den ungerska tiden

Idag har det hänt mer än de flesta dagar i den här tiden utanför tiden, benbrottstiden, fast förmiddagen var lugn och soffliggaraktig. Men sedan kom Gabi hit och talade ungerska med Miki. Han har nog hört ungerska förr, alltså inte bara från Gabi, för han är ju från det bortre av Slavonien, där man hör ungerska mycket oftare än här. Dessutom har han pumi-öron och pumin precis som pulin är ju en ungersk hund. Ja, och Gabi hade med sig palenta med skinktärningar och svježi sir, som vi åt tillsammans med en sallad. Vi pratade om sådant som bara vi pratar om: lite om arbetet på ett speciellt sätt och mera kanske om tillvarons nu – och då kände jag en fläkt av den ungerska tiden, som rör sig på ett annat sätt än andra tider – och om önskningar och oprecisa, samtidigt lite bakåtspejande planer. Och vi skrattade åt ord. Någon gång på eftermiddagen blev solen lite starkare än morgonens bleksken och vi gjorde den där stora utflykten med min gipsfot och mina kryckor (som är Vesnas svärsons) ner till Simpa, min husbar. När vi satt där i uterummet tänkte vi på hur länge sedan det var som vi satt där sist, en vecka hade gått sedan dess. Vi tänkte på hur lång och kort tiden är och under tiden kom en pigg wessie från det inre av baren och hälsade på Miki. Ganska länge satt vi där i solstrimman och mindes att det varit varmare sist, 17 grader närmare bestämt. Och vi drack två koppar kaffe var. När vi gick tillbaka hem till mig vinkade kattdamerna och den gamle fotbollsspelaren från jugoslavisk tid åt oss från katthusen vid den ena husväggen. Gabi vinkade för mig. Tillbaka i lägenheten gjorde vi några praktiska saker som jag inte ska tråka ut er med. Det viktigaste som hände var att Gabi tog ner den där boken med dikter av Else Lasker-Schüler från sin höga hylla, så nu ligger den här på bordet och jag kan läsa hur mycket jag vill.

1IMG_5301

2.IMG_5297-2

3.IMG_5299

Läs mer

att bo just här

Dagen har varit vacker och jag har lite då och då stått i fönstret och känt att solens strålar nu värmer igen. Och jag har tänkt lite på att det är första gången på mycket länge som jag inte kommer att ha varit i Trieste i februari. Trieste har tre månader i min tillvaro: februari, juni och september. Under de månaderna är jag egentligen alltid där någon gång och ibland annars också, men februari-besöken brukar vara speciella för de har länge betytt resan till våren, för våren kommer dit tidigare än till Zagreb. Ofta är skillnaden obetydlig men den finns där eller brukar finnas där. Nu förlikar jag mig med att jag inte kan göra denna resa.

Vad har jag gjort idag, om jag tänker efter? Jag har sovit men utan rester av drömmar i minnet efteråt. Miki har varit och är hos Vesna och kommer inte förrän till kvällen. Allting har varit mycket stilla. Jag har läst dikter av Else Lasker-Schüler och tänkt på åren då jag alltid läste hennes dikter. Och jag har klivit hit och dit i mina översättningar av dem och gått runt i formuleringar och stämningar och flyttat på ord och vänt på uttryck och vänt tillbaka och runt igen. Ja, jag vet att man inte kan översätta poesi. Men det att man inte kan är inte något verkligt hinder för försök.

Någonstans i bakgrunden funderar jag på hur jag ska kunna skriva en text om Patrik Ouředníks Europeana. Hittills har jag inte lyckats hitta något bra grepp. Varje gång glider bokens innehåll eller det jag vill säga om den ifrån mig och ler sedan hånfullt över axeln och jag måste börja om. Och nu sjunker solen bakom husen i kanten av ”parken” och jag tänker att det är bra att bo just här.

1IMG_5292

Läs mer

Dagen ligger där rund

Dagarna i tiden efter benbrottet liknar varandra, jag vet inte hur många de är eller vart de går. Ett slags lugn ligger över min boning, långa stunder är jag helt ensam, under andra har jag Miki här, vännerna kommer och går och med de närmaste fördjupas vänskapen. Det känns lite riskabelt att säga det, men jag tror att det är så. Riskabelt för att jag är så helt beroende, men kanske det uppstår något slags jämnvikt mellan svag och stark, mellan hjälpare och hjälpbehövande i sådana här stunder, stunder som sträcker sig över veckor, kanske månader. Jag rättar tentor, sätter betyg och sover och vilar och äter den mat jag får in i boet.

Idag var Christine här och det var just så roligt som det är när Christine är här. Hon arbetade på en romanöversättning, jag läste studentuppsatser och då och då utbytte vi tankar om det vi gjorde, gav varandra idéer, vände och vred på orden och uttrycken, skrattade och överbjöd varandra med formuleringar. Då och då tog hon Miki på en promenad ute i det på nytt smått vintriga. Och så hjälpte hon mig med lakanstvätten. Jag hade klarat att hänga upp örngotten innan hon kom, men lakanen var för svåra, så dem fick hon ta hand om. När kvällen kom var allt torrt och nu har jag en fantastisk renbäddad säng. Och maten vi åt hade Christine lagat hemma hos sig däruppe på berget. Vi pratade om livet, barndomen och om ord och sorg och olycka och om glädje. Efter maten fortsatte Christine sitt översättande och jag gick in i min läsning av Patrik Ouředníks märkliga bok Europeana. Då och då avbröt vi oss och varandra och funderade tillsammans över sådant som man kan fundera tillsammans över. När jag nu långt inne i kvällen tittar bakåt på dagen ser jag att den ligger där helt rund. Och Miki ligger svartkrullig och alldeles stilla på golvet. Om någon timme kommer Vesna och tar honom ut på dagens sista runda.

1IMG_5255

2IMG_5279

3IMG_5280

Läs mer

Kolonialismen – drömmar och lösa tankar

Idag står allting stilla. Miki är hos Vesna och jag arbetar mycket långsamt – när jag inte sover. Sömnen faller över mig gång på gång som ett tungt täcke, veckat enligt något för mig okänt mönster. Jag drömmer långa slingrande drömmar som ibland låter sig drömmas om eller drömmas om. Ja, ni sätter accenten där ni vill, men helst på två olika ställen, om ni bryr er om vad jag menar. Jag drömmer om kolonialismen och det är föstås Coetzee och Disgrace som för mig dit men också Mazzarellas Den försiktiga resenären – på kryssningsfartyget Braemar finns en engelsman som med ett slags emfas kallar Zimbabwe för Sydrhodesia. Det är kolonialismens spår i Sydafrika och Australiens som ekar mot varandra i drömmen och minnet av böckerna. Under och i händelseförloppen i Disgrace finns ett stadigt pekande på de vita sydafrikanernas snara exodus eller utmönstring. Rörelsen går från inlandet ut mot kuststäderna.

1IMG_9369

I drömmarna ser jag skuggor av mina tankar om skuld, skuld för att man är född där man är född, skuld för vad fäderna gjort. Och så randas dessa tankar av underströmmar i Disgrace, de vita måste bort innan det görs för dem. Och i drömmen hör jag ord på afrikaans och som vaken undrar jag varför de låter mer koloniala än de engelska, när engelskan ändå är det utan jämförelse största kolonialspråket, så stort att det lyckats slingra sig ur den koloniala kappan. Och från dagarna i Kapstaden minns jag namn som Signal Hill och Company’s Garden. I någon av drömmarna frågar jag Coetzee varför han flyttade till Australien. Han svarar inte utan vrider på huvudet och vänder sig bort och jag vaknar och tänker att han är tryggare där, för i Australien är de vitas timme inte slagen, de ursprungliga är för få och för svaga, som i så många andra delar av den av européerna koloniserade världen. Och engelskan och spanskan är världsspråk som många måste lära sig.

Läs mer

ett litet steg

Den här dagen har inneburit ett steg, ett litet steg, in i en normalare tillvaro. Nej, fråga mig inte vad ”normal” betyder. Gabi har varit här med god mat och trivsel och hon hjälpte mig med en lång rad praktiska saker, förutom med Miki-promenaderna, som behövdes så väl denna vårdag. Ja, vintern kommer säkert tillbaka men idag har det varit vår, 17° och ljumma vindar med dofter av det kommande. Och det bästa av allt var att Gabi tvingade ut mig, ja, bara en kort promenad runt hörnet och in i Simpas uterum, där Gabi och jag sedan drack kaffe och Miki spanade ut i ”parken”. Sant är att det var svårt att gå ”så långt”, jag har varken kraft eller balans och stegen nerför trappan var på gränsen till det möjliga. Jag fick trycka tillbaka paniken med segt våld, men det gick och vi kom fram och satte oss vid det mest åtkomliga av borden. Ivan kom ut och tittade på gipsbenet och vi lät det tala för sig självt. Jag hade ingen lust att säga ”jag har brutit benet”, jag känner en gränslös leda inför den frasen, och Ivan visste tillräckligt genom anblicken. Han tittade vänligt-lätt ironiskt-medlidsamt på mig. Den rätta blicken. Och efter en stund kom han med kaffet. Och så satt vi där och lät den milda vinden berätta om sydligare nejder och kommande tider för oss.

1IMG_5259

2IMG_5264

3IMG_5258

Läs mer