Jag bor vid en flod. Det är nog inte första gången jag gör det, fast jag just tänkte säga det. Jag har bott vid Göta Älv i Vänersborg och vid Toce, när jag bodde i Domodossola, och vid Rück i Greifswald och väl också vid Leine i Göttingen, fast jag visste nog inte då att Leine flöt förbi där. Men nu bor jag vid Sava och det är jag mycket medveten om. Från min port här till floden tar det en halvtimme till fots och med spårvagn kanske en kvart, eftersom bytet vid Držićeva alltid slukar några minuter. Förr gick Londi och jag ofta dit, men nu är vägen för lång för Londi, man ska ju tillbaka också. Därför är jag mera sällan vid floden numera, men jag tänker ofta på den och jag tycker om att den är så där bred och ”sibirisk” utan vackra hus vid kanterna som Arno i Florens och Pisa eller Ljubljanica i Ljubljana till exempel. Här har vi nasip i stället, flodbanken av lerjord, bred den också på båda sidor om den breda floden.
För en dryg vecka sedan gick jag över Most mladosti tillsammans med Alessandra som var här på besök från Trieste, det sa jag nog. Vi kom söderifrån, från Hrelić och solen stekte, även om bilden här inte förråder så mycket om värmen.
Vi gick ganska långsamt över bron eller kanske inte, vi gick fort och stannade ofta, så var det nog. Jag vet inte vad Ale tänkte på, men hon såg nöjd ut, tyckte jag. Själv tänkte jag på Sava och det här med vattnets vägar och flodens sätt att ständigt vara ny och ändå densamma. Och så tittade jag på hur djupt ner i vattnet molnen speglade sig och förundrades över detta. Och över hur kraftfullt den höga skorstenen pekade ner i vattnet, en sådan rak linje! Och pråmarna som ligger där de ligger år från år, gungar lite och ligger. Vasudevatankar.
