Kategori: Berättelser ur livet

Morgonen var mild och vacker. Genom köksfönstret såg jag björkens hängen och nyfödda ljusgröna löv. Miki och jag gick till Makao för att öppna dagen. Där fick vi syn på Vesna så vi satte oss vid hennes bord och så pratade vi lite och Miki lät sig klias. Sedan måste Vesna gå och vi också för vi hade stora planer för dagen. Vi åt vår frukost, jag packade ryggsäcken med badsakerna och mat och dryck och så gav vi oss av till Držićeva, där vi tog femmans spårvagn till Jarun. Vi hade lite vagt stämt möte med Marit och hennes norska kollega och vän Stine – ingen bestämd tid ingen bestämd plats. Miki och jag började med att gå till vårt badställe. Marit ringde och sa att hon och Stine skulle komma dit om en stund.

Miki och jag slog oss ner på vår vanliga plats. Jag hade med hans ”duga lajna” som jag fäste vid en av popplarna. Det var redan ganska varm, så också skuggan var viktig.

Jag bredde ut mitt underlägg, bytte om och la mig ner och tittade upp i det skimrande ljusgröna lövverket. Det är den ljusgröna tiden nu. Miki flyttade lite hit och dit mellan sol och skugga och då och då tassade han ner i vattnet för att dricka.

Efter en halvtimme eller så kom Marit och Stine. Hundarna var inte med för både Nova och Skajla löper och det kan bli svårt med alla lösspringande hanhundar, särskilt om man vill bada också. Vi satt eller låg i solen och tiden rullade iväg. Så började det blåsa och vi tyckte att det var bäst att bada innan vinden kanske tilltog. Stine hade ingen lust och Miki håller sig ju alltid torr i krullet, men Marit och jag samlade oss för att kliva i. Ja, lite kallt var det, men vi kom i och simmade en kort sträcka, fast snart tyckte vi att det räckte. Lite kallt om armarna var det. När vi kom upp hade det slutat blåsa och det var varmt igen. Sedan åt vi våra medhavda matsaker – eller kanske gjorde vi det före badet – allt verkade på ett långsamt sätt hända samtidigt. Med ens tyckte vi att det räckte och så travade vi iväg till ”Marits bar” och tog oss varsin sportski gemišt – två delar vatten och en del vin. Efter att vi hade suttit där en stund och pratat – det blev mycket om ”hur det är på olika platser” – så ville Marit hämta sina hundar. Och så gjorde hon det och en kort stund senare var vi ute på hundpromenad som snart förde genom ett område med koloniträdgårdar. Överallt såg vi blommande träd.

Vi, eller i alla fall Marit och jag, började strax fantisera om att ha en koloniträdgård, inte så mycket för odlandet som för att ha en plats i det gröna med en bod och ett bord och några stolar. (Sist jag fantiserade om något sådant var med Đurđica, men så fick vi veta att det var hundförbud i det området.) Vi såg en avlång plätt som verkade övergiven men som ändå hade några buskar. Där kanske…

I kväll har Miki och jag varit på ett annat ”babylon” än vårt eget gamla vasnliga. Vi var på treårsjubiléet för språkskolan ”Skandikum škola stranih jezika” inbjudna av Josip Janeš som är skolans skapare.

Här undervisas det i danska, norska och svenska och då och då hålls, om jag förstått det rätt, ett slags ”babylon” (språkkafé på babyloniska) och den här kvällen var det en särskild babylonisk höjdpunkt. Vi var på Fusnota som är ett bokkafé ganska nära Glavni kolodvor och vi satt runt tre bord med svenska, norska och danska flaggor. Miki och jag satt vid det svenska bland både bekanta och för oss nya människor. Josip cirkulerade mellan borden och bytte virtuost språk hit och dit. Miki satt på soffan mellan killarna och lutade sig mot den som för tillfället var närmast. Ni ser honom först med Ante som bjöd på högtflygande nörderier av det slag jag gillar.

Ett tag pratade jag med Ida, en fantastisk ung barnläkare med ungerska rötter som jag hittade en märklig mängd förbindelselänkar med ända till den där flytande kistan med vintern i sig som färdats på Donau från Mohács till Šarengrad. Undrens tid är inte förbi!

Kvällen gick och Miki vräkte sig hit och dit och en god stund låg han mellan Martin och Josip (en annan Josip) och lutade sig ohämmat på Martin.

Plötsligt kom det en ung leende kvinna till vårt bord från det danska och berättade att hon kände igen mig genom Miki. Hon bor i vårt kvarter och har en valp som nyss fått träffa Miki. Först kom jag inte ihåg något alls om hundmötet och jag tyckte bara att valpens matte var väldigt behaglig, men så visade hon mig en bild på valpen och då mindes jag och jag tänkte glatt att nu har jag en bra granne till och Miki kanske en ny vän.

Samobor är en liten pittoresk och behaglig stad mellan bergen strax väster om Zagreb. Trots att jag inte kan ta mig hit på egen hand’ eftersom det inte finns någon järnväg hit och eftersom jag lever med hund – först Londi och nu Miki och dessutom inte har något körkort, så har jag nog varit i Samobor ganska många gånger, för det är alltid lockande att göra utflykter hit. Idag var Miki och jag där med Marit och Nova och Skajla. Marit har ju som en del av er vet bil. Som första mål hade vi lördagsmarknaden i utkanten av staden. Vi köpte frukt och nötter och halvtorkade fikon och kanske något annat. Sedan satte vi oss på bänkar vid ett av långborden utanför ćevapi-bodarna och så fick vi ut varsin portion. Solen sken och vi tyckte att det var en bra dag även om marknaden kanske inte bjöd på något särskilt utom diverse träsaker: skaft till krattor, sopkvastar, skärbrädor, runda fat som man kunde snurra på…

Så kom nästa del av dagen. Vi följde den lilla floden eller ån bort mot berget eller kullen med borgruinen. Dit upp skulle vi. Ganska snart var alla tre hundarna fria och de rusade hit och dit bland buskarna, försvann och kom tillbaka och vi nådde allt högre upp.

Vägen upp var inte särskilt lång men här och där ganska brant. Lite tänkte jag på att jag aldrig förut gått ända upp, någon gång var det väl för att sommarhettan tagit bort lusten att kämpa sig uppför, andra gånger berodde det kanske på att någon i sällskapet inte ville eller kunde. Jaja, men den här gången kom vi upp.

Borgen har rötter i 1200-talet och även om den nu är ruin så finns det mycket kvar, man kan nästan gå vilse i ”salarna” och prången och skrymslena. Det är en hel liten värld eller en romantisk fantasi.

Hundarna lekte farligt nära de brant stupande murarna så vi fick samla in dem och koppla dem åtminstone för stunden. Vi försökte ta en selfie på oss fem men det blev rätt dåligt. Tack och lov erbjöd sig en vänlig dam att ta några bilder på oss. Så här såg vi ut:

Så blev det dags för nervägen och Skajla och Miki passade på att smita varsin gång och så blev det koppeldags igen. På andra sidan ån såg vi hönorna gå och picka bland snödroppar och primula.

Som avslutning gick vi till torget och åt kremšnita (som Samobor är berömt för) och drack kaffe.

Under åren här har jag gått runt dessa kvarter många många gånger, först med Londi och nu sedan snart sex år med Miki. Jag har tittat mycket på husen och jag fortsätter att göra det, särskilt på de små från bytiden. Nästan överallt här finns ännu en underström av den tiden, även om den steg för steg trängs undan, men stegen är mycket små, så små att det ofta går att minnas vilket hus som lämnat plats för ett nyare… och större. Ja, de nya husen är alltid större. Och formen är en annan: den ”klassiska” husformen med sadeltak eller pyramidformat tak överges nästan alltid för något slags kuber eller lådor. Fönstren är också annorlunda och gärna stora och medvetet oregelbundet placerade. Här på Murterska ser ni mötet mellan gammal och nytt, på det nya huset finns ännu några dagar eller veckor en hälsning från det gamla uppritad på väggen.

För några dagar sedan kunde jag ännu se rester av ett köksskåp på den ena nu försvunna väggen. På en av hyllorna syntes små vita koppar med blå dekor.

Ett hus som jag sedan en tid bevakar är det lilla gröna på Čiovska. Det är ett sådant där typiskt halvt hus som en gång måste ha haft ett systerhus på den höga sidan. Under åren jag bott här har uthusen eller skjulen bakom skrapats bort och det vita med sina moderna rektangulära hål har vuxit upp. Det röda eller brandgula har putsats upp och har säkert åren för sig och dessutom en trädgård full av rosor, men det lilla gröna som nu stått obebott i snart tio år ska nog snart bort.

Men mitt kvarter som är en särskild del av det här kvarteret har nog en framtid för sig för då och då tar man itu med att förnya någon länga eller någon fönsterrad. Huslängorna är från början av 1950-talet och de är både lika och olika varandra på ett sätt som ger trivsel och liksom gör husen organiska. En del har balkonger, andra inte, här och där finns trappor utomhus och generöst tilltagna portvalv och överallt växer träd och det finns mycket grönska. De två ytligt sett fulaste husen är nog det här på hörnet mellan Paška och Brijunska och det jag eller vi bor i, men i skönhetens ställe lever en vänlig charm och ”hemlighet”. Och tvätten hänger färgglad på linorna mellan husen.

Våren har vällt in här och ändrat på Mikis och min dygnsrytm. Januari var en stillsam månad som mest bestod av förmiddagar på olika kaféer. Tiden stod stilla eller rörde sig försiktigt smygande bakom vinterdraperiet. Men nu blåser med ens andra vindar, lite farliga kanske, för tiden rullar liksom iväg även om den fått mycket större plats. Vi lever ute på kvällarna också och flera gånger har vi nu tagit sista spårvagnen hem. Här ser ni Miki för några kvällar sedan. Vi har just kommit från spårvagnshållplatsen Draškovićeva och gått de få stegen längs Stara Vlaška och vidare över Europski trg och uppåt hit där Miki står på bilden strax nedanför katedralen.

Vi är på väg mot Carpe diem på Opatovina för att genom kvällens timmar simma runt i poesiöversättandets förrädiska värld med Mišo och Lana. Ja, lite annat gjorde vi också och vi drack det vi drack. Miki fick inget vatten av ”hygienskäl”, men när jag tjuvserverade honom lite tackade han nej. Av hygienskäl kanske. Ibland vet man inte vem som bestämmer över vad.

Och i förrgår kväll höll vi Babylon på Kic. Vi blev sju människor och en hund och hunden fick sitta på en stol med dyna. Infravärmen lyste och vi tyckte att den värmde ända tills någon av oss kände efter och upptäckte att värmekänslan var skapad av inbillningen.