Vägen till veterinären
12/12 -2011
Förra veckan gick Londi och jag till veterinären varje dag, utom på måndagen då vi åkte taxi dit. Egentligen är det väldigt nära, drygt tio minuter om man sneddar in bakom varuhuset Mercator. Den segaste biten är den sista längs den hårt trafikerade Heinzelova, men höjer man blicken lite kan man vila den vid Medvednicas silhuett eller så sänker man nosen mot marken och hittar annat.
Jag tänkte många gånger på vilken tur det är att vi bor så här nära både universitetskliniken, som alltid – och alltid betyder verkligen alltid – är öppen
och smådjursmottagningen som är öppen varje dag:
Vi höll oss till smådjursmottagningen, eftersom vi varit där förut.
Den första dagen vi gick till fots lät Londi sig ledas in på gården till mottagningen utan att reagera märkbart. Hon orkade väl inte riktigt:
Men redan på onsdagen började hon titta menade på mig när vi svängde in där: ”Det där vet jag vad det är.” Och på lördagen, då vi gjorde vårt sista besök stannade hon nedanför trappan till ingången och vägrade att gå uppför. Jag var tvungen att övertala henne med både ord och koppel.
I dimman
2/12 -2011
I dessa dystert dimmiga och mörka dagar har jag funnit en smygande ibland lite förskräckt glädje inne i mörkret och dimman. Ohooo!
°°
En nallehistoria
29/11 -2011
Nu har jag låtit den här höstens andraårsstudenter skriva om ett barndomsminne för jag vet att ett sådant ämne kan ge fina texter. Detta är en som jag tycker särskilt mycket om. Tack Helena!
Som barn hade jag en nallebjörn som jag tog med mig varthelst jag gick. Den hade inget fast namn men hette ömsom Ana, Tea, Marija, Karlo och Filip. Den bytte även kön. Ibland var den en hon och ibland en han. Eftersom den under största delen av tiden hette Ana, ska hon kallas så i uppsatsen. När jag för första gången såg teddybjörnen blev det kärlek vid första ögonkastet. Vi visste båda att Ana skulle bli min bästa väninna.
Men Ana var mycket gammal. Hon hade varit min mammas teddybjörn när hon var liten och hon var fylld med halm och spån. Flera gånger ville mina föräldrar köpa en annan nalle och kasta bort Ana därför att hon inte gick att tvätta så bra. Ändå räddade jag henne. Från det ögonblick blev vi oskiljaktiga. Ana gick med mig på dagis, promenerade när jag promenerade, åt när jag åt och sov när jag sov, det vill säga hon ville aldrig sova.
Eftersom Ana var mycket ömtålig och hade många plåster på kroppen, måste jag ta väl hand om henne. Trots allt hände det en gång att jag inte hade varit tillräckligt försiktig och nallebjörnen skadades. Jag lekte i trädgården utanför huset med Ana och mina dockor. Plötsligt hörde jag ett skall och visste strax att det var grannens hund som kallades för Chipsi. Jag rafsade tag i Ana och började fly. Eftersom jag sprang för snabbt, tappade jag henne. Nallebjörnens huvud lossnade, föll av och började rulla runt i gräset. Utanför huset stod inte bara Chipsi men också en äldre pojke som alltid retades med mig och andra barn. Han såg hur Chipsi snappade åt sig huvudet och hur jag förgäves sprang efter hunden och försökte fånga den. Naturligtvis började han skratta och jag gråta. Efter några minuter hände något överraskande. Pojken grep hunden och befriade nallebjörnens huvud. Trots att Ana var räddad, kunde jag inte sluta gråta. Det gjorde jag först när jag kom hem och mamma sydde fast huvudet på Anas kropp. Då insåg jag att nallen var säkrare hemma. Från det ögonblicket satt teddybjörnen bara hemma i bokhyllan och lyssnade på mina berättelser och sagor.
Helena Dobrosavljević
Lite vardagsabsurdism
26/11 -2011
Jag rättar uppsats efter uppsats och hamnar ibland i ett slags underligt limbo bestående av arbete, hastighet och envishet hårt ihopbuntade – fartblind och hemmablind i ett är jag. ”Nämen, har jag glömt tevattnet?”, far en tanke genom huvudets alla inre kuddar. Och högt säger jag: ”Torrkokar jag vattnet?” Och då väller skrattet upp ur mig, Londi som ligger på sitt ulltäcke under bordet fattar ingenting eller väljer att ignorera saken. ”Haha, torrkoka vattnet? Då är det allvar, eller hur?”, ropar jag obehärskat och närmast euforiskt till rummens väggar. Sedan måste jag till köks.
Dimmans årstid
20/11 -2011
Nu råder sedan ett tag den melankoliska fuktkalla dimmans årstid här i Zagreb. Det är inte egentligen mörkt men allt är insvept i en gråmelerad suddighet. Vill man komma ut ur den måste man upp på bergen, men just nu räcker det inte med sådana relativt låga toppar som Sljeme, Japetić eller Veliki lovnik. Man måste nog till Velebit eller till Slovenien.
Jag tittar ut genom sovrumsfönstret på skyskrapan som förenar sig med luftens gråhet och ändå behåller sin hårda kontur. Jag ser att björkarna börjar tappa sitt guld och som en mörkbrun risboll anar jag skatboet som varit dolt ända sedan sommargrönskan höljde in det i sitt lövrika virrvarr. Ni minns kanske vårens skatfröjder här? Då rådde en underbar pica-pica-aktivitet för öppen ridå bland kala grenar. Nu har vi bara den ensligaste delen av årsvarvet kvar tills vi är där igen.
°°
Det är en tid då man kan vilja drömma sig bort och jag väljer att gå genom en öppen port in i Ferrara, in i Giorgio Bassanis Ferrara och andras.
Kiselo kupus
11/11 -2011
På sista tiden har jag snörvlat och hackat en del här för vädret växlar mellan ljumma gulddagar och kallfuktiga gråtrasedagar. Och många runt omkring mig hostar och nyser. Studenterna har fördjupat sig i ordfältet ”förkylning” med snor, näsdukar, feber och snyta sig hit och hosta dit.
Och jag dricker te på salvia och johannesört från Hvar – och tro mig, det hjälper. Dessutom har jag slagit på stort och skaffat mig det verkliga dundermedlet: Ett surkålshuvud på närmare tre kilo – det ska ätas hackat och okokt förstås, annars har det ingen verkan.
Jag börjar redan bli bättre. Hur ska jag orka ta mig igenom detta sura jättehuvud, nu när jag inte ens är förkyld på riktigt längre?
PS Surkål heter antingen ”kiselo kupus” eller ”kiselo zelje” och ”glavica” är diminutiv av ”glava”, huvud – även om huvudet i det här fallet är stort.
Om hur jag såg en dinosauriesläkting släppa en nöt på Pašmanska
8/11 -2011
Det är inte bara jag som intresserar mig för valnötter här i Sigečica, det finns också andra människor som gör det. Yngre människor, oftast män, plockar då och då upp en nöt, jonglerar lite med den och knäcker den sedan på något flott och svårt sätt till exempel med knytnäven mot en lyktstolpe. Äldre människor, ofast kvinnor men även en del män, rotar i löven med käppar och plockar och plockar i stora påsar. Härom dagen såg jag två gummor sitta vid ett träbord i en park. På bordet hade de en jättehög med valnötter och den ena gumman knäckte systematiskt den ena nöten efter den andra med en liten hammare. På bordet stod också en termos och två kaffemuggar.
För en tid sedan upptäckte jag att även kajorna verkar vara lite svaga för dessa nötter. Jag ser ofta en kaja flyga genom luften med en alldeles för stor nöt i den uppspärrade näbben. Vad ska du göra med nöten, har jag tänkt flera gånger. Hur öppnar du den? Kajorna vet ju uppenbarligen att det finns något gott där innanför det hårda knotiga skalet och har säkert en avsikt med sitt nötplockande.
Igår eftermiddag när Londi och jag svängde in på Pašmanska ulica fick jag ett svar på min fråga. Högt ovanför gatan flög en kaja med en valnöt i näbbnypan. Plötsligt öppnade kajan näbben och nöten föll med fart ner genom luftlagren och skalet sprack när den slog i gatan. Vips var kajan där och plockade i sig av nötbitarna. ”Det där är ju en sentida släkting till dinosaurierna”, tänkte jag och tuggade därmed runt på en rätt svårsmält läsefrukt.