Rosor för Fröding

Sent igår kväll gick Miki och jag längs Lopudska. Vi stannade lite vid det där lilla övergivna – det har varit övergivet under alla mina år här – huset med bilvraket och den vackra rosenbusken. Bilvraket är borta sedan en tid, men rosenbusken är där underskön mitt i förfallet. Fortsätter att vara det.

Jag tänkte på Fröding, för rosorna och för någonting annat som jag inte kan sätta fingret på. Ibland när jag sitter och väntar på något tar jag fram en samling dikter av Fröding, ja, det är dikter ur olika diktsamlingar. Jag läser en dikt här och en dikt där. En gång hade jag ett Gullberg-år och en gång ett Malmberg-år, kanske är det dags för ett Fröding-år, det kunde börja nu i november.

För kanske femton år sedan var jag i Görlitz med min vän Jelena. Vi gick längs muren till nervanstalten där Fröding en gång tillbringat ett tungt år, ja, jag tror i alla fall att det var tungt. Vi, eller bara jag, försökte hitta ett ställe där man kunde klättra över muren, men ingenstans var muren lägre och grindarna var avvisande slutna. Jag ville se världen där inne och jag ville känna hur muren verkade från insidan. Och jag tänkte på den där smärtsamt prunkande dikten som börjar med raden: ”Jag ville, jag vore i Indialand”. Kanske har den ingenting med tiden i nervanstalten att göra.

brus

Här gick vi förbi idag, jag i tankar och Miki med nosen i marken.

De här lite slitna innergårdarna är trösterika också i gråljus. Här ser man livet och försöken att hålla så mycket som möjligt helt och upprätt. Här ser man att det går att leva vidare också när inte allting lyckas. Här kan man i väggarna läsa att det mesta som ropas ut i tidningar och tv inte är viktigt eller i alla fall inte sant. Och det gamla trädet, som kanske är en ask, har sett generationer av människor gå förbi och kanske är de omgivande husen unga för trädet. När man går in i trädets själ blir det ”mediala bruset” så väldigt brusigt och andfått. Vad vill vi med detta brus? Försöker vi likna vinden? Det kan vi inte.

summa

Arbetsveckan har runnit ut i ett slags spänningslös matthet. Lögnerna, striderna verkar så obetydliga, så utan all mening, så lätta att glömma, så lätta att blanda ihop. Vem sa vad? Och varför? Den ömsesidiga tilliten – som kanske aldrig var särskilt stark – har fått ytterligare några törnar, men det är svårt att på allvar bry sig om det. Och ändå kan jag nu tänka på den där dikten av Heidenstam, ni vet den som slutar med raden: ”samma sorgsna sus på gravens gräs.”Jag tänker på raderna ovanför. Och så går Miki och jag längs Lopudska och stannar vid huset på hörnan, där det har tillkommit ytterligare förändringar. Det som händer här upptar mina tankar mer än mycket annat. Någonstans här löper tillvarons mittlinje.

Terrassen och tröjan

Vi vågade oss ut på Simpas terrass imorse igen. Inget svårt med det för det var helt vindstilla och luften var mjuk och varken kall eller varm. Men ingen annan satt där och det berodde kanske på att Ivan nu har dragit för plastskynket mellan terrassen och uterummet. Gränser är svårare att korsa än ingenting.

Jag drack mitt kaffe och Miki höll uppsikt över händelseförloppen, både de nära och de avlägsna.

Under resten av dagen har jag brottats med att reda ut ett grammatiskt problem förutom att jag lite lättjefullt har låtit tanken dröja vid hur jag igår gick in i och ut från lektionssalarna och runt i korridorerna som en enmansteater i min RAKA RÖR-tröja. Nu vet rätt många.

Och de känner också till min industriromantiska ryggtext som smäktande talar till hamnstaden Bakar: O Bakre, o Bakre, laku noć…

Fall ner i hösten

Plötsligt, verkligen så alldeles väldigt plötsligt, blev det höst. Nyss var det för varmt för tröjor och jackor och jag gick omkring i mina sandalaktiga sommarskor som i juli eller augusti. Men imorse smällde det till eller kanske redan under natten. Utanför fönstret stod världen grå och kall och regnet silade sakta ner. Och själen kröp ihop i vinterställning. Efter morgonrundan stannade vi inte till på Simpas terrass, även om borden fortfarande står kvar. Jag kunde inte övervinna mig. Dessutom var jag för trött efter natten med Miki som kräktes gräsgrönt, efter att ha bitit sönder sitt fästingshalsband och sedan under kvällen vräkt i sig massor med gräs.

Och på hemvägen från universitetet på seneftermiddagen såg det ut så här vid konserthuset Lisinski. Kanske ser man toner i luften, mörka och ljusa och några helt fria.