Kategori: Berättelser ur livet

Sladden till min laddare till min dator upplever på en punkt av sin långa längd sedan en tid en gradvis försvagning. (Storknar ni?) Nå, förra veckan fattade jag ett beslut, åkte in till stan till Cvjetni trg och gick in i Mac Store i gallerian där. Jag visade upp min laddare och fick veta att den inte gick att laga. Det visste jag redan, laddaren var med för att jag skulle kunna få rätt laddare i ny version. Ja, de hade en laddare för mig och jag fick ett sådant där typiskt diskret dekorativt macpaket i handen mot en rätt fet betalning. Detta senare var också väntat. Jag kände mig nöjd och välordnad, gjorde några andra ärenden, tog en långfika med Paolo i solkskenet, pratade om tyskars föreställningar om italienare, om Sardiniens skönhet och sedan tog jag spårvagen hem igen. Fram till denna punkt var alltsammans rasande normalt och ”modernt”, men efter att jag klivit in över tröskeln och tagit stegen genom hallen och ut i ”tomrummet”, föll en grottmänniskokänsla över mig. Jag la paketet på en stol.

Nej, bilden ska inte vara ljusare. Detta är en grotta.

Jag kände tydligt att jag hade dragit in ett viktigt byte i boet, att jag och detta byte var i säkerhet innanför gränsen och att det räckte. Nu kan det ligga där, tills det är dags. Dagarna går och jag har inte packat upp det fina macpaketet. Bude, bude, tänker jag vagt. Den gamla laddaren fungerar ju fortfarande och jag känner inte längre någon oro för att den plötsligt ska upphöra att göra det den är gjord för att göra. Paketet ligger ju på stolen och kan alltid packas upp. Ingen kan ta det ut ur grottan.

Vad var det egentligen som hände? Jag försöker rekonstruera ett förlopp där orsak och verkan verkar flyga mycket fritt om varandra. Huller om buller, men väldigt tyst.

För några kvällar sedan fick jag ett meddelande från Z, där han skrev att hans rygg blivit sämre – igen. Jag blev sorgset uppskakad och upprörd: Ska han aldrig få bli frisk?! Ska han aldrig få leva ett riktigt liv! Och så spolade en massa tankar kring livets orättvisor genom huvudet.

Morgonen därpå när jag skulle stiga upp ur sängen kunde jag först inte röra mig. Korsryggen var helt stel och jag kunde inte komma på hur jag skulle gå till väga för att ta mig upp. Nå, efter en stund lyckades jag ändå lirka mig ur sängen. Jag tänkte något ilsket irrationellt om att jag ju aldrig brukar ha ont i ryggen (utom det där halvåret efter bilolyckan), men sedan tänkte jag på Z och att smärtan och förstelningen kanske hade en mening. Ja, en mening på det sättet att jag genom det bättre kan förstå hur trasigt och svårlevt hans liv är.

De två följande morgnarna följde samma mönster: Först kom jag inte upp alls och sedan tog jag till skruvandet och vridandet tills jag fick mig i upprätt ställning. Jag tänkte: det är så här det är. Dagarna förlöpte sedan halvdana och halvstela, men rätt drägliga. På kvällen efter den tredje morgonen åkte jag in till stan för att träffa K och när det visade sig att hon skulle bli försenad (spårvagnarna kan gå väldigt oregelbundet här) gick jag in i den serbisk-ortodoxa kyrkan. Där satte jag mig på den enda bänken och drog in rökelsedoften i näsan och lät blicken vandra genom guldet och halvdunklet med tankarna i viloläge. Plötsligt kommer det in två mycket långa, slanka, extravaganta gestalter genom sidodörren alldeles bredvid mig. De två var spektakulärt sminkade och bar skimrande åtsmitande kläder och den ena hade stort böljande blont hår. Transvestiter, tänkte jag, kanske italienare (och jag tyckte jag kände igen dem från stationen Santa Maria Novella i Florens – från min ungdom och den där historien med den egyptiske sjömannen i gryningen). Och ja, de var italienare, det hörde jag strax när de kom fram till mig. De tittade lite blygt på mig och sedan på varandra och så frågade den blonda mig: ”È una chiesa cattolica, questa?” ”No, serbo-ortodossa”, svarade jag med låg röst och så pekade jag på en av ikonerna på väggen bredvid oss. Vi begrundade alla tre denna helgonbild och så såg vi allvarligt och långdraget på varandra och de log och tackade sedan hastigt och gled ut genom dörren igen. Ett heligt ögonblick hade just passerat förbi mig.

Och så träffade jag K och vi velade runt lite innan vi bestämde oss för den där baren mittemot Kino Europa, som jag aldrig lär mig namnet på. Vi slog oss ner på övervåningen vid fönstret och dukade upp våra historier för varandra medan vi drack ett Laguna-vin. K tyckte att vi också borde ta en rakija, för det är ju bra mot allt, också mot morgonförstelning och ryggont, så vi beställde in varsitt litet glas biska-rakija. ”Biska” är mistel och den rakijan kommer från Istrien. Vi tömde glasen, reste oss och gick nerför den trånga vindeltrappan. Plötsligt märkte jag att jag inte – verkligen inte alls! – kände något obehag i ryggen. Jag var helt som vanligt. Var det rakijan? Var det det heliga mötet i kyrkan? Eller var det ett meddelande från Z om att han kände sig bättre?

Sammanhangen går inte att genomskåda, men de finns där ändå.

Jag har alltid haft svårt för att skilja på höger och vänster, har ingen automatik där, men det är nog inte något så värst ovanligt, fast det är föstås vanligare att vara normal. Kanske är min förvirring här förbunden med min vänsterhänthet. Då och då tänker jag på detta med de undflyende riktningarna och vänsterhäntheten, till exempel när jag vaktar en tenta och genast identifierar de vänsterhänta bland studenterna, för att jag omedvetet söker dem som skriver med den ”andra” handen. Det är som om jag hörde till ett hemligt förbund, synligt bara för dem som hör dit. Jag tänker också på det här när jag blandar ihop andra motsatser. Med en ilning av skräckblandad förtjusning kan jag ibland ramla in i ögonblick då upp och ner byter plats eller blir till ett – ett fall uppåt, en stigning neråt. (Att uttrycket ”stiga ner” finns är kanske ett tecken på att detta ändå inte är så ovanligt?) När jag återfått balansen tänker jag förklarande att jag ju faktiskt lever på ett klot i rullning genom världsrymden.

För övrigt ligger ju alla motsatser tätt sammanslingrade i det mänskliga medvetandet, en del märker detta mer och andra mindre. Hur håller man isär mer och mindre till exempel? Och vad är dalar utan berg? Minnas utan glömma? Långsamhet utan snabbhet? Här blir ordet ”hastighet” ganska besynnerligt. Och glädjen och sorgen, vad gör de utan varandra, fast vi alltid önskar oss glädje? Och hur rätt är inte ”Krivi put”?

Det kroatiska ordet ”a” som betyder både ”och” och ”men” verkar hålla i en hemlig nyckel.

Jag tänker ibland på de vardagliga tingens makt att fylla tiden eller tömma den. När jag bodde i Vänersborg – det gjorde jag rätt länge – tittade jag nästan aldrig på TV, men andra i familjen gjorde det. Jag tittade egentligen bara på två saker, tyska nyheter till morgongympan (sju minuter – en idealtid för både nyheter och gympa) och lite tjeckiska nyheter med min dåvarande man. Nej, jag förstod inte mycket men tyckte om språkets ljud, har alltid varit bra på att inte förstå. Här i Zagreb har jag en TV, alltså en möbel som heter TV. Under det första halvåret fungerade den, fast jag tittade nästan aldrig. Sedan byttes det system (nej, inga detaljer!) och den gick inte att få igång mer, fast jag märkte det knappt. Men jag tröttnade på att se möbelns stora blanka ansikte, så jag hängde ett skynke över det, ett skynke med elefanter och små spegelskärvor som jag köpte av en indier på en marknad vid jul 2011 (räknar jag rätt?) på det där torget i Bologna, som jag inte kommer på namnet på nu. Det ligger lite upphöjt, kanske någon vet?

Och så gick tiden och med några längre mellanrum tvättade jag skynket, hängde upp det igen och tittade lite på elefanterna och fingrade lite på speglarna. Men nu har jag sedan en tid en önskan att titta på TV, så jag ”förhandlar” med min hyresvärd, som är både lat och elegant undanglidande. Han vill alltid göra allting ”nästa gång” hellre än just nu. Och jag överraskar mig själv – eller kanske inte? – med att bry mig så lite om vad jag bryr mig om. Jag tänker också ”jaja, nästa gång” lite vagt blandat med något om att det vore bra för min kroatiska, som i dessa dagar håller på att väckas till liv, om jag kunde titta lite på kroatiska nyheter till exempel, gärna samma sak om och om igen, det är ju en väg in. Så jag ”mediterar” över skynket, pratar med Baldo, lyssnar lite tankspritt på hans svävande svar och funderar vagt över hur det kan tänkas bli…

Imorse vaknade jag av att regnet trummade mot rutan och när jag steg upp, tassade genom ”tomrummet” och kikade mellan persiennens lameller i balkongrummet såg jag att världen blivit grå. Jag tänkte hastigt, tacksamt på vad bra det var att Londi och jag hade varit hos veterinären för den vårliga vaccineringen dagen innan. Tur! Sedan vreds tanken åt ett annat håll, minnets. Jag såg Sandro och mig gå nerför trapporna på Via de Raimondi 10 med dunkla ansiktsuttryck. Ute regnade det sedan timmar och vi hade just med lustfylld olust lyssnat på Francesco de Gregoris Giorno di pioggia. Ordlöst gick vi med snabba steg bort mot Piazza del Mercato. Lite nerstänkta nådde vi fram till arkaderna – i portici – som ramar in torget. Och där började vi gå runt. Vi hade så där urtråkigt som bara mycket unga människor kan tillåta sig att ha. Om jag ska vara ärligt, så var Sandro bättre på att ha tråkigt än jag, det vill säga han kunde ha tråkigare. Då och då såg vi kort på varandra från sidan och båda hoppades vi att hos den andra finna något som kunde ta oss ur dödläget. Jag minns inte längre hur det slutade, men jag vet att den där dagen sitter hårt inspikad i mitt minne. Ibland räcker det med att jag hör regnet mot rutan för att den korta gråsuddiga filmen ska börja löpa i mitt huvud. Och när filmen är slut tänker jag alltid lite på Sandro, på hur brant hans väg stupade och på hur heroinet till sist tog hans liv. Kanske berodde det på att han kunde få så tråkigt. Och jag tänker på att jag fortfarande har saker kvar att säga honom.