Kategori: Berättelser ur livet

Historierna jag berättar här blir allt mindre och någon frågar sig säkert, vad detta berättande ska vara bra för. Jag vet inte, svarar jag med övertygelse. Nå, nu till dagens händelse: Luften är ljum, så Londi och jag gör våra måttfulla kafévandringar tillsammans, när jag är ledig eller halvledig och denna eftermiddag gick vi till det åtminstone skenbart namnlösa kaféet vid Radnička, som jag för mig själv kallar ”Solkaféet”. Idag var flera av parasollerna uppspända och vi smög oss in i det innersta hörnet i parasollskuggan. Londi sjönk ner under bordet och jag plockade fram Michael Kohlhaas ur handväskan och började jag läsa på det hemska stället, där Kohlhaas’ dräng Herse blir misshandlad nästan till döds, då han försöker skydda de två svarta hästarna (Finns det något ord för ”svart häst” på svenska? Rapp? På tyska heter det i alla fall ”Rappe”.). Medan jag med bultande hjärta tar mig igenom de här raderna i boken, kastar jag då och då en blick omkring mig för att se om barägaren kommer för att ta upp min beställning, men, nej, än torkar han av ett bord, än samlar han ihop ölflaskor och glas, än tar han upp någon annans beställning. Jag tänker något vagt om att han nog missat mig och fortsätter att läsa och hör Herse berätta om övergreppet för Kohlhaas. En varm vind blåser in under parasollerna, någon skrattar högt vid ett grannbord och två män alldeles bredvid oss kommenterar vinet de har i glasen. Barägaren är på väg att slinka förbi igen, men nu säger jag med hög röst, fast mycket artigt: ”Oprostite, nisam naručila!” (Ursäkta, jag har inte beställt!) Den godmodige mannen, ja, för det är han, håller på att tappa trasan. I en blink är han framme hos mig och ber tusen gånger om ursäkt. Han förklarar på längden och på tvären varför han missat mig. En liten tävling i artighet uppstår och några minuter senare står mitt kaffe på bordet. Jag lägger märke till att kvittot saknas, men är inte helt säker på vad det betyder, fast nästan. En stund senare, Kohlhaas har under tiden hunnit prata med sin fru Lisbeth om det som hänt Herse, reser Londi och jag oss och går in i baren för att betala. Barägaren ler brett och tackar nej till pengarna. Han kan inte ta betalt efter det misstag han gjort, säger han. Jag tackar och vi säger ”på återseende” och så glider Londi och jag ut igen.

Den här våren – ända från januari faktiskt, då det var varmare än i februari – har jag ägnat Londis och mina morgonpromenader åt att testa nya kaféer. Londi orkar ju inte gå så långt numera och hon behöver pauser, men våra kvarter är fulla av kaféer, kanske finns det tjugo på tio minuters långsamt gångavstånd, så att gå på kafé är ett bra sätt att ge våra promenader harmoni och balans. Fast jag väljer bara dagar när man kan sitta ute, för det blir för rökigt för Londi annars. Nu när våren är här är å andra sidan alla dagar utedagar.

Kanske undrar ni varför jag inte kan nöja mig med mina stamkaféer Simpa och Royal, som finns i huset och strax intill. Det är väl en längtan efter äventyret som gör det, äventyr är aldrig större eller mindre än man gör dem till. Så nu har jag upptäckt ”Goran”, där vi gått förbi hundratals gånger genom åren, men aldrig stannat för en kopp kaffe. Idag prövade vi "Dalija", som ligger bredvid grönsaksaffären, men det kaféet kunde inte övertyga mig:

Varken kaffet, betjäningen eller omgivningen var riktigt som jag vill ha dem, men ”Goran” kommer jag att återvända till – så gick det med äventyrslystnaden! – vanor är ju också något härligt.

Denna morgon sprudlar av ett sorglöst övermod. Det blåser en ljum vind och jag ser killar i kortärmat; andra har jackorna på men ser ändå lättsamma ut. Londi och jag går över gräset under träden

och från Marijans grönaksaffär väller Oh, Pretty Woman med Roy Orbison ut på gatan alldeles skrattretande högt, medan han själv är i full färd med att lasta av ett vimmel av ljusgröna salladshuvuden från sin lilla lastbil. Han vinkar. Jag vinkar till svar.

Jag genomför ett slags oprecisa påskritualer, som väl just för att de styrs av ögonblickets ingivelser egentligen inte är några ritualer. Och kanske kommer de heller aldrig att upprepas.

Igår kväll, innan jag gick till den nya vinbaren ”Bastion 19” på Masarykova, slank jag in i den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Cvjetni trg för att under några ögonblick omslutas av rökelsedoften och det gyllene ljusmörkret där.

Och denna morgon har jag läst ”Vor dem Tor” i Goethes Faust I och sett människorna välla ut genom stadens portar för att ge sig ut på en ”Osterspaziergang” i det gröna. Och jag låter nu Faust utropa:

Vom Eise befreit sind Strom und Bäche
durch des Frühlings holden belebenden Blick,
im Tale grünet Hoffnungsglück;…

Resten får ni tänka er själva. Sporrad av detta bestämde jag mig för att också Londi och jag skulle ta en påskpromenad, fastän Londi ju inte går så gärna numera, inte långt i alla fall. Jag valde en runda som skulle vara möjlig och ändå speciell. Vi gick utmed Kornatska till hörnet gatan bildar med Brijunska.

Sedan gick vi sakta sakta längs de vackra blommande trädgårdarna vid denna lilla gata. Londi nosade och jag tittade och solen omslöt oss och himlen hade den där alldeles rätta himmelsfärgen.

Vid gatans slut ligger det lilla kaféet ”Goran” lätt nedsänkt under gatuplanet. Solen lyste så att allt blev suddigt och jag bestämde mig för att detta måste vara platsen för mitt påskkaffe. Vi gick de två trappstegen nedåt och jag kikade in genom rutan. Den unga servitrisen kom ut och jag beställde och vi slog oss ner i det svindlande ljuset.

Londi fick en belöning för traskandet och jag drack mitt kaffe. Londi la sig till rätta under bordet och jag slöt ögonen mot solen och drömde om nuet och lyssnade till männens utrop och skratt inifrån baren, för nu stod dörren öppen.

På hemvägen mötte vi grannar och bekanta och luften fylldes av påskhälsningen: Sretan Uskrs!

Denna härliga farliga vår! Ju vackrare den blir desto starkare hotar den att strax försvinna i ett ”nyss var det vår” med färggranna fartränder. Och ändå vill jag inte hoppas på småkyliga återhållande vårbevarande dagar. Det är motsatsen till hoppets sanna anda. Så jag överlämnar hoppet och våren åt varandra och höjer ett vårligt forsythiaspjut mot himlen innan det gröna tränger bort det gula!