Vägen efter

Dagarna i Brno rör sig i långsam kamp, alla steg är tunga. Kvällarna försöker ibland slita sig ur sorgen – vi går till vännernas vinstugor och krogar. Nätterna för oss genom alla skikt, ner i avgrunden och upp på egendomliga skimrande höjder. Allt är outsägligt och obegripligt.

Till René

Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.

det som inte blir av

I torsdags gick Miki och jag med Alexandra och Federico längs Lungomare Benedetto Croce i Barcola. Solen lyste och havet låg stort och blått och på en fjärran udde blänkte Castello di Miramare vitt. Vi var glada på ett lugnt sätt och inget verkade hota.

Efteråt när jag tittade på bilden tänkte jag lite förstrött att jag skulle skicka den till vår ”familjechatt” (René, Alex, Rudolf och jag), men så gjorde jag det inte, något annat kom emellan. Jag tänkte på det igen på fredagsmorgonen, men inte heller då blev det av och sedan var det för sent, för en av oss var borta.