Kategori: Berättelser ur livet

Sommaren är tillbaka, ja, den göra sina återbesök, alltid så välkomna. Idag hade jag två mål: att träffa Gabi och att köpa en matta och Miki fick finna sig i att också ha dessa mål och det gjorde han med borstig lätthet. Miki och jag försökte därför ta spårvagnen till Britanac, men vi kom inte längre än till Glavni kolodvor för i centrum och längs Ilica var det ett stort cykellopp, fråga mig inte vilket, så vi gick till fots den ganska långa delen av vägen som var kvar. Gabi kom på cykel från Trešnjevka, smidigt förstås. På Britanski trg gick Miki och jag först till mattparet, ja, det är ett par som säljer lite lätt orientaliska mattor där. De verkar inte veta mycket om sina mattor men det gör ingenting, för jag är rätt mattskolad av mitt liv, så jag reder mig. Jag såg genast min matta, den enda möjliga för mig. Måttbandet hade jag med mig så jag började mäta och höra mig för om priset och känna på ”luggen”. Detta blev så intensivt att jag inte såg Gabi komma och efteråt sa hon att hon gått runt mattståndet tre gånger utan att jag hade sett henne, men hon förstod att jag var i färd med allvarliga mattaffärer. Ja, ibland blir det lite maniskt, men mattan blev min. Efter det satte vi oss på ett kafé mitt för torget eftersom alla torgets kaféer var proppfulla och eftersom solen sken så makalöst just där. Det var kaféet bredvid det där vi satt med Nilla för en vecka sedan. Miki var lika ”territoriale” som sist och bråkade med varje hanhund som gick förbi, men annars var det fridfullt. Och vi satt där länge, länge.

Vi pratade om Gabis nypåkomna släktforskning och om att hon har en kroatisk rot som levde i Burgenland när det var mer ungerskt. Ja, och om Ungern pratade vi, både om allt det svåra som utspelar sig där nu och om det goda, om faderns trakter i östra Ungern och om ungerska ord som Gabi rullade fram för mig så att jag kunde se dem från olika håll. Och så pratade vi om min istriska bok ”Di sole, di vento e di mare” av Nelida Milani och om den istriska frågan. Och om en turkisk författarinna som Gabi just upptäckt: Elif Şafak.

En del av hemvägen gick vi tillsammans eftersom det ändå inte gick några spårvagnar åt mitt håll. Min matta satt på Gabis pakethållare och Miki gjorde sitt bästa för att lägga krokben för både oss och cykeln. Vid Zapadni kolodvor skildes vi åt och Miki och jag hoppade strax efteråt på tvåan för nu var vi utanför cykeltävlingens område. Ja, och hemma provade jag mattan. Den passar till bokhyllorna som Ibrahim byggde så snabbt och rött. En annan röd färg än den jag valde, men perfekt och mattan hade nog bara väntat på att få möta en sådan bokhylla.

Inlandskroatien är en underskattad värld av berg, skogar, fält och floder, särskilt av floder. Floderna väver sitt nät genom landet till glädje för den som vet att glädja sig över sådant. Denna dag har Nilla, Miki och jag låtit den härliga grönskimrande floden Mrežnica förtrolla oss.

Vi tog tåget till den lilla, men väldigt stadsmässiga, staden Duga Resa som ligger en dryg timme i sydvästlig riktning från Zagreb. Solen lyste från den blåaste himmel och sommarvärmen blåste ut sina kanske sista fläktar. Vi gick längs stadsgator från andra tider.

Men viktigast här i staden är floden Mrežnica som nästan överallt anger tonen och formar världen. Detta är en flodvärld. Miki spanar på hägern som spanar efter fisken i vattnet.

Vi gick oändligt långt åt fel håll längs dammiga grusvägar tills äntligen någon visade oss rätt väg till den undangömda restaurangen Prva Postaja. Över bron eller broarna och sedan uppåt tills vi nådde en gångväg som löpte längs floden utmed en fördämning med fabriksruiner som såg på oss från andra sidan. Industriromantik!

Sedan uppåt, uppåt tills vi så småningom nådde Prva Postaja högt över allt, högt över floden, högt över de övergivna textilfabrikerna.

Vi åt, vi drack och såg oss också mätta på landskapet och himlens blåaste prakt. Jag vet inte om ni förstår vilket paradis detta är. Duga Resa i september. Och till sist simmade jag i en dunkelt grön fåra i flodens djupaste.

Och så blev det dags att spinna vidare på Babylon-tråden. Minst två och ett halvt år sedan sist. För er som inte vet vad Babylon är så kan jag berätta att det är ett språkkafé som en gång innehöll många språk: ungerska, kinesiska, portugisiska, ryska, slovakiska, svenska och säkert några till. Sedan föll det babyloniska huset sönder undan för undan men den svenska delen fortsatte envist genom åren, först på Kino Grič tills det stängdes och sedan på Caffe bar Vespa där vi var senast vintern 2019-20. Och nu igen. Alla som egentligen hade velat komma kunde tyvärr inte eftersom trafiken gick trögt genom staden på grund av Erdoğans besök här.

Miki och jag gick till fots genom Zrinjevac, dock inte av tvång utan för att det är skönt att gå i parker om kvällen.

I porten till passagen som leder upp mot Vespa träffade vi Irma och en stund senare dök Pavle upp och så gick vi de sista stegen mot vårt tillhåll.

Så småningom var vi samlade, ja, de som inte fastnat i någon trafikstockning, och så kunde vi sitta där vid det vanliga bordet på de omöjliga bänkarna och stolarna. Och så pratade vi om allt det där som hänt eller som kanske kommer… Och Miki spanade efter katter i mörkret.

#

Egentligen hade jag tänkt bespara er fler badturer till Jarun, jag lovar, men så blev det så annorlunda att jag tyckte att detta nog ändå hör till det jag vill berätta.

Så, visst, vi tog femma till Jarun, Miki och jag, och varmt var det, så varmt att jag tyckte att jag behövde en glass och en bänksittning på vägen från hållplatsen till sjön. När vi sedan var nästan framme vid vår privata plats vek Miki hastigt in benen för att vila. Och så en gång till likadant. Ja, varmt. Jag släppte kopplet strax innan vi nådde vattnet och Miki klev i, ja, han doppade sig nästan som en liten båt, hälften under och hälften över vattenytan och så han drack massor.

Sedan var allt som det brukar: Jag hann både simna och somna och vi åt vindruvor och bröd och så satt vi och tittade. Jag läste lite, Miki grävde svalgropar bland flodstenarna och så med ens ropade mannen som brukar ligga och sola på bänken vid den lilla vägen ovanför vår plats: Det blir åskvädet! Vi måste skynda oss härifrån! Jag tittade på de gråa molnen som rullade in, men så tyckte jag inte det såg så farligt ut, så jag sa bara något i stil med: Jag ska bara… För jag skulle bara läsa färdigt den där texten av Anne Applebaum i min mobil. Och texten ”The Belarusian Fighters” är som ni kan se mycket lång. Medan jag läste hann landskapet omkring oss byta skepnad och till slut ryckte vinden så hårt i oss att jag måste ge mig. Fort, fort medan regnet började piska klädde jag om, plockade ihop sakerna och så rusade vi i väg, men snart märkte vi att vi inte själva kunde bestämma riktningen. Det regnade från sidan och åskan slog hål på ljudvärlden. En stund stod vi trycka mot en stor poppel. Vi stod i en kruttorr smal halvcirkel och jag höll mig i barkens grova fåror, Miki innanför. Jag såg en kvinna inhöljd i ett stort tygstycke dra en cykel åt ständigt växlande håll. Till slut hittade hon också ett träd att ankra vid. Mellan vindstötarna försökte jag se vad som hände. Sjön var grön med en hård skummande yta som ständigt bytte mönster och löven stänkte genom luften.

Bara några tiotal meter ifrån oss finns resterna av en sedan många år övergiven dansrestaurang eller sjöbar. Dit skulle vi för den har ännu tak. Vi gjorde ett par anlopp men blåste åt sidan eller nästan omkull, så vi fick ta oss fram träd för träd medan vi blev allt blötare. Men så blåste vinden plötsligt fram oss mot huset och vi rutschade in genom en av ingångarna. Där inne var det ganska mycket folk, ja, kanske tio-tolv människor och två hundar. Den första vi mötte var mannen från bänken. Han log vänligt, inte stöddigt, och frågade om han skulle hålla Miki medan jag torkade av mig. Jag tackade ja och såg att han faktiskt var helt torr. Ja, lite smartare. Bredvid oss satt en liten tik på bardisken och såg tålmodig ut.

Jag pratade lite med mannen om, ja, gissa: vädret, för vädret var verkligen väldigt påtagligt och påträngande. Det knakade i träväggarna och vinden for ut och in genom de trasiga fönstren. Ute dånade det och sjön vispades upp till allt hårdare skum.

Trots vädrets vildsinthet rådde det ett stort lugn bland människorna inne i den märkliga lokalen. Alla bara väntade. Någon gång slutar det, tyckte man. Och ja, så blev det ju: så småningom tystnade makterna och regnet avtog och mannen som hållet Miki pekade ut en väg jag kunde ta för att komma ut på andra sidan och slippa lite av regnet. Själv hade han sin cykel.

När vi kom ut var luften fräsch och liksom nytvättad, fortfarande lite droppig, och vi rörde oss framåt med ganska lätta om än lite blöta steg. Medan vi gick började värmen stiga igen och när vi så småningom nådde hållplatsen var det hett. Och på spårvagnen satt damerna omkring oss och viftade frenetiskt med solfjädrarna och Miki flåsade och jag svettades under ryggsäcken.

Ja, mitt Arkadien. Är det här kanske det andra livet, det som kom helt oförtjänt efter det första ”vanliga”? Jag börjar med en morgonblick genom köksfönstret. Ser ni den svarta katten med de gula ögonen som sitter på taket till trädgårdsdörren under fikonträdet? Det gör ni. Och trasan, det är den jag torkar badrumsgolvet med efter att tvättmaskinen hoppat runt.

Det är stor sommar idag också så vi tog spårvagnen till Jarun igen. Jag tänker ofta på att allting är Sava här, alla vattendrag är delar av Sava eller förbundna med Sava. Vi lever i en flodvärld.

Nästan inga människor, kanske utan orsak, kanske av någon orsak som jag inte ids gissa mig till. Det går ju bra att inte veta. Jag tror man ser två svanar i strandkanten på ”andra sidan”, men kanske kom de först senare.

Miki och jag intog vår speciella plats med den där rätta blandningen mellan sol och skugga, näckrosblad och träd. Jag läste lite i ”Di sole, di vento e di mare” och tänkte lite fladdrigt på Pola/Pula och historien. Miki läste ändernas vägar i vattnet. En trygghet för mig att se hans rara profil.

Vi åt och vi drack och jag tog mina simturer, lite halvrituellt och vattnet var slätt och mjukt att färdas i. Den här gången lät jag bli att bära ut Miki i vattnet, men det gjorde ingenting för han grävde själv fram svalbäddar bland de runda stenarna och de svartrandiga flodsnäckorna. Och långa stunder bara vi låg och jag tittade upp i den blågröna världen av himmel och poppelplatan. Och Miki såg ut över vattnet.