Varifrån kommer drömmarna? Inatt drömde jag stormigt och strax innan jag vaknade ekade dessa ord stort:
”Och Sangriadagarna kom till oss och vi tvangs dricka blod.”
Ja, jag hör röster om nätterna, korta tydliga sekvenser. Drömmarna kommer som tal och ljud. Jag kallar inte på någon drömtydare utan till dessa ord lägger jag nu en bild från morgonen, ovidkommande, måhända:
Vi går ut i en strålande dag full av fågelkvitter och försommardofter. Lönnarna längs kanten av ”parken” vid Vukovarska har ovanligt många näsor i år, tycker jag och hoppas att det inte är ett tecken på någon hotande fara. Himlen är så blå så blå över det gröna. Lönnhimlar, tänker jag och märker först inte vilka hemligheter detta ord ruvar på.
Vi går förbi Dalija och jag ser att där är ganska fullt, mest äldre män sitter med kaffe eller öl framför sig på de små borden. Vid Marijans grönsakshandel ser det ovanligt livlöst ut och när vi kommer fram till butiken ser jag en lapp med texten ”zatvoreno zbog bolesti”, stängt på grund av sjukdom, klistrad på rutan. Vad har hänt? För något år sedan fick Marijan en hjärtattack (han är säkert mycket yngre än jag), är det något sådant igen?
Londi och jag travar vidare längs den där biten av Korčulanska som egentligen inte är någon riktig gata. Vi går till Tonis lastbil för det är ju lördag och då brukar han ju komma ner hit från Zagorje med frukt och grönsaker. Han skiner upp när han ser oss och säger att det var länge sedan och jag medger halvt skamset att det är sant. Det är säkert nästan två år sedan jag köpte något av honom. På senare tider har jag ju alltid gått till Marijan. Det är inte så lätt att fördela inköpen rättvist. Jag köper stora lite fläckiga äpplen (helt naturliga äpplen!), mladi luk (”unglök”) och sallad. Och så fortsätter vi till Caffe Goran. Solen ligger på rätt kraftigt, men jag bestämmer mig ändå för solsidan och försöker skapa lite skugga åt Londi. Jag får ut mitt kaffe och jag serverar Londi vatten i askfatet. Ägaren är inte där idag, så det blir ingen riktig vattenskål och jag bryr mig inte om att gå in och be om en. Det går ju så här också.
Men varmt blir det och Londi flåsar när vi börjar lunka hemåt och jag tänker på sommaren och hur hon ska klara den, men så slår jag bort oron och tänker ”det som kommer kommer”. När vi svänger in på Rapska tittar jag in genom spjälorna i grinden framför det lilla huset i hörnet, där den lilla magra gumman brukade sitta på en pall vid dörren, när det inte var för kallt eller för varmt. Sedan hösten är pallen borta och det verkar inte som om den skulle komma tillbaka, för nu är ju den vackraste tiden och ännu är det inte för varmt därinne i halvskuggan.
Det är en livlig och varm dag med åska i luften. Nyss var jag i stan och fikade med en italiensk väninna i en oansenlig bar vid Dalmatinska. Vi kände oss kreativa och lätt övermodiga utan någon särskild anledning. Sedan var det dags för ett tråkigt byråkratiskt ärende, men det gick undan och försvann hastigt bortom synranden. Jag tog spårvagnen till stationen och köpte mig en biljett till Wien och hem igen. Vid utgången sprang jag på min österikiske kollega och en vän till honom och blev stående där en stund för att jämföra vår syn på sakernas tillstånd och för att lite svävande stämma träff för en fika, nu när årstiden ler. Och så klev jag på tvåan hemåt och alldeles vid porten träffade jag den gamle en gång så berömde fotbollsspelaren från Hercegovina. Vi växlade några ord om dagen och om livet och så gick jag in. Ja, och nu slår det mig att jag inom två eller möjligen två och en halv timmar bytt språk fyra gånger: italienska, engelska, tyska, kroatiska. Och detta utan att alls ha eftersträvat någon ”polyglottism”.
Och på bilden ser ni Ilica någonstans mellan Medulićeva och Frankopanska.
I en av regnet nytvättad morgon står jag vid en blommande vägg och försöker välja väg. Ja, Londi nosar strax intill. Fast är det sant att det handlar om ett val? Ja, det är det, fast kanske inte ett sådant där handlingskraftigt verksamhetsfyllt val utan valet av hur jag ska förhålla mig till min nya belägenhet, till en arbetslöshet som genom ett hemligt och gåtfullt motiverat beslut i maktens korridorer kanske kommer inom kort (jag talar inte om alla de små extrajobben). Ska jag vara ledsen? Eller ska jag kanske vara glad? Jag läste nyss någonstans att människor på dödsbädden, när de blickar tillbaka på sina liv mycket sällan ångrar att de inte arbetat mer utan att tvärtom de flesta ångrar – om de ångrar något – att de inte levt intensivare och friare. Nu kan man förstås arbeta och leva samtidigt och mitt arbete är så beskaffat att jag ofta gör det, men det finns ändå tvång förknippade med det, tider att passa, tråkiga moment, stress… Nu säger kanske någon att man behöver pengar för att leva och då svarar jag att jag har en buffert och att jag dessutom om jag är ledig kan hitta nya vägar också till att dra in lite i boet..
Vad gör man när man varken vet ut eller in? Man förtvivlar och gör sömnlösheten till sin slav eller härskare. Eller så går man till andra och ser strax att det egna livet inte är tyngst. Eller så kan man lyssna på vad andra säger. Gabriella säger så här: ”Om du vill stanna här, så kommer du att göra det, du kommer att hitta ett sätt. Där det finns ett problem, där finns det en lösning.” Jag ler och tror henne och så tänker jag lite på hur ofta hon åker till den där lilla hålan utanför Budapest, för att hon måste, men Ungern ligger ju på sätt och vis om hörnet här, så även om hon skulle flytta tillbaka, så skulle jag lätt kunna hälsa på henne härifrån. Ni ser hur smidigt och egenlogiskt tanken ringlar. Och bilden här under, som jag tog på hemvägen igår kväll, har lika mycket som lite med detta att göra.
