Kategori: Berättelser ur livet

Igår rådde det en euforisk stämning på många ställen i stan. Försommarvädret låg så perfekt i luften att människor bara föll i glädje. Christine och jag gick till Dolac till den lilla fiskbaren i hörnet vid fiskmarknaden. Kan förresten säga detta ganska bra på kroatiska: Jučer smo bile na Dolcu a jele smo ribu u restoranu na uglu u blizini ribarnice. (Ingår i Lanas kurs på Krivi put. Allt jag vill ingår.) Servitriserna sprang uppsluppet runt borden och upp- och nerför trapporna och småskrattade och skojade med gästerna. Vi åt lignje na žaru (grillad bläckfisk) med blitva. Jag äter alltid det när jag är där för det är bäst, tro mig. Vi åt och drack och pratade och skrattade och svävade på det moln som heter Balkanvår. Vi är så goda vänner! Vår vänskap firar hela tiden nya triumfer! När vi ätit färdigt och skämtat oss ut ur fiskbaren styrde vi våra steg upp mot Opatovina

och där slog vi oss ner under ett Pan-parasoll vid Carpe diem och plockade sedan dagen in på skinnet och drack vitt vin av ett enkelt slag, som verkade bättre i solen bland de leende människorna än det kanske var objektivt sett, fast egentligen kan jag bara skratta åt objektivitet. Och plötsligt var det nästan kväll. Förvånade tittade vi på klockan och så samlade vi ihop oss och rann ner för gatan och så tvärs över Dolac – som just vaskades av efter marknaden – nerför trapporna och fram till Jelačić-torget, där vi hoppade på våra respektive spårvagnar och svisch iväg, jag neråt och Christine uppåt. Život je lijep! La vita è bella!

En lycklig solskensmorgon. Londi och jag går genom det gröna bort mot Marijans grönsakshandel. Luften är ljum och det fläktar just så lite eller så mycket som det behövs för att de lövgröna löven ska vrida på sig en aning och blänka till än här än där. Jag vilar huvudet på en oformulerad tanke och låter fötterna gå över gräset. Londi är nog mer medveten i sitt snokande bland buskarna och under träden. Plötsligt tar jag några bilder på Londi i den gröna världen. Dåliga bilder av en lycklig morgon. Kanske punkter att fästa minnen vid.

hitta hunden

lättare nu?

I dessa dagar blommar syrenerna här för fullt. De allra flesta har den klassiska bondsyrenfärgen, ljuslila. Syrenerna är lika vackra här som i Sverige, men de har inte samma mytiska aura i huvudet på människorna här som däruppe i norr. Många vet inte ens namnet på dem, fast nu vet jag att det är ”jorgovan”. Och det finns en sång om denna ”jorgovan”. Den är av Dino Merlin och heter ”Kad zamirišu jorgovani” (”När syrenerna doftar”, tror jag) och här sjunger han den med Vesna Zmijanac.

Syrenbuskar i Gajnice igår:

Igår kväll rulllade jag hem genom natten med spårvagnen efter en omtumlande konsert med Rade Šerbedžija och Arsen Dedić. Det går inte att beskriva den fest de höll på Lisinskis scen, en fest för levande och döda. Kemal Monteno som dog i vintras var med i högsta grad och man anade "Sarajevo, ljubavi moja" även om sången var förklädd.

Rade Šerbedžija och Arsen Dedić drack vin, sjöng, läste dikter, lekte med döden och varandra och visade sin djupa vänskap och publiken levde med. Och så sjöng de här två underbara gamla männen med glöd Arsens sång "O, mladosti" (O, ungdom) och den fullsatta lokalen skälvde, var vi tusen människor? Och hur bra var inte violinsten!

Hör ni sången? O, mladosti…

Jag bor vid en flod. Det är nog inte första gången jag gör det, fast jag just tänkte säga det. Jag har bott vid Göta Älv i Vänersborg och vid Toce, när jag bodde i Domodossola, och vid Rück i Greifswald och väl också vid Leine i Göttingen, fast jag visste nog inte då att Leine flöt förbi där. Men nu bor jag vid Sava och det är jag mycket medveten om. Från min port här till floden tar det en halvtimme till fots och med spårvagn kanske en kvart, eftersom bytet vid Držićeva alltid slukar några minuter. Förr gick Londi och jag ofta dit, men nu är vägen för lång för Londi, man ska ju tillbaka också. Därför är jag mera sällan vid floden numera, men jag tänker ofta på den och jag tycker om att den är så där bred och ”sibirisk” utan vackra hus vid kanterna som Arno i Florens och Pisa eller Ljubljanica i Ljubljana till exempel. Här har vi nasip i stället, flodbanken av lerjord, bred den också på båda sidor om den breda floden.

För en dryg vecka sedan gick jag över Most mladosti tillsammans med Alessandra som var här på besök från Trieste, det sa jag nog. Vi kom söderifrån, från Hrelić och solen stekte, även om bilden här inte förråder så mycket om värmen.

Vi gick ganska långsamt över bron eller kanske inte, vi gick fort och stannade ofta, så var det nog. Jag vet inte vad Ale tänkte på, men hon såg nöjd ut, tyckte jag. Själv tänkte jag på Sava och det här med vattnets vägar och flodens sätt att ständigt vara ny och ändå densamma. Och så tittade jag på hur djupt ner i vattnet molnen speglade sig och förundrades över detta. Och över hur kraftfullt den höga skorstenen pekade ner i vattnet, en sådan rak linje! Och pråmarna som ligger där de ligger år från år, gungar lite och ligger. Vasudevatankar.