Jag vet märkligt lite om vad jag tycker, i alla när det gäller kaféer. Härom dagen fällde jag nedlåtande ord om ”Dalija”, kaféet vid grönsaksaffären, här i textvärlden. Allt var fel: kaffet, betjäningen, gästerna… Ja. Och nu idag när jag kom ut från Marijans affär med tomater, äpplen, mladi luk (unglök?) och lite annat, så gick mina ben liksom av sig själva mot ”Dalija” och Londi lunkade efter. Solen sken redan ganska stark och de flesta satt i halvskuggan, men jag valde ett litet bord i solen och snart fick jag mitt kaffe på det:
Jag såg att ”Dalija” har egna sockerpåsar, men det har nog alla kaféerna här. Ett kafé med självakning har egna sockerpåsar, så måste det vara. Londi låg i solen men verkade inte särskilt varm, hon flåsade inte utan såg lugn ut.
Jag tittade mot grönskan bortom bordet bredvid vårt och tänkte något trevande om att kaffet visserligen inte är så bra på ”Dalija”, men annars är det här kanske mitt nya stamkafé. Var sitter man bättre?
