gick det bra och här ser ni tvätten från en inte så ofta visad vinkel. Kanske gläds någon över detta.

På Dash eller på terrassen där var det full sol – inne är det alltid halvskumt, rökigt och trångt – och Darko kom med mitt kaffe. Han envisas med att inte höja priset.

Sedan gick Miki och jag en runda i parken och satt också en god stund på en av bänkarna. Jag tänkte på förbjudna ting och undrade lite över om världen förändrats ovanligt mycket de senaste åren eller om det är jag som äntligen vaknat upp ur hoppets dvala…

Lite om trapphuset igen

I vår trappuppgång här på Kornatska finns det fyra hushåll. Här bor stadigt två hundar och en katt och ganska ofta bor här också en hund och två katter till hos Ružica. Alla dessa bor inne i lägenheterna och Miki är förstås en av dem, men så finns också den lilla trappkatten. Ja, hon bor i trappen, fast troligen också någon annanstans; jag gissar att hon bor i det lilla huset med ”sockertoppstaket” snett över gatan från mitt köksfönster sett, men att hon inte blir särskilt väl omhändertagen där. Trappkatten bor hos oss för att min granne eller mina grannar på samma våningsplan – övervåningen – sedan snart ett år ger henne mat och en sovplats. Jag har förstås inget emot den lilla katten, men problemet är att Miki är jägare och att han kanske vill döda den och att katten bor en meter från vår dörr. För övrigt har jag, efter att grannarna en gång var borta i ett par dagar när det var dåligt väder, också börjat ge henne mat.

Det hela är särskilt riskabelt när det är mörkt för lyset fungerar sedan rätt länge inte i trappuppgången och jag har svårt att upptäcka katten då. Ett tag använde jag mobilen för att kasta ljus omkring mig, men det blev väldigt krångligt om jag dels måste hålla hårt i Mikis koppel, dels kanske också hade något att bära. Nu har jag visserligen sedan jul en pannlampa – ja, en julklapp – så jag har lite friare händer, men jag får inte gå och drömma eller slöa för rätt vad det är kan katten sitta någon annanstans, kanske på kistan utanför Darkos lägenhet.

När vi är hemma tillbringar Miki ofta långa stunder vid vår ytterdörr som visserligen är en ”protuprovalna vrata”, en säkerhetsdörr, men för en hund, särskilt en sådan som Miki är det lätt att genom den närmast obefintliga springan under dörren nosa sig till om katten är där.

Hälsning från norr

Imorse när jag drog upp jalusierna i köksfönstret möttes jag av en oväntad anblick. (Den här vintern hade det bara snöat en enda gång och det var en eftermiddag i början av december och björkens gula löv lyste genom snön. Morgonen därpå var allt det vita borta och gräset var obekymrat gräsgrönt.) Jag öppnade köksfönstret och lutade mig lite ut och tittade björkens och fikonträdets snöklädda grenar, på husens nya vita tak och på min tvättlina som hade blivit tjock och polstrad.

I minnet dök en scen från min barndom upp. Jag var nog tio år och jag gick i fjärde klass i Rosenfredsskolan. Med ens vändes alla blickar mot klassrummets höga fönster – himlen var fylld av stora, porösa, sakta dalande snöflingor. Då gick Fröken till den gamla tramporgeln och stämde upp: ”En morgon när vi vakna är hela världen vit och vi förstå att vi-intern har kommit hit…” Vi sjöng med förstås. En glad stämning spred sig i bänkraderna, vi var liksom ett med det vackra snöfallet. Fast här i mitt nu tänker jag att det måste ha varit den vintern då min klasskamrat Lissen drunknade. Under hösten när vi började fyran lekte vi ofta hemma hos honom på eftermiddagarna efter skolan. Vi brukade vara ganska många, kanske nio-tio stycken, både killar och tjejer. Han bodde alldeles bakom skolan högst uppe i Pilhagen i den gamla kringbyggda gården där. På innergården hade vi byggt en hydda och där lekte vi allt möjligt, som ”sanning eller konke” till exempel. Det var spännande. Lissens föräldrar syntes inte ofta till, bara hans mamma ropade ibland från köksdörren att han skulle hämta sin tröja eller något sådant. Och en gång blev vi bjudna på smörgåsar, det minns jag.

En kväll i början av vintern ringde det i telefonen. Det var till mig, sade Mamma. Vem kunde det vara, barn fick nästan aldrig några telefonsamtal på den tiden. Jag tog luren, det var Pia. – Lissen är död, sade hon, han har drunknat. Jag kunde inte säga någonting, ingenting kändes verkligt. När jag lagt på, gick jag och lade mig. Jag berättade ingenting för någon, för det gick inte.

Nästa morgon läste jag rubriken ”Han gav sitt liv för sin kamrat” i tidningen. Det stod att det var på Påskbergsdammens is det hade hänt och att Lissen försökt dra upp den andre killen och att vattnet egentligen inte var särskilt djupt.

Jag visste att Lissen inte hade några syskon och hans föräldrar var redan ganska gamla. I dödsannonsen hade de skrivit ”Herren gav och Herren tog”.

Under åren då jag gick i Rosenfredsskolan tog jag någon enstaka gång vägen förbi gården däruppe i Pilhagen, men jag såg aldrig mer någon komma ut genom porten och aldrig mer såg jag Lissens mamma kika ut bakom gardinen i köksfönstret, som jag så ofta sett henne göra, när vi kom för att leka.