Kategori: Berättelser ur livet

Just nu är mina tankar inlåsta i sig själva och jag kan inte frambringa något av värde, jag läser andras texter och drar och sliter i dem och tycker plötsligt och ganska sorglöst att det mesta inte angår mig något nämnvärt (varför nämner jag det då?) och att allt bara rusar fram och förbi. Jag färdas upp och ner genom stan. Jag får honorar på smärre summor. Jag ligger alltid efter med allt. Jag sitter på bänken i solen och glömmer regnet från igår – eller var det i förrgår det föll?

Här är min stad:

Tkalčićeva:

Dolac:

Hrelić:

Sedan den böljande, flammande kvällen på Makedonski Restoran Sveti Nikola har jag tigit här i cybern. Det beror inte på något som hände där, men dagarna efter har varit fullproppade på ett sådant sätt att jag stigit upp, kastats genom dagen och sedan somnat i samma ögonblick som huvudet hamnade på kudden och så likadant igen dag för dag. Men nu är jag här igen och minns ett och annat. Restaurangen Sveti Nikola är en egen värld överfull av färger, sånger och enorma köttportioner. Alla som arbetar där – det spelar ingen roll om de är kypare, klarinettister eller sångerskor – rör sig med stolthet och grace, ryggarna är mycket raka och ansiktena har sin speciella strålglans. Ändå leker de hela tiden: blåser klarinett i örat på gästerna för att skrämmas, öppnar flaskor som om något sådant skedde första gången i världshistorien, blinkar åt varandra, bollar med det som kommer i händerna på dem…

Ljudstyrkan – båda sångarna hade härliga böljande röster och klarinettisten kände verkligen sitt instrument – var av ett sådant slag att vi genast gav upp allt samtalande och beställningarna fick vi ropa ut med höga röster. Men det var en underbar glädje i luften och som den ena kyparen sa när vi var på väg ut, ljudnivån var den enda möjliga.

När vi gick uppför trapporna för att ta oss ut i den ljumma natten var vi lite matta och visst var det ett slags lättnad att komma ut i det svaga gatubruset. Men bakom och under oss flammade en rödgul värld, det visste vi.

De flesta magnoliorna i staden har nu efter intensivt prunkande börjat blomma över. Blombladen faller och byts undan för undan ut mot gröna löv. Men här under mitt eller vårt fönster finns en liten magnolia som alltid är lite efter och aldrig särskilt praktfull. Den börjar nu blomma och märkligt nog fälls löven ut samtidigt. I det varma nattmörkret berättar det sin egen saga och det tänder små ljus bland blommorna och löven. Och lutar jag mig ut så hör jag också svaga trevande toner från trädet.

Jag vet märkligt lite om vad jag tycker, i alla när det gäller kaféer. Härom dagen fällde jag nedlåtande ord om ”Dalija”, kaféet vid grönsaksaffären, här i textvärlden. Allt var fel: kaffet, betjäningen, gästerna… Ja. Och nu idag när jag kom ut från Marijans affär med tomater, äpplen, mladi luk (unglök?) och lite annat, så gick mina ben liksom av sig själva mot ”Dalija” och Londi lunkade efter. Solen sken redan ganska stark och de flesta satt i halvskuggan, men jag valde ett litet bord i solen och snart fick jag mitt kaffe på det:

Jag såg att ”Dalija” har egna sockerpåsar, men det har nog alla kaféerna här. Ett kafé med självakning har egna sockerpåsar, så måste det vara. Londi låg i solen men verkade inte särskilt varm, hon flåsade inte utan såg lugn ut.

Jag tittade mot grönskan bortom bordet bredvid vårt och tänkte något trevande om att kaffet visserligen inte är så bra på ”Dalija”, men annars är det här kanske mitt nya stamkafé. Var sitter man bättre?

Under morgongympan hade jag som vanligt tv:n på – för min kroatiska – och efter nyheterna kom ett program om Indien, där man gjorde ett besök i ett indiskt hem. En kvinna berättade och förde oss runt och vi kom till ett prunkande altare. Hon tände lite rökelse eller vad det var och sa ungefär så här: ”När människorna ber till gudarna och när gudarna är i huset, då är allting som det ska.” Ett vimmel av gudabilder i guld och granna färger strömmade in till mig genom bildrutan.

Och jag tänkte på människan och hennes gudar och att de evigt leende hinduiska gudarna
har de vackraste armarna. Hinduismen är en lovsång till armens skönhet.

Ute är det lite svalare denna morgon, våren eller försommaren backar lite och tar liksom sats. Och mitt klarbärsträd på hörnan står i fullaste blom. Kanske låter den här lilla svalkan blombladen stanna en dag längre än de annars gjort?