Kategori: Berättelser ur livet

Morgon. Veterinärsbeskedet från igår har vridit mitt liv i ett nytt läge. Nej, jag är inte förtvivlad, jag har bara fått jämnvikten rubbad. Vi har en rad undersökningar framför oss, Londi och jag, och sannolikt – och det ska vi då vara ”glada” för – en operation. Jag har ännu lukterna från kliniken i minnet eller näsan. Londi vet jag inte vad hon tänker, men hon var som vanligt under morgonrundan och vi var länge under valnötsträden. Jag är glad att vi får skjuts till sjukhuset idag, snart – minns vad jag sa om vänner igår! Och jag ändrar ingenting i mina planer eller mitt sätt att leva. Jag går inte bara till arbetet som vanligt eller sköter mina sidoarbeten, nej, också nöjena får breda ut sig. Ikväll går jag på Esterházy-filmen, på torsdag ska jag lyssna på Clemens Meyer, på onsdag – nej, ingen ordning här – blir det nog Krivi put, ja, och på fredag rakijafest hos Paolo. Fast jag tänker bara stanna en timme för sedan åker jag till Sarajevo. Ja, förundersökningarna ligger före resan och vid återkomsten blir det – ”hoppas” jag – operation. Allt ligger ovanpå allt – undersökningar, väntan, arbete, nöjen, oro – och jag tror det är bäst så. Jag rusar framåt i trångt utrymme och fyller det med fler och fler saker. Detta är en överlevnadsstrategi, en helt ostrategisk sådan. Och vad Londi tycker vet jag inte, men hon verkar lugn och hon litar på mig också när jag är förvildad och jag kan lägga min hand i elden på att hon gör rätt i det.

igår utanför sjukhuset

Hösten och vintern 2013-2014 var en svår tid för Londi och för mig också. Hon gick igenom en operation av en analsäck och den operationen måste sedan göras om, hon fick en svår hosta som hon höll på att kvävas av, hon fick inflammation i bukspottkörteln. Tre gånger låg hon inne på sjukhus med dropp och vi var båda skuggor av oss själva i månader. Hade vi inte haft mina eller våra vänner här vet jag inte hur det hade gått.

Sedan kom våren 2014 och Londi mådde bra, gick på dietfoder, men mådde bra. Och så har det egentligen fortsatt med undantag för något mindre intermezzo. Tills nu. Idag var vi på kontroll hos doktor Vnuk för det här med analsäckarna. Undersökningen var mycket obehaglig och skrämmande för Londi. Jag hörde det rossla djupt inne i henne och hon försökte kasta sig ner från bordet. Ja, och Vnuk upptäckte en knöl. Han gav mig tre alternativ att välja mellan: att göra en biopsi, att operera direkt eller att vänta. Sedan sa han att eftersom knölen sitter illa till är risken att en biopsi inte ger något klart resultat ganska stor. Och att vänta kan betyda att knölen växer så att det blir för sent med en operation. Så jag valde det enda som verkade rimligt. Nästa steg blev då ett antal förberedande undersökningar för att se om hon klarar en operation. Upp med henne på bordet igen och så blev det rakning av en bit av frambenet och blodprov. Londi stod stel och spänd däruppe, men det gick rätt fort och gjorde väl inte särskilt ont. När hon kom ner på golvet igen försökte hon störta iväg mot dörren, men jag var ju tvungen att hålla kvar henne. Jag fick ett papper handen och vi blev skickade till röntgen, som finns i en annan byggnad. Ute i det gröna glömde Londi allt och luktade noga på marken och under buskarna. Jag stod bredvid henne och vilade själen och lät bli att tänka något alls utom på hur vi skulle ta oss till röntgen. Efter lite velande var vi framme och gick in genom porten. Där inne var det fullt av hundar, katter och människor, ja, en kanin och ett marsvin var också där. Det var säkert tjugo före oss. Jag hittade i alla fall en sittplats för mig och en liggplats på golvet för Londi. Människorna såg tålmodiga ut, de pratade inte mycket, någon grät och någon gäspade, en hund skällde till. Från ett annat rum hördes ett klagande ylande. Jag kliade Londi som ganska snart fann sig till rätta och slutade att flåsa så där upprört. Jag skickade lite meddelanden hit och dit med min mobil och fick en rad svar. Jag kliade Londi, läste och skrev och glodde ut i luften eller på en ung kille som hela tiden bar sin stora hund fram och tillbaka. Timmarna gick men så blev det vår tur. Jag fick på mig en skyddsrock, Londi lyftes upp på ett bord och trycktes med milt våld ner i sidläge – hon hade något emot det. Så togs de tre bilderna och Londi fick komma ner på golvet. Vi skickades ut i väntrummet, men ganska snart blev vi inropade igen och jag fick veta att allt var i sin ordning bortsett ifrån någon småsak. Jag betalade och så gick vi ut. Londi nosade lite här och där i gräset och jag hittade en valnöt som jag knäckte med tänderna och åt upp. Och så var vi i väntrummet till kirurgmottagningen igen. Nu var vi helt ensamma.

Vi väntade en obestämd tid. Jag kände att jag visste mindre och mindre om tidens gång utom att förmiddagen nog var bakom oss. Så kom Vnuk ut genom en dörr och talade om blodprovsresultatet, som var acceptabelt men alltså inte helt bra. Något med levern var inte inte riktigt som det skulle, men inget allvarligt heller, så inte det heller talade emot en operation. Jag lyssnade som på ett avlägset ljud och nickade. ”Det är bäst att ni går till invärtesmedicinen direkt, så att ni åtminstone bestämmer en tid för hjärtavlyssning, ekg och annat”, tyckte han. ”Det gör vi”, sa jag och så betalade jag. Ut genom dörren igen. Londi verkade sorglösare nu och tog gott om tid på sig när hon nosade av buskarna längs vägen till vår nästa anhalt, som är en mycket bekant plats för oss. Det var här Londi låg inlagd flera gånger den där hemska hösten. Jag kände mig både märkligt hemma och sorgsen, när vi kom in där. Londi däremot verkade oberörd eller hon sysslade med annat – lukter. Det satt en del folk utmed väggarna och det låg några hundar på golvet, men jag gick fram till disken med mina papper i handen för jag ville ju bara boka en tid. Strax kom en man, en veterinär, ut genom glasdörren. Vi kände igen varandra. Jag mindes inte hans namn, men jag visste att det var han som flera gånger suttit en stund med mig när Londi fick dropp, efter att hon hade varit inlagd och hon skulle återanpassas till livet utanför sjukhuset. Vi log lite mot varandra och jag gav honom pappren. Han undrade om jag ville att Londi skulle undersökas direkt. ”Nej tack, det räcker för idag”, sa jag. Och han skrev in mig eller oss på klockan nio imorgon. ”Vill ni ha allt gjort på en gång?” undrade han. ”Om det går…” sa jag lite svävande. Vi log lite igen innan Londi och jag gled ut genom den öppna dörren. Ute lyste solen starkt och luften var varm. Vi gick liksom utan mål eller kanske hade Londi något luktmål, som jag inte uppfattade. Jag kände den lätta vinden och såg löven på de höga popplarna vrida på sig…

Jag har mina ritualer eller ska jag säga vanor helt enkelt? Varje gång jag är i Trieste går jag någon gång in i San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande. Så också denna gång. Ofta när jag kommer dit är kyrkan ganska tom och inget särskilt pågår – jag låter rummet med sitt mörker och ljus och sina dofter tala till mig. Men denna gång steg jag rakt in i ett bröllop. Bruden och brudgummen hade sagoaktiga guldkronor på huvudena och de och prästen vandrade runt i en trång cirkel i kyrkans mitt till prästens sång – ortodoxa präster kan visst alltid sjunga. Familjen, vännerna stod runt om och betraktade skeendet. Vid en viss punkt i riten – det var strax innan jag gled ut igen – fick de unga tu lämna ifrån sig sina gyllene kronor och lägga dem på en liten kudde. Jag funderade lite på vad detta med kronorna kunde betyda…

Väl ute gick jag över till andra sidan Canal Grande och satte mig vid ett kafébord och lät blicken vila på kyrkan där den tung och kompakt badade i solljuset.

Augustis sista dagar reser en kam av hetta och sol. Jag går på stadens gator, torkar svetten ur pannan, planerar för höstterminen. I parken hemmavid ligger valnötterna på småvägarna och när jag knäcker dem med sandalen eller tänderna öppnar sig nötterna så där vita som de gör den allra första tiden och de smakar mer frukt än nöt. Vännerna väller in från fjärran platser och sommarens speciella tomrum fylls och finns inte mer. Det är de bästa dagarna.

Och i förrgår såg jag från en gummibåt denna solnedgång över Isonzos delta.

Sedan några månader har jag en fungerande tv här. Den enda orsaken till att jag ville få igång den var att jag tänkte att det kunde vara bra för min kroatiska – och det är det. Fast jag tittar ganska sällan, mest är det på morgnarna till morgongympan. Den brukar ta ungefär sju minuter, men det händer att jag fastnar en stund till om det visas något som intresserar mig. Så var det imorse. Jag kom in mitt i ett program om migration och flykt till olika europeiska länder. När vi kom till Belgien slutade jag göra annat och satte mig på soffan. Huvudpersonen var en pojke eller ung man – jag fick så småningom veta att han var 18 år – från Rwanda. Han log in i bilden och talade omväxlande franska och flamländska, mest flamländska. Jag tänkte på Rudolf, nej inte bara för att han bor i Afrika och för att det har gått år sedan vi sågs i verkligheten, det också kanske, men mest för hur han log. Den unge rwandiern – jag missade hans namn, så jag kallar honom Kevin, för så heter hans bror, så det är ett möjligt namn – berättade om sin familjs öde, om faderns död, om många andra döda i familjen, om tillvaron i Belgien med modern och brodern, om hopp och sorg.

Den längre sekvensen i avsnittet om Kevin bestod av en resa till Rwanda eller snarare ett besök i hembyn där. Nu talade han ett annat språk, kanske flera. Han gick längs en bygata – nej, det är fel ord – längs en jordväg som kantades av höga plåtstängsel. Jag minns hur han knackade på en blå plåtdörr i samma blåa färg som hans t-shirt. När det dröjde med öppnandet, ställde han sig på tå och försökte kika in genom springan över dörren. Då öppnades dörren och en man tog emot honom, en av hans farbröder fick jag det till. Inne på gården såg det fint ut, ett stort träd mitt på jordplanen och huset såg stadigt och bra ut. Släktingar strömmade emot honom och omfamnade honom och tryckte sina kinder mot hans. Kevin log och pratade med alla. Man satte sig till bords och stora fat med grönsaker och bröd och kött räcktes runt. Efter måltiden gick Kevin en runda med en av sina farbröder. Han sa att han vill veta mer om sin far, att han inte hade många minnen av honom och att han behövde förstå vem hans far varit. Farbrodern berättade. Lite senare kom vi in i ett delvis förstört hus och så vitt jag förstod – min kroatiska är inte helt pålitlig – var det huset där fadern vuxit upp. Trots att husets väggar var halvt raserade fanns det möbler kvar, bland annat faderns säng, men madrassen var en annan, så någon. Kevin sträckte ut sig på sängen och slöt ögonen.

lånad bild, hittade tyvärr ingen som var riktigt lik det jag såg i filmen

I nästa sekvens var vi ute i det fria utanför byn. Tillsammans med en kvinnlig kusin gick Kevin utmed en väg eller stig av röd jord uppför en sluttning. Jag såg honom bakifrån där han gick med lätta fjädrande steg utan alltför stor målmedvetenhet – och jag tänkte på Rudolf igen, för just så där går han ju också. Kusinen berättade att hon var intresserad av kemi och fysik och Kevin tyckte det var bra. Och sedan förstod jag inte riktigt den kroatiska texten. Kort därefter tonade avsnittet om Kevin och hans öde bort och gav plats för något annat som jag inte tittade på.