Kategori: Berättelser ur livet

Det är en stillsamt regnig dag. Utanför fönstret är det grått men i det gråa lyser de blommande träden. Snart ska jag gå till spårvagnen och ta mig till dagens arbete. Ja, arbetet finns väl här vid bordet också och jag har rättat och förberett en del. Jag är trött fastän det är förmiddag. Är det detta som kallas vårtrötthet? Kanske.

Jag funderar fruktlöst över terrorismen, dess drivkrafter. Och jag tror inte jag hycklar när jag frågar: Varför? De flesta terrorister är unga män, inte de fattigaste vad jag har kunnat se. Vad driver dem? Inte kan det väl vara de där sjuttiosju (eller något annat antal, tänker inte slå upp) jungfrurna att fritt härja med i paradiset. Vilket förfärande dystopiskt paradis! Det slår mig att det också finns kvinnliga terrorister, inte så många, men de finns. Vilka belöningar förespeglas dem? Inte sjuttiosju män väl? Det tror jag ingen vill ha, kanske två eller ja, tre. Verkar det som om jag skämtar? Det gör jag inte. Jag förstår inte drivkraften och jag tror inte att de unga männen tror på det här paradiset. För att tro på andra världar och för att kunna föreställa oss dem behöver vi ro och kontemplation, aldrig våld mot någon annan. Våldet och mördandet stjäl vår föreställningsförmåga, stänger vägen till de inre stilla upphöjda platserna.

Om det inte är drömmen om den hinsides belöningen som driver in de unga männen i terrorismens garn, vad är det då? Ekonomiska skäl? Kanske, men då är det inte deras skäl utan dessa skäl tillhör i så fall någon ledare bakom de unga männen. En självmordsbombare kan inte ha ekonomiska skäl för egen del, det säger sig självt. Makt? För makt gäller precis samma sak som för pengar. En självmordsbombare söker inte makt. Är det då ett slags groteskt stor dumhet som styr deras steg? I slutna rum, där bara en röst hörs, kan en sådan dumhet växa obehindrat.

Eller handlar det om ett förvrängt sökande efter mening? Efter mening och tillhörighet? Men blir jag självmordsbombare för det? Finns tillhörigheten på vägen mot sprängningen? Jag är en av alla dem som ska spränga sig till döds och de är mina bröder. Kanske bygger allt det här också på en rädsla för åldrandet. Jag vill dö ung med hett blod för en stor sak. Och andra är rädda för mig. Min rädsla blir osynlig inför de mångas rädsla. Jag tycks mig modig där inne i de grumliga blodiga tankarna.

Nej, jag kommer ingenstans med detta grubblande och ändå måste det väl finnas svar på de här frågorna. Visserligen utom räckhåll för mig, men svaren finns, det är min fasta övertygelse.

Nu väller den mäktiga våren in. Den ger och den tar i övermått. Jag ligger hopplöst hjälplöst efter med allt jag borde göra och avståndet till att ha fullgjort mina uppgifter ökar med varje ögonblick. Ja, visst känner jag lite panik över detta, men just bara lite, för jag är inte säker på att plikterna är så viktiga på riktigt. Jag går in i den inre cirkeln av sköna små upprepningar och tråcklar mig fast vid en tuva vid det vårliga vattenfallets kant. Ja, ostadigt, men stadigt så länge det varar och sedan är det inte mycket att fundera ikring.

Och så här ser en av upprepningarna ut. Londi och jag sitter på Royal i morgonsolen. Jag dricker mitt kaffe, växlar några ord med någon husse eller matte och Londi hälsar på hundar och människor eller ligger på marken och vilar. Jag ser på det blommande trädet och kastar en blick över parkeringsplatsen bort mot våra fönster och så funderar jag lite över om kaffet inte är allra bäst just på Royal, fast vad vet jag om kaffe…

Vi går under blommande träd, Londi och jag. Vi går oftast ganska långsamt för Londi är nu mycket gammal och nästan allt tar tid. Men oftast har vi den.

Vi går till vårt solkafé och hittar en plats bland allt folket. Jag dricker mitt kaffe och Londi vilar.

Sedan går vi över det gröna fältet, som kanske inte kallas fält, men jag vet inget bättre ord. Londi blir då plötsligt snabb och hon ilar in genom en lövgardin. Och världen är vacker.

Nu blommor plommonträden och jag vill vända blicken mot mitt nu, bort från resor i andra länder, bort från sådant jag ser på skärmar. Vi har haft kyliga dagar och kalla nätter och knopparna har varit slutna i sin knoppform med skarpa konturer. Men nu kommer värmen och knoppgreppen lossas och lossnar och det inre ljuset stiger ut i slösande blom.

Jag vet inte hur det är med er när ni får en rejäl förkylning samtidigt som ni är dränkta i arbetsuppgifter, men med mig är det i alla fall så att jag blir oerhört märkvärdig och intressant just vid sådana tillfällen. Visserligen är konturerna lite suddiga, men jag skulle allt utan vidare kunna skriva en textbumling med titeln ”Min kamp” eller något storslaget diktverk som kunde få heta ”Århundradets…”, ja, välj själva, gärna något med kärlek, det tröttnar folk aldrig på att läsa och reta sig på. Ja – haha. Jag gör det försiktiga antagandet att de som skrivit sådana här verk också någon gång under skrivandets gång varit förkylda eller att något varit förkylt.

Mitt i detta kaotiska tillstånd av självbedrägeri och storvulna fantasier läser jag – kanske som ett motgift – Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och jag tänker häpet att den här boken är ju på riktigt. Och titeln är varken för stor eller en förklädnad. Och bokens rader pulserar och fortsätter att pulsera.

Och jag tycker att det är visset av Ebba Witt-Brattström att sno åt sig en bit av den titeln för att, ja, för att vad då? Vara lite interrubrikell? Nej, jag har inte läst boken, möjligen finns den inte ännu, tänker inte ta reda på det. Jag råkade bara snappa upp några rader ur en intervju där E W-B uttalade något om att ex-maken inte läst den för att han är en struts, som så många andra män, fast boken handlar förstås inte alls om honom utan om något allmängiltigt. Det litar vi förstås på. Nu är detta inte någon partsinlaga till förmån för Horace Engdahl, jag är sedan en tid botad från min fascination. Han var bra när han på ett tarvligt sätt attackerades i tv-programmet ”Min sanning”, men nu när han reser runt som den sista grisen på bildningsresa i Europa, så har min beundran naggats betydligt. Ja, han har alltså en bok som heter ”Den sista grisen”, i och för sig en roligare titel än en del andra. Och nej, jag har inte läst den och möjligen har den inte kommit ut än. Fast tredje avsnittet i ”Liv och Horace i Europa” var, måste jag medge, lite bättre än de två första, mest på grund av Ignatij, som skapade ett djup åt programmet, som det till stora delar rått brist på dittills. Djupet fanns och bestod med honom. Och någon har sagt att nästa avsnitt ska tillägnas Recanati. Jag hoppas de låter Leopardi vara ifred. De kanske kan gräva i något annat där, fast jag undrar i vad. Och hur ska det gå med könskvoteringen? Men kanske ska de inte alls dit, kanske hörde jag fel. Den här förkylningen gör visst att jag hör Recanati oftare än det hörs. Nyss blandade jag ihop Macerata med Recanati.

För övrigt skulle jag också kunna skriva om en hundraårig kärlekshistoria inklusive krig, men jag låter bli eller skjuter upp det tills alla är döda.