Kategori: Berättelser ur livet

Nu väller den mäktiga våren in. Den ger och den tar i övermått. Jag ligger hopplöst hjälplöst efter med allt jag borde göra och avståndet till att ha fullgjort mina uppgifter ökar med varje ögonblick. Ja, visst känner jag lite panik över detta, men just bara lite, för jag är inte säker på att plikterna är så viktiga på riktigt. Jag går in i den inre cirkeln av sköna små upprepningar och tråcklar mig fast vid en tuva vid det vårliga vattenfallets kant. Ja, ostadigt, men stadigt så länge det varar och sedan är det inte mycket att fundera ikring.

Och så här ser en av upprepningarna ut. Londi och jag sitter på Royal i morgonsolen. Jag dricker mitt kaffe, växlar några ord med någon husse eller matte och Londi hälsar på hundar och människor eller ligger på marken och vilar. Jag ser på det blommande trädet och kastar en blick över parkeringsplatsen bort mot våra fönster och så funderar jag lite över om kaffet inte är allra bäst just på Royal, fast vad vet jag om kaffe…

Vi går under blommande träd, Londi och jag. Vi går oftast ganska långsamt för Londi är nu mycket gammal och nästan allt tar tid. Men oftast har vi den.

Vi går till vårt solkafé och hittar en plats bland allt folket. Jag dricker mitt kaffe och Londi vilar.

Sedan går vi över det gröna fältet, som kanske inte kallas fält, men jag vet inget bättre ord. Londi blir då plötsligt snabb och hon ilar in genom en lövgardin. Och världen är vacker.

Nu blommor plommonträden och jag vill vända blicken mot mitt nu, bort från resor i andra länder, bort från sådant jag ser på skärmar. Vi har haft kyliga dagar och kalla nätter och knopparna har varit slutna i sin knoppform med skarpa konturer. Men nu kommer värmen och knoppgreppen lossas och lossnar och det inre ljuset stiger ut i slösande blom.

Jag vet inte hur det är med er när ni får en rejäl förkylning samtidigt som ni är dränkta i arbetsuppgifter, men med mig är det i alla fall så att jag blir oerhört märkvärdig och intressant just vid sådana tillfällen. Visserligen är konturerna lite suddiga, men jag skulle allt utan vidare kunna skriva en textbumling med titeln ”Min kamp” eller något storslaget diktverk som kunde få heta ”Århundradets…”, ja, välj själva, gärna något med kärlek, det tröttnar folk aldrig på att läsa och reta sig på. Ja – haha. Jag gör det försiktiga antagandet att de som skrivit sådana här verk också någon gång under skrivandets gång varit förkylda eller att något varit förkylt.

Mitt i detta kaotiska tillstånd av självbedrägeri och storvulna fantasier läser jag – kanske som ett motgift – Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och jag tänker häpet att den här boken är ju på riktigt. Och titeln är varken för stor eller en förklädnad. Och bokens rader pulserar och fortsätter att pulsera.

Och jag tycker att det är visset av Ebba Witt-Brattström att sno åt sig en bit av den titeln för att, ja, för att vad då? Vara lite interrubrikell? Nej, jag har inte läst boken, möjligen finns den inte ännu, tänker inte ta reda på det. Jag råkade bara snappa upp några rader ur en intervju där E W-B uttalade något om att ex-maken inte läst den för att han är en struts, som så många andra män, fast boken handlar förstås inte alls om honom utan om något allmängiltigt. Det litar vi förstås på. Nu är detta inte någon partsinlaga till förmån för Horace Engdahl, jag är sedan en tid botad från min fascination. Han var bra när han på ett tarvligt sätt attackerades i tv-programmet ”Min sanning”, men nu när han reser runt som den sista grisen på bildningsresa i Europa, så har min beundran naggats betydligt. Ja, han har alltså en bok som heter ”Den sista grisen”, i och för sig en roligare titel än en del andra. Och nej, jag har inte läst den och möjligen har den inte kommit ut än. Fast tredje avsnittet i ”Liv och Horace i Europa” var, måste jag medge, lite bättre än de två första, mest på grund av Ignatij, som skapade ett djup åt programmet, som det till stora delar rått brist på dittills. Djupet fanns och bestod med honom. Och någon har sagt att nästa avsnitt ska tillägnas Recanati. Jag hoppas de låter Leopardi vara ifred. De kanske kan gräva i något annat där, fast jag undrar i vad. Och hur ska det gå med könskvoteringen? Men kanske ska de inte alls dit, kanske hörde jag fel. Den här förkylningen gör visst att jag hör Recanati oftare än det hörs. Nyss blandade jag ihop Macerata med Recanati.

För övrigt skulle jag också kunna skriva om en hundraårig kärlekshistoria inklusive krig, men jag låter bli eller skjuter upp det tills alla är döda.

Ja, jag erkänner att jag för någon månad sedan knåpade ihop en text som jag gav titeln ”Horace Engdahl – en kärleksförklaring”. Och, ja, jag menade vad jag skrev där. Sedan vill jag också medge att jag blev irriterad på Ebba Witt-Brattström för det här ältandet om kulturmannen och för hennes nya bok, fast det finns visst två nya böcker. Men nu är scenen ommöblerad och Horace reser med Liv Strömquist, serietecknare, i Europa, på tv, och det hela kallas för bildningsresa.

När jag först hörde om det här tv-projektet blev jag intresserad, ja, intresserad av Horace’ medverkan, men så fick jag se upplägget. Det fånigt konventionella upplägget. Äldre bildad herre reser med yngre småkaxig dam. Och nu har jag tittat på avsnitt ett och två och sett Horace gå fel i städer på ett kanske charmigt sätt och hört honom tala lite tyska och jag har fåt höra Liv klaga lite på manliga statyer och i övrigt mest duktigt lyssna på Horace’ utläggningar och resonemang genomförda i medvetet lätt ton. Kunde ju bli ”tråkigt” annars.

Och jag tänker två saker – eller tre. Dels känner jag plötsligt större sympati för Ebba igen – har ju egentligen alltid uppskattat henne – trots att det där med kulturmannen dricker mitt blod, dels att det faktiskt hade varit möjligt att göra en intressant blidningsresa på tv med en annan och mindre larvig personkombination. Jag tänker på Kristina Lugn, fast hon vill kanske inte resa med Horace. Eller på Merete Mazzarella. Jag vet inte heller vad hon hade tyckt om förslaget förstås. För övrigt har jag hört att det är Horace som valt att resa med Liv – kanske är det så och i så fall tror jag att det kan bottna i lite hämnlystnad och i så fall kan jag kanske förstå det. Hämnd för någon alltför grinig bok, fast jag nu bytt fot och tycker att grinigheten nog – föregripande denna tv-serie – är om inte befogad så i alla fall begriplig.

Vid sidan om tycker jag att det är synd att vi gått förbi Kierkegaard, Benedictsson och Goethe så här oengagerat, när vi nu gått så här nära i rummet i alla fall. Det hade ju kunnat bli något, något annat och mer än ett tugg om för tidiga utlösningar eller ett kokett barfotatrampande i gräset på kyrkogårdar.

Sedan vet jag förstås inte om det inte ändå kan bli något av denna ”bildningsresa”. Jag tänker alltså fortsätta att se och syna serien.