Jag vågade mig till Jarun

Idag trummar regnet mot fönsterrutorna och jag hör folk säga att det är höst. Det är det inte, det är bara en enskild höstdag.

För att kasta lite ljus över tillvaron vill jag visa några bilder från härom dagen. Jag har ju berättat att jag nyligen efter mycket tvekan – jag är ju som ni vet i psykisk obalans – tog mig till Bundek. Det gick så bra det kunde med tanke på att spårvagnen inte gick och den provisoriska busshållplatsen var svår att hitta. Efteråt tänkte jag att jag ville bada åtminstone en gång till, men att jag i stället skulle försöka med Jarun som är Zagrebs största badsjö (också en korvsjö precis som Bundek). Men det är långt dit, många spårvagnshållplatser. I alla fall fattade jag till sist beslutet och efter två morgonrundor med Miki, som ju inte är någon badhund, gick jag till Držićeva för att undvika att byta spårvagn. Femman kom bara någon minut efter att jag nått dit, jag gled med blicken över passagerarna och alla hade mask och ingen hade den under näsan och dessutom var vagnen jag klev in i ganska glest befolkad. Jag satte mig och tryckte bort obehagliga tankar på att det var sexton eller sjutton hållplatser till mitt mål. Nå, det gick bra, jag uthärdade och inget hotfullt hände, så jag steg av med lätta steg. Ute hade det hunnit bli hett och jag var glad över att jag inte försökt mig på att ta med Miki. Vägen till sjön är rak och enformig ända tills man anar vattnet. Jag gick förbi det där lilla huset, som jag ibland har drömt om att bo i, så nära sjön och så vackra träd och blommor!

Jag gick över den lilla bron till en av öarna, om det nu är en ö, kanske är det en halvö. Det är i alla fall den vägen jag brukar ta och det är där jag har mina platser, där jag ibland har varit med Vesna eller någon annan. Också Miki har varit där, men då har vi åkt bil.

Jag gick inte riktigt så långt som jag brukar för jag hittade en bra plats under ett träd med både sol och skugga. Där bredde jag ut min handduk och såg ut över vattnet bort mot den där lilla ön, som helt säkert är en ö för jag har simmat runt den. Nästan inga människor. Jag hade en bok med mig, men det blev ingen läsning utan en lugn växling mellan bad och solbad med huvudet i trädskuggan. Himlen var hög och blå och i fjärran syntes Medvednicas kontur så klar som någonsin.

Den nya tiden

Nu när det som förr var vardag har blivit märkliga äventyrligheter blir en utfärd till Bundek något det aldrig varit tidigare och jag känner mig fortfarande lite skakad. Jag begär inte att alla ska veta så jag ger en förklarande kortversion. Sedan några månader tar jag mig fram på psykofarmaka och är mentalt mycket försvagad även om många tycker att jag på nytt ser ut som vanligt – bara lite tunnare kanske. Jag ska inte berätta om de fyra eller fem katastrofer som drabbat mig, jag ger bara det ungefärliga antalet. En enda gång sedan början av mars har jag varit utanför Zagreb. Det var den där fantastiska resan med Toma och Miki till floderna Kupa och Dobra, med bad och slott och vackra utsikter. Miki höll sig torr utom om tassarna men han upplevde allt möjligt ändå.

Igår bestämde jag mig för att åka och bada i Bundek, vår ena zagrebska korvsjö. Och så gav jag mig iväg idag med ryggsäcken på ryggen. Miki fick stanna hemma efter två morgonrundor, han skulle ändå inte gillat varken värmen eller vattnet. Jag bestämde mig för att gå första biten till fots och hoppa på spårvagnen vid Slavonska. När jag kom dit var jag helt ensam på hållplatsen och jag fick syn på en skylt.

Jag läste och insåg att det inte skulle komma någon spårvagn utan jag skulle ta en buss i stället, men var? Jag gick över gatan och började sedan gå i riktning mot floden. Efter en stund dök det upp en provisorisk skylt och strax därpå kom bussen. Den var inte för full och alla hade mask, så jag tyckte att jag kunde testa. Jag frågade om den stannade nära Most mladosti (det är där jag brukar gå av spårvagnen). Svaret blev rätt vagt men, något i stil med ”ja, en bit längre fram”. Vi for över Sava och stannade inte vid bron, som jag ändå ologiskt hade hoppats. I stället stannade vi i Zapruđe och jag slank av och såg mig om. Det såg rätt bra ut men oväsendet från byggarbetsplatsen på bron var öronbedövande. Jag gick fort trots hettan och ganska snart nådde jag fram till parken som omger Bundek. Det var skuggigt och fint under träden och inte så hett som på nasip som jag i och för sig gillar för utsiktens skull.

Och efter en inte så lång stund – en obestämd tid – var jag framme vid sjön och valde ut min plats, ungefär den vanliga. Det var nästan folktomt men desto fler svanar.

Jag höll mig på land tills den största flocken simmat förbi. På några ställen såg jag människor som badade, men de var lätt räknade. Jag läste en stund i Tove Janssons ”Sommarboken”, kapitlet om en förfärlig storm. Sedan gick jag i och tog mig en simtur. Och så en till…

Tiden gick och jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Det var inte särskilt lockande att försöka leta reda på den motsatta hållplatsen vid Zapruđe, så till sist bestämde jag mig för att gå hela vägen hem. Jag började med att gå längs nasip där man visserligen bara anar floden men man vet att den finns där. Sedan tog jag mig upp på bron och korsade i sakta mak Sava som såg märkligt sval ut för mig som gick där med svetten lackande i pannan och på ryggen under ryggsäcken. Om det inte hade varit för alla bilarna, så hade det varit en vacker upplevelse. Nu var det bara vackert för ögat.

Resten behåller jag för mig själv för det blev en ganska seg vandring. Och när jag kom hem så ville Miki förstås ut, så det var bara att följa hans vilja.

Höjdpunkten

Säkert händer det stora saker på andra platser. Här händer detta. Vi sitter på Simpa i morgonstunden och blickar ut över ”parken”.

Och jag vill visa er höjdpunkten när Hana överräcker gottan till Miki.

Efter det sitter vi en stund till och Miki och jag ser in i varandras ögon. Han har en fast blick.

Min morgonhund

Får jag bjuda på lite händelselöshet? Det bästa på dagen är nog morgonen på Simpas terrass. Min morgonhund är på gott humör och kan spana över ”parken” och Hana ger honom den traditionella gottan.

Sedan följer en kedja av promenader, kanske ett glas med någon, översättande, middagssömn, promenader, lite samtal, lite läsande i ”Modersmjölken” trots att jag nu äntligen har skrivit recensionen…