Jag tittar på Bergman på Fårö

Jag tittar på ”Ingmar Bergman på Fårö x 3”, på mitt sätt får jag väl tillägga. Nyss såg jag andra avsnittet igen för att jag tycker att det är så märkligt levande. Jag går in i ett stycke liv och jag bryr mig inte om om jag tror på vad Bergman säger om just det eller det, eller om han har rätt eller inte. Nej, för sådant är bagateller. Och jag vet inte om det är sant att teatern betydde mer för honom än filmen. Eller hur kan ett sådant påstående alls vara sant eller falskt. Jag känner tidens gång när han talar och jag känner igen mig i barndomen, när han berättar hur han står framför skåpet med leksakerna på morgonen – när brodern har gått till skolan – och ”planerar vad han ska leka”. Och så använder han ordet ”skojigt” så ofta och på ett sådant sätt att jag till sist inte förstår vad det betyder. Men jag tycker det är ”skojigt”. Sämst är programmet när han och Erland Josephson är i bild samtidigt, det blir trängsel och otakt och jag tänker på hur gamla de här. Annars är Bergman gammal på ett annat sätt, ett sätt som jag inte kan beskriva. Då och då gnistrar det till och ett stort och innerligt nu uppstår. Och jag förstår att han ofta varit mycket modig.

1IMG_0836

Och hänsynslös, ja, det också förstås – det här med kärleken är ett fält för grymhet. Grymhet eller leda.

2IMG_0838

Under bordet bet Miki på sin nya Kong-boll och lite i mina fötter, även om han delvis slutat med det. Han undrade väl vad jag såg i den där skärmen. Är inte verkligheten mer? Teatern mer än filmen?

3IMG_0817

Läs mer

Kvällsrundan

Jag vet inte om det är sant att det blåser ljumma vindar också efter mörkrets inbrott här nu, men det känns så i alla fall och värme är väl snarare något man känner än något man vet. Nyss var Miki och jag ute på sista kvällsrundan och i vissa vrår längs vägen kände jag en föraning av kommande sommarkvällar. Miki nosade och jag tänkte på inget särskilt. På ett i det närmaste obelyst ställe av den lilla byaktiga gatan Lopudska sprang vi nästan ihop med en ung man, men strax efteråt såg jag att det var Filip, en före detta student till mig, och jag presenterade Miki för honom. Ja, och så gick vi lite längs Vukovarska tills vi svängde in på den lilla gångvägen hemåt. Ut ur baren – som jag inte kommer på vad den heter – kom en liten vit hund rusande. Hans ägare tittade ut och hälsade godkväll och jag sa att jag inte vågade släppa Miki och han sa att han visste det. Så Miki och jag korsade parkeringsplatsen och stannade lite i hörnet så att han fick lukta lite till och så låste jag upp porten och tryckte ner hissen och Miki väntade klokt och vant på att den skulle komma och hämta oss.

1IMG_0813

Läs mer

Nyfiken

Nej, jag bjuder inte på något nytt, men däremot på något väldigt nyfiket. Jag har nog aldrig träffat någon så nyfiken som Miki. Han älskar att titta in i hål, kika runt hörn, hoppa upp på murar, kasta sig upp på tak – om han lyckas, och ja, han lyckas faktiskt med mycket som egentligen nästan är omöjligt, för nyfikenheten innehåller en speciell energi. Idag när vi gick till Pet Centar för att köpa en Kong-boll, Kongo-boll var ett missförstånd, såg han ut så här och så här och så här, när han tittade ut över fältet på andra sidan muren, som kantar ett stycke av vägen.

1IMG_0773

2IMG_0777

3IMG_0774

Läs mer

En dag i solen

Idag var det så äntligen full vår eller vår på ett sådant där sätt som nog skulle kunna kallas försommar i Sverige. Men våren är sen här och magnoliorna har bara nätt och jämt börjat blomma, vissa andra vårar här vet jag att de stod i full blom redan strax efter mitten av mars. Men vem klagar nu när allt är så här härligt?

Miki och jag knatade längs de solbelysta gatorna in till stan någon gång i slutet av förmiddagen och redan vid Zrinjevac kände jag att min gröna tröja var för tjock. Av med den! Och så hittade vi Christine och Leon någonstans vid paviljongen. Ja, det var alltså meningen.

1IMG_0763

Först lekte Leon lite och Miki tittade efter hundar, men så blev Leon trött och Christine satte honom i vagnen och så började vi gå upp mot Tkalčićeva. Vi hade inte setts på länge, det var säkert nästan två månader sedan sist, så vi grävde med fulla händer bland allt det vi inte fått sagt. Och vi berättade och sa och sa. Ja, en del meddelanden hade ju löpt hit och dit under mellantiden, men det är alltid något att annat att träffas. Vi har så roligt och allt känns så både spännande och tryggt. Det är det man kallar vänskap.

Vi satte oss på ett fik lite bakom den där lekplatsen som finns ungefär mitt på Tkalčićeva, precis där Mlinske stube för upp till Gradec. Först drack vi kaffe och Leon somnade och Miki vilade i skuggan under stol. Sedan kände vi att vi ville fira vårens inträde med varsitt glas gemišt för det är en vårlig dryck, ja, säkert en sommardryck också, men absolut inget för vintern. Vi talade om våra liv och om översättandets värld och förutsättningar och vi skojade lite om sådant man kanske inte får skoja om, fast när ingen annan hör det eller förstår det…

2IMG_0755

Timmarna gick och till sist var det dags för Leon att komma hem. Hrvoje kom och hämtade sin lilla familj och Miki och jag gjorde oss redo för att tassa ner mot Sigečica igen. På bilden ser ni hans underbara framtassar.

3IMG_0762

Läs mer

Påskpromenad

Egentligen såg planerna helt annorlunda ut men ofta blir det som blir ändå bäst. Fast man vet ju förstås inte hur det annars hade blivit. Nästan allt i vår tillvaro är ju okänt och nästan ingen vet vart någon väg till sist leder. (Nu kastar någon något hårt i huvudet på på mig.) Nå i alla fall sammanstrålade Miki och jag tidigt på eftermiddagen med Gabi på stan och så gick vi en lång och långsam runda genom nästan hela Gornji grad och i promenaden stack vi in både en kaffe- och en ölpaus. Solen sken för det mesta men då och då föll några droppar. Vi kände oss sorglösa och fria i tiden och Miki kände sig fri att sitta på en soffa i den ena uteserveringen och han såg tillräckligt farbroderligt söt ut för att inte bli nedjagad av någon av servitriserna. Men ingen bild på detta. I stället poserade vi lite bland påskpyntet vid katedralen och i en av trapporna upp till Gradec.

1IMG_0735

2Image-1-3

3Image-1-3

4IMG_0744

5IMG_0738

Hemkommen läser jag några rader i Goethes Faust, närmare bestämt ur scenen ”Vor dem Tor”, där Faust och Wagner är ute på en påskpromenad utanför stadens portar bland många andra som lockats ut i det gröna av vårsolen. Faust utbrister entusiastiskt vänd mot sin oförstående träbock till medvandrare:

Vom Eise befreit sind Strom und Bäche
Durch des Frühlings holden, belebenden Blick;
Im Tale grünen Hoffnungs-Glück;
Der alte Winter, in seiner Schwäche,
Zog sich in raue Berge zurück….

Nu är det visserligen ett tag sedan is och snö försvann härifrån, men det känns ändå så helt riktigt att lyssna till dessa rader just idag.

Läs mer