Lindblomsrus

Igår kväll kom så äntligen det där djupa djupa lindblomsruset. De första lindarna som vågade sig på att blomma redan för några veckor sedan fick sin sötma dränkt i de stora skyfallen, men de som blommar nu är rikare än lindarna någonsin varit under mina år här. Nyss gick vi under de vaggande guldgröna kronorna i ”parken” här nedanför och den tunga vilda sötman kröp genom alla skikt av det som helt säkert är både kropp och själ. Blunda, glöm, göm, dröm…

1IMG_6666

Och genom det öppna fönstret väller nu ruset in, våg efter våg. Jag vet inga droger som har detta, som ger detta med så fulla händer. Det finns inga gränser, allt glider genom allt och det som ibland kallas vetande lindas in i ett grönskimrande töcken av sötma och lust och blir till aningar och uppenbarelser.

Läs mer

Het dag på Hrelić

Nu sitter eller ligger vi slaka bakom sänkta jalusier efter en hård och het förmiddag på Hrelić. För att inte bli brända eller kokta steg vi upp ganska tidigt, halv åtta faktiskt, och redan före tio hade vi tagit oss med spårvagnen till Most mladosti och kunde påbörja vandringen längs ”nasip” bort mot Hrelić. Till vänster hade vi Sava och till höger först neutralt fula nybyggda bostadshus, sedan en stor tom asfaltplan med två stora vilande hägrar, sedan något slags militärt objekt och till sist den vidsträckta marknadsplatsen, som vi svängde ner på. Det första vi gjorde när vi kom in på området var att leta upp ett bord under barbaldakinerna i hörnet. Vi beställde något att dricka åt alla tre och så satt vi där en stund och tog liksom sats.

1IMG_6651

Till sist reste vi oss upp igen och steg ut i solhettan. Vi strövade hit och dit mellan stånden och jag köpte sockor och underkläder och därmed var pliktinköpen avklarade. Sedan upphörde stånden och saker av alla slag – från bildäck till mässingskannor, från fantasifullt högklackade skor till rakija och trådrullar – låg utbredda på marken. Vi tittade men hittade inget vi ”alltid hade behövt” utom Miki som fick syn på några uppdragna leksakskycklingar, men han fick ingen. Värmen steg och klockan närmade sig halv tolv, så vi slank in i en av de svala eller halvsvala serveringarna och satte oss i ett hörn och beställde vatten och vatten.

2IMG_6652

När vi druckit färdigt bestämde vi oss för att leta oss tillbaka till nasip innan hettan blev för stark. Vi gick lite kors och tvärs och hittade så småningom hålet ut. Miki blev mer och mer tveksam och fällde gång på gång in benen under sig när vi nådde skuggiga platser.

3IMG_6657

Vi bjöd honom på lite vatten och pustade ut alla tre och så fortsatte vi upp på nasip. Vi gick och gick och folk stannade till och pratade med oss om Miki, om värmen och om att vara hund i värmen. Det blev en lång vandring utan skugga, men till sist slank vi ner och korsade bilvägen och stretade oss fram till några höga träd som gav oss djup skugga. Vi stannade tills vi hämtat oss och så var det bara den sista etappen kvar till Most mladosti och spårvagnen.

Läs mer

Möte vid Dobra

Gårdagen bjöd på en lång ringlande utfärd. Vi var fyra i bilen: Vesna, Eva, Miki och jag. Här och nu tänker jag undanhålla er allt utom en stund vid den härligt gröna floden Dobra, grön bland gröna.

5IMG_6575

Vi gick över bron, en av säkert många broar, och nådde de gröna fälten på andra sidan. Solen sken hett mellan skurarna och vått och torrt bytte av varandra och både det våta och det torra tornade gång på gång upp sig som monument ”varaktigare än koppar”, men i denna värld är allt sådant illusion.

1IMG_6580

När vi nådde den andra sidan såg vi en liten mörk gestalt trippa fram långt borta i kröken. Snart såg vi att det var en liten kusin eller syssling till Miki och den lille kom närmare och närmare, först lite tveksamt men sedan allt säkrare. Och så möttes de.

2IMG_6582

De nosade på varandra och skuttade runt lite.

3IMG_6585

Plötsligt tyckte Miki att det räckte och han gav ifrån sig ett kort skall, kanske en befallning, och den lille vände och trippade tillbaka längs sin väg. Och vi vände blickarna mot floden.

4IMG_6587

Läs mer

Sommarens våg

Efter några förfärande kalla regndagar rullar så sommaren in. Och samtidigt är det första juni och här är juni ju lindens månad, lipanj, och just idag har jag för första gången det här året känt lindblommornas förföriska doft.

1IMG_6509

Och Miki och jag börjar dagen på Simpas terrass. Äntligen kan vi sitta här igen och känna ”parkens” andning.

2IMG_6510

Och jag dricker kaffe och Miki får sina belöningar och allt är som det alltid är och alltid ska vara. Evigheten bor just här. Och snart kommer Eva på besök och jag känner att allt är berett.

3IMG_6518

Läs mer

ett trauma

Nyss gjorde Miki och jag något mycket svårt, något jag skjutit på ett tag. Att uppskjuta är både lätt och svårt: lätt för att man slipper just nu, svårt för att det ligger kvar där framför en och ser olustigt ut. Ja, det handlade om ett besök på djurkliniken för vaccination, inte mot rabies, det är redan gjort, utan mot ”annat”. Vi gav oss av och snart travade vi upp längs Heinzelova och svängde så småningom in till smådjurskliniken. Miki verkade avspänd och jag pratade med sjuksköterskan som vaccinerade honom sist och så gick vi in i mottagningsrummet. Medan sköterskan gjorde i ordning sprutan trädde jag på Miki hans brnjica (munkorg) och så var det dags för sticket. Så snart han anade nålen krökte han på sig som en mask och liksom försvann från stället där sticket skulle träffa. Han skrek till högt och gällt och vi bestämde oss för att försöka på bordet i stället. När han kom upp trampade han omkring hit och dit och hamnade gång på gång farligt nära kanterna. Sköterskan tog ett resolut tag i nackskinnet på honom och fick mig att ta något passande grepp och så stack hon. Miki ylade och slängde sig hit och dit, men nu var vi redan på andra sidan av det förfärliga äventyret och vi människor talade lugnande med honom. Miki slog dövörat till och ville bara ut. Inte ens när han fick en näve godis under nosen lät han sig blidkas. Han fnös högt och såg ut att vilja krypa ut ur sin strävkrusiga päls. Medan jag sedan betalade och händelsen fördes in i hans pass, stod han hela tiden med sträckt koppel och nosen mot dörren. Ute på gatan fortsatte han att visa mig hur illa han tagit vid sig. Han började hoppa på tre ben igen, som han gjorde förr när något gjort honom nervös eller skrämd. Hundar vi mötte längs hemvägen blev utskällda. När vi till sist kom innanför dörren här hemma for han iväg som ett streck till sina leksaker och började kasta alla bollarna kors och tvärs genom rummen högljutt morrande. Så befriade han sig till sist från sitt trauma.

Jag försöker tänka bort att detta ju måste upprepas nästa år och jag väljer att visa en stillsam bild på honom, en bild från resan till Sveta Katerina.

1IMG_6442

Läs mer