Seneftermiddag vid Glavni kolodvor

Miki och jag är just så spännande som vi är och idag har vi gjort det och det. Jag har gått igenom några studenttexter, funderat på en text jag borde skriva väldigt snart, läst lite i en bok jag ska recensera och gjort lite kroatiska kasusövningar. Miki har nosat och plockat för mig oidentifierbara föremål från under buskarna och vi har gått dit och dit. Ja, och vi har sovit middag för det kändes som en sådan dag. Alldeles i slutet av eftermiddagen tog vi spårvagnen in till Glavni kolodvor. Solen stod redan lite lågt, men den är tillbaka och värme verkar vara på väg.

Vi eller i alla fall jag kastade en blick mot kung Tomislav och Umjetnički paviljon och jag tänkte att här är ändå bra vackert. Denna stad mellan berget och floden.

Och så vände vi och gick in på stationen, som ju är en magnifik byggnad. Så där stor och mäktig som järnvägsstationer snart inte vågar vara mer. Vad ska det bli av alla Europas underbara stationsbyggnader, tänkte jag lite rutinmässigt. Ja, jag tänker inte så sällan på just detta. Det ingår i att vara jag.

Där inne köpte jag biljetter åt Miki och mig för morgondagens resa. Ja, jag tycker om att köpa biljetter av människor, även om människor inte alltid är så glada eller roliga. Också detta ingår i att vara jag.

Miki och jag går till Hrelić

Imorse bestämde jag mig för att tillsammans med Miki fly från årstiderna eller grubblandet över dem. Vi tog spårvagnen över Sava och gick sedan längs nasip bort mot Hrelić. Det hade regnat under natten så det var lite färre varor utlagda längs vägen, men det var alls inte tomt.

Jag tittade lite på ett och annat, lite vagt på jakt efter en jacka, nästan alla mina jackor är ju trasiga och snart omöjliga att laga. Biba, min krojačica, sa nej sist jag kom med något gammalt favoritplagg. Nå, längs nasip hittade jag inget jag ville prova, så vi fortsatte.

När vi kom fram funderade jag på om vi kanske skulle äta något och jag spanade in i en av ”restaurangerna”, men, nej, jag var inte tillräckligt hungrig. Miki blev inte tillfrågad, men han redde sig själv och hittade en korvände på marken.

Vattnet hade inte runnit undan något vidare, så det fanns stora pölar här och var. Miki drack lite ur någon av dem och jag tvättade bort lite lera från den ena skon.

Så fick jag syn på några ställningar med jackor och jag fattade beslutet att hitta något där. Sammanbitet provade jag mig igenom några stycken. Försäljerskan var delvis dold bakom jackställningarna, men plötsligt stack hon fram en lång hand som höll upp en halvstor spetsig spegelskärva. Jag klev in i skärvans sfär och anade mig till något. En stund tvekade jag mellan två, men så föll beslutet liksom av sig självt. Vad den kostade? 50 kuna. Jag lät bli att pruta – även om en del säger att man alltid ska pruta där – för jag tyckte det var rätt pris. Och så bytte jag från kofta till jacka och fick en påse till koftan. Strax intill fanns en låda där en tjej sålde krafne. Jag köpte en krafna och så började vi gå mot utgången. Vi gick förbi en plats med stadiga trämöbler. Två män satt där i samtal och verkade ha glömt det här med säljandet. Jag tyckte de såg bra ut, så jag tog en bild.

En stund senare var vi uppe på nasip igen och då fick jag syn på ett par svarta handskar av den typ jag brukar ha. Jag köpte dem.

Ännu…

En pust av höst har rört vid mig och jag letar efter en väg tillbaka in i sommaren. Men nej, även om det skulle bli varmare, varmt igen, så är den verkliga sommaren nu på väg bort. Och sommaren är det bästa, sommaren är tillvarons kärna. Nej, jag tänker inte citera Rilke. Jag lutar mig ut genom fönstret i natten. Allt är ännu grönt och inte är det kallt, men jag säger ”ännu”.

Nyss var Miki och jag med Vesna på Cooltura. Vi satt ute och inte frös vi, så vad klagar jag över? Över detta med årstidernas växlingar och över att jag inte blivit tålmodigare av åren.

Det vita huset

Jag vet inte om ni kommer ihåg vad jag för någon vecka sedan skrev om det vita bosniska huset här i kvarteret. Och nej, jag blir varken upprörd eller besviken om ni inte minns utan jag försöker i stället vara lite praktisk, så jag visar ett utdrag av den texten (och den som vill kan förstås titta tillbaka på bilderna):

För en stund sedan gick Miki och jag förbi det vita bosniska huset vid hörnet av Šipanska. Där håller nu saker på att hända mycket fort. Härom dagen murades den ena sidan av den lilla pation igen, pation där jag under varma kvällar särskilt förr om åren brukat se en grupp äldre kvinnor sitta runt ett litet bord drickande vatten, som de hällde upp ur en hög karaff. De brukade sitta där och samtala länge länge. Jag såg dem både när Londi och jag gick ut på kvällspromenad och när vi kom tillbaka. Men nu är pation inte längre någon riktig patio och samma dag som den första öppningen murades igen, gjordes ett hål för ett fönster som strax fylldes med en fönsterlucka.

Efter detta har saker och ting fortsatt att hända i snabb takt och igår såg huset ut så här:

Jag hade ändå hoppats att någon liten bit skulle lämnas öppen, men nej, nu är allting slutet och igenbommat och husets ansikte bär mask. Det är bara i minnet som jag kan drömma om att gå där mellan pelarna…

I slutet av augusti

När jag försöker läsa immar glasögonen ofta igen, så då och då går jag över till att fantisera eller gissa ihop texterna jag låtsas läsa. Det är varmt och kladdigt, men så så brukar det vara här i slutet av augusti och jag har inget emot det, för det gör ingenting om saker går lite långsammare eller att ett och annat lämnas ogjort. Miki vilar mycket men då och då blir han vild. Och jag läser med immig blick om Rat Krespel. Också han visar ibland vitögat.