Kategori: Berättelser ur livet

Den senaste tiden – ja, nu har det blivit mer än en vecka – har jag levt ett slags eremitliv med Londi, till skydd för Londi. Ja, hon mår bättre nu, men jag är försiktig med att säga eller tro för mycket. Mina tankar ligger ganska stilla, tar inga skutt. Vi lever här inne i lägenheten, Londi och jag. Vi rör oss mellan hallen, badrummet, köket, sovrummet, tomrummet och balkongrummet. Ibland är vi tillsammans, ibland lägger vi några meter eller en tröskel emellan oss. Vi går också ut, fyra eller fem gånger om dagen stryker vi runt lite i parken eller under valnötsträden bakom den övergivna zigenska biltvätten. Jag knäcker lite valnötter, Londi nosar efter sitt. Då och då, när jag måste arbeta någon annanstans än hemma (den nya terminen har inte börjat än), kommer någon av vännerna och sitter hos Londi den tid som behövs. Ibland åker vi med Dragans zoo-taxi till sjukhuset och ser om såret. Dragan kör hundar och katter dygnet runt alla dagar i veckan, ja, det är inte alltid han själv som kör, men för det mesta är det han, så han känner både Londi och mig. Från förr också.

Och förr är också annat, det vet jag, för jag har tittat på lite gamla bilder från Londis och min tid i Onsjöskogarna. Dit kommer vi aldrig mer, för Londi kan inte resa genom länderna längre och jag, vad skulle jag göra längs de där stigarna utan henne?

Jag plockar ut tre bilder från skogstiden och följer i minnet stigarna till bildernas platser, ibland håller jag utkik efter älgar, ibland blir jag blöt om fötterna. På den ena bilden upptäcker jag nu en skymt av Londi, fast det nog egentligen var tallarna jag fotograferade.

Det har hänt att jag sneglat lite försiktigt åt än det ena än det andra hållet för att se vad den och den tycker om det eller det, innan jag själv klämt ur mig det som tryckte på – eller låtit bli att klämma det ur mig, om det verkat alltför långt från det allmänt accepterade. Den tiden är slut – kanske på ett undermedvetet plan sedan länge, fast jag är inte helt säker på detta. Jag kastar nu också medvetet av mig de sista ledbanden och anpassligheterna. Min väg är min och ingen kommer att ge mig en annan väg. Detta betyder inte att jag alltid måste tvinga mig att ropa ut vad jag tänker – många saker vilar bäst inom en människa – men jag ska aldrig mer tiga eller modifiera mina tankar för att passa in i något grupptänkande. Grupper tänker nämligen inte. Det är bara enskilda människor som tänker.

Håller andan igen. Infektion i såret? Nyss var jag ganska lätt om hjärtat, men nu har jag sett något som oroar mig. Londi ser tålmodig ut – kanske inte lugn men just tålmodig – medan jag tvättar såret. Om några timmar ska vi till sjukhuset igen. Jag försöker distrahera mig med att städa lite och tvätta lakan och handdukar som Londi legat på, men nu ser jag att tvättmaskinen läcker ut vatten på badrumsgolvet. Tankarna far på ett oordnat sätt genom huvudet. Jag ringer zoo-taxi för sjukhusresan och blir tillfälligt lite lugnad av den välkända rösten på andra sidan.

Jag tänker på det här med att man kallar alla zigenare för romer. Är det säkert att det är bra? Roma är väl den starkaste gruppen men det finns ju andra, sinti till exempel och degesi, fast degesi kanske är ett nedsättande ord? Men är det verkligen rätt väg att trycka roma-namnet på till exempel sinti? Jag undrar…

Och så läser jag hastigt och med stor olust en artikel om bokmässan i Göteborg, en artikel som dryper av floskler och fjäsk med dem som artikelförfattaren tror man måste fjäska för. Alltsammans mynnar ut i den bedrövligt intetsägande frasen: ”Det är skitviktigt att folk läser!” En skitfras, onekligen. Den vill jag spola ner och bort.

Dagarna radas stilla vid varandra, det värsta är överståndet (hoppas jag/vi) och Londi vilar efter operationen. Och jag ligger lågt. Den första dagen efter operationsdagen var det alldeles tyst här i lägenheten, utom när jag någon gång viskade något till Londi, ingen musik, inget tv-ljud, inga telefonsamtal. Andra dagen – det var igår – kom två väninnor med inköpen, så då talades det mellan de här väggarna igen – italienska. Och så var vi på kontroll och då blev det en del ord också, men det var inte här inne. På våra promenader håller vi oss lite för oss själva, jag vill inte ha varken tittande eller kommenterar och inte något Londi-klappande heller. Men snart är vi starkare och kan möta världens ögon.

Under tiden har jag gått från en ungersk roman till en annan, från Péter Esterházys ”Markusversionen” till Dezsö Kosztolanyis ”Lärkan”. Spången mellan dem – för det finns en sådan – är Esterházys förord till ”Lärkan”. Annars är det mycket lite som förbinder dem, Esterházys roman byter ofta röst och tonfall och trots en grundläggande klarhet kan han ibland skapa förvirring i mitt huvud. Kosztolanyis roman talar så klart att jag nästan dukar under. Det händer att jag känner en hemlig skräck för nästa mening.

Jag har stigit in i den där dimensionen som heter med-lidande. Jag menar med det inte att jag tycker synd om Londi, fast det gör jag förstås också, – jag tycker hemskt synd om henne – jag menar att jag lider med henne. När jag går genom rummet följer jag hennes sätt att vrida på sig eller söka efter en möjlig ställning. Jag känner mig liksom fastspikad vid hennes smärta och nöd. Jag andas återhållet spänt, försöker förstå och känna vad hon är med om. Jag är så tyst jag kan för kanske är ljud smärta. Jag håller mig så stilla jag kan för kanske är någon annans rörelser smärta. Fast jag bedövar mig också. Hon har sina tabletter och jag häller i mig det jag häller i mig. Jag väntar på att tiden ska gå – natten, morgonen, dagen. Och om jag mitt i alltsammans slappnar av lite, så skäms jag och blir rädd för mig själv för jag vet att Londi pinas också då. Nej, kanske hjälper jag henne inte med detta, nej, det gör jag ju inte, men jag följer henne och jag tror att hon vet det. Och vi kan inte nå längre än vi når när vi sträcker oss.

Jag tar ingen bild för det skulle kännas som ett övergrepp i denna hårt beskurna stund.