Dagen var egentligen full av annat men vi tog oss ändå till Jarun mellan tiden och evigheten. Ja, med femmans spårvagn. Dagen var oktobersommar och allt var milt och lätt, grönt och utan brådska fastän vi inte hade så värst mycket tid. Men tiden drogs ut och blev ett långt band mellan land och vatten, av land och vatten.
Träden stod där de står, och marken lutade vänligt och stillsamt mot sjön. Och vi gick till vår vanliga plats men där satt någon med barfötterna i vattnet, så vi gick ett par steg till, varför inte? Vi slog läger och Miki skaffade sig en murmeldjursuppsyn till bilden. Jag simmade lite i sicksack, några stora fiskar hoppade upp, sprängde vattenytan och plaskade till.
Och sedan satt vi där på vår handduk och lät solen värma oss tills vi reste oss och gick en slingrande väg under träden, jag med blicken mot sjön.
