Pilgrim

Jag har blivit en pilgrim och jag vallfärdar till platserna för mitt liv med Londi. Den första gången jag tänkte denna tanke var en dag mellan jul och nyår kort efter Londis död. Jag var hos Igor i Slovenien och jag hade just lämnat dagarna och nätterna av det allra djupaste kaos, den allra djupaste förtvivlan. Vi for till en underbart vacker plats bland kullarna norr om Ljubljana och så gick vi till fots till den lilla kyrkan Sveti Jakob, samma väg som vi gått tillsammans med Londi fem-sex år tidigare.

bild-71

När jag gick längs den smala vägen tänkte jag på den första gången jag gått där och jag mindes hur Londi rullade sig i gräset på sommarängen.

Men mina pilgrimsleder för mig också till närmare och kanske mer vardagliga platser: till Marijans grönsaksaffär, till banken på andra sidan Vukovarska, till platsen under körsbärsträdet, till hissen som jag egentligen inte använder längre och också till alla de hundra platserna här inne i lägenheten där så mycket har hänt genom åren, Londis plats under fönstret i balkongrummet, platsen där matskålen stod, platsen där ulltäcket låg. Jag vallfärder också till orden, till just sådana ord som ulltäcke, tuggrulle, nötöga-sötöga…

1

Läs mer

Den tomma platsen

Londi, när du lämnade mig – eller när jag lät dig lämna mig, måste jag nog säga – tömdes min värld och jag blev stum. Jag går genom våra rum och korsar gång på gång linjen mellan tiden då du levde här med mig och den bleka förtvinade tiden efteråt. Om och om igen rycks du ifrån mig. Jag ser den tomma platsen på ulltäcket i hörnet, märkena på väggen efter dig.

bild-70 kopia

Gränsen mellan dig och mig gick eller går inne i mig, kanske inne i dig också. Jag förstår nu saker jag inte förstod förut, men jag ser också att ”förstå” och ”inte förstå” är mycket lika varandra. De går genom varandra i den dystra halvdagern.

Minnena strömmar från alla tider genom nya passager. Jag ser dig i Onsjöskogarna, ung och stark och glatt vild. Jag ser dig på stigarna upp mot Japetić sida vid sida med din vän Buba. Jag minns dagar och nätter av vånda de gånger du var sjuk och jag minns det förfärliga slutet. Nej, jag kan inte säga att det var på något annat sätt! Och nu förstår jag Else Lasker-Schülers ord till sin döde son, först nu hör jag verkligen vad hon säger:

Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahr sterben, mein Kind.

De orden följer mig.

Läs mer

Han dansar med sitt öde

Låt mig bjuda på några spån ur dagarnas fantasier och verkligheter. Först bestämmer jag att det passar med en bild som jag tog uppe vid Jandrićeva för så där en vecka sedan:

bild-70

Mycket i mitt liv handlar om solen och däruppe ”på berget” syns den oftare så här års än här nere i Trnje. Denna hunger efter ljus! Och ändå satt jag nyss eller härom dagen med någon och pratade om mörkrets storhet, att ljuset bara är ett litet flackande som bryter sig igenom det stora mörkret en gång. Och en gång är visst ingen gång? Vi jämförde mörkret med tystnaden och ljuset med ljudet – utan att vara det minsta originella. Å andra sidan: Varför skulle man vilja försöka vara originell? Det finns bättre att söka. Och hur härliga är inte likheterna mellan tingen och mellan människorna!

Simpa besöks ganska ofta av en man som jag för mig själv sedan en tid kallar ”homo ludens”, även om jag samtidigt tycker att uttrycket känns opassande lätt och fjäderlikt. Jag vet inte vad han heter. Han är stor och tung och rätt tunnhårig, lite slarvigt klädd kanske, så det är svårt att se någon yttre skillnad mellan honom och de andra Simpagubbarna och kanske finns det ingen större annan skillnad heller. Han dricker öl, ofta redan på morgonen. Och han pratar hela tiden och drar vad jag förstår – nej, jag förstår inte – halsbrytande vitsar och han har något att säga om det mesta. Han skäller på alla hundarna vi drar in i baren eller snarare på oss som drar in dem – imorse var inte bara Londi och Hajdi där utan också Tomislavs Roki. Och så klappar han dem och viskar något hemligt i örat på dem. Ibland betalar han mitt kaffe, ibland säger han något skumt till mig. Krešo – som någon gång i somras stolt visade mig en svensk fiskgrill han hade i bagageluckan – menar att det han säger är dumt och att jag inte ska lyssna på honom och jag lyssnar lika lite och lika mycket till det ena och det andra. Jag tittar alltid noga när ”homo ludens” går förbi Londi, skorna ser ut att vara storlek 46 eller mer med motsvarande tyngd eller mer ovanför. Men han trampar inte fel, han liksom dansar, visserligen lite klumpigt men ändå så säkert. Han dansar med sitt öde. Och med mörkret – men inte med tystnaden. Ljudet runt honom är starkt.

Och imorse – mitt i hundtumultet – sa Hana något uppskattande om min nya byxor. Sådana vill hon också ha, fortsatte hon. Jag berättade att min syster skickat mig dem från Sverige och både Hana och Đurđica uttryckte lite vänlig avund över en sådan syster. Min syster misstänker att jag alltid går i samma kläder. Och hon har ju rätt.

Läs mer