Kategori: Berättelser ur livet

Och så är det plötsligt så där intensivt hemmabäst. På morgonen låg dimman över staden men när Vesna, Miki, Tama och jag hade åkt en bit från Sesvete mot nordost så var vi uppe bland kullarna vid byn Blaguša och solstrålarna började leta sig genom det gråa luddet. Här ställde Vesna av bilen och vi började gå. Vi hade vägen eller vandringen som mål men kanske också svamp, sunčanica (fjällskivling) till exempel. Det första ätbara vi hittade var druvor och vi åt lite grand. Och så gick vi uppåt uppåt och hundarna var glada och vi människor också.

Efter ett mindre lyckat möte med ett jaktlag kom vi in i skogen, en kastanjeskog och medan vi tittade efter svamp började vi plocka kastanjer, fast Vesna sa att hon inte brydde sig om kastanjerna eftersom hon var ute efter svamp. Vi skrattade lite åt oss själva och åt det här som man kan vilja ha eller inte. Hundarna försvann och kom tillbaka. De sprang planlöst målmedvetet.

Runt omkring oss var landskapet så vackert att man egentligen inte behövde hitta eller plocka något men människan har ju sina instinkter. Vesna plockade små fina nässlor till soppa och jag hittade en övergiven tomatplantering som jag plundrade så smått, ja man kan plundra så smått. Och så plockade jag med en viss intensitet kastanjer.

När vi inte var i kastanjeskogen gick vi längs vägar och stigar i vinodlingarna. Vesna pekade ut riktningen mot vallfartsorten Marija Bistrica och jag sa att jag varit där en gång och Vesna sa att hon tycker om Marija Bistrica för att det är vänligt och inte så överdrivet kyrkligt. Timmarna gick, hundarna sprang sig trötta och ibland tog de sig en paus i grönskan.

Någonstans vände vi eller så gick vi i ett slags ögla, i alla fall började vi gå neråt igen. Solens strålar blev lägre och gav ett alldeles särskilt skimmer åt världen. Vi blev mer och mer stillsamma och drömska alla fyra och på den sista bilden ser ni Miki vila vid ett träd i vägkröken medan Tama som har längre ben gjorde en extra sväng över markerna.

Till sist var vi nere vid bilen igen och Vesna körde en kort bit till byn Kašina där det finns en liten restaurang. Dimman började komma igen och det var lite kallt att sitta ute men de grillade grönsakerna värmde och jag drack ett litet glas škropec. Gissa vad det är.

Dagen var egentligen full av annat men vi tog oss ändå till Jarun mellan tiden och evigheten. Ja, med femmans spårvagn. Dagen var oktobersommar och allt var milt och lätt, grönt och utan brådska fastän vi inte hade så värst mycket tid. Men tiden drogs ut och blev ett långt band mellan land och vatten, av land och vatten.

Träden stod där de står, och marken lutade vänligt och stillsamt mot sjön. Och vi gick till vår vanliga plats men där satt någon med barfötterna i vattnet, så vi gick ett par steg till, varför inte? Vi slog läger och Miki skaffade sig en murmeldjursuppsyn till bilden. Jag simmade lite i sicksack, några stora fiskar hoppade upp, sprängde vattenytan och plaskade till.

Och sedan satt vi där på vår handduk och lät solen värma oss tills vi reste oss och gick en slingrande väg under träden, jag med blicken mot sjön.

Miki och jag arbetar vidare med att inreda vårt hem, så liksom förra söndagen tog vi oss till den speciella söndagsmarknaden på Britanski trg. Egentligen var det badväder men ja, man kan inte alltid ligga och plaska i Jaruns vatten och jag drömmer ju om att täcka golven här med nomadmattor. Först strövade vi omkring lite planlöst och jag tittade på böcker och Mik spred skräck med att jaga duvor och morra åt hanhundar med ”fel” lukt.

Men så fick vi eller i alla fall jag nog av velandet och vi tog sikte på vårt mattstånd. Nu är vi kända där och paret som säljer mattor vet att Miki heter Miki. Jag tittade på två mattor och bestämde mig för den ena. Så här går det säkert inte till när man med allvarligt sinne köper mattor. För snabbt, för sorglöst, väl. Men om man hittar så hittar man.

Miki verkade godkänna den, nu måste jag bara hindra honom från att vässa klorna på den. Han är ju lite katt eller kanske till och med lodjur.

Efter inköpet la jag den hoprullade mattan på ena axeln och kände mig strax som en som vet hur man bär en matta över gator och torg. Och så satte vi oss i ett av de soliga, kanske alltför soliga kaféerna mitt emot torget. Men det fanns en strimma skugga åt Miki och vatten fick han.

Ja, lite mer av samma. I oktober biter vi oss fast vid korvsjöns strand tillsammans med sensommaren. Och Savas vatten står högt i Jarun, lika högt som i förrgår och igår, och andra dagar – alla dagar efter regnen. Vattnet i den stora armen där roddare och kanotister far fram är så grönt, så grönt, man blir grönögd av att se på det.

Fast Miki blir nog inte grönögd så lätt. När jag för några minuter slumrade till höll han med nötbrun blick vakt, svanvakt.

Plötsligt for jag upp ur en luftig dröm av att Miki gjorde en hård rusning med skarpt skall mot en osannolikt stor svan som vågat sig upp till vår lägerplats. Svanen blåste upp sig men valde sedan att ge sig av. Sedan låg Miki länge på handduken och såg ganska farlig ut. Men jag väntade ändå med min simtur tills svanen var utom synhåll.

Efteråt drack jag varm choklad med vispgrädde i en av barerna på motsatta stranden. Också där höll Miki svanvakt.

Efter de stora regnen har vattnet i Sava stigit påtagligt. Jag har inte själv sett hur det ser ut men jag har hört målande beskrivningar. Min lilla ”privata” Savica på andra sidan gatan här har också vuxit sig sig stor och idag upplevde Miki och jag samma fenomen i Jarun. Alla vatten är ju Sava här.

Internet var hackigt och uselt igen imorse, så jag tänkte att det kunde passa med en badutflykt. Då visste jag ännu inte att spårvagnstrafiken eller snarare femmans trafik skulle likna mitt fåniga internet. Nå, först fick vi vänta alldeles för länge och sedan blev det så trångt att det var svårt att få luft och irritationen började darra i luften, även om några tappra försökte skämta. Miki fick jag tack och lov in under en sits. Och så gungade vi iväg och värmen steg i vagnen. Det var veckor sedan jag svettades så. Tack och lov fick jag en sittplats av en ung man som väl tyckte att jag såg ut att behöva den. Så småningom tunnades trängseln ut och när vi kom till hållplatsen Jarun var allt nästan normalt. Vi klev av och gick ganska sakta framåt mot sjön. Folk satt i baren vid ingången eller så cyklade och promenerade de längs sjöns olika armar. När Miki och jag kom fram till vår plats såg vi att den inte fanns eller den stigit ner under vattnet.

Vår platanpoppeldunge stod upp till knäna i vattnet och jag tänkte något om att Sava är mäktig. Och så valde jag en ny plats åt oss lite högre upp på sluttningen. Miki gick ut i vattnet och drack och spanade efter änderna en bit bort. Några träd hade ett och annat knallgult löv och allt var oktobervackert.

Jag simmade ut min vanliga måttliga sväng, som Vesna och flera med henne inte tycker är någon riktig simning. Nej, vattnet var inte särskilt kallt, bara de allra första simtagen var lite spända. Sedan var det sommar igen i vattnet. Efteråt satt vi en stund tillsammans i solen på min ”filt” och tittade ut över vattnet. Sedan klädde jag om och samlade ihop sakerna medan Miki tassade iväg en bit bort mellan träden vid vattnet. Han hittade en plätt där han ville sitta.