Kategori: Berättelser ur livet

Strax efter att jag bestämt för att alltid gå till ”Caffe Goran”, ser jag mig sitta på ”Dalija” med Londi bredvid mig brevid sin vattenportion. Vem kan det förvåna? Inte mig i alla fall. Mina beslut är lite grann som vägräcken som är ”rörliga inom elasticitetsgränsen”. Ja, jag har nyss arbetat med en översättning av en sådan där ”vägräckestext” tillsammans med en studentgrupp. Nå, ”Dalija” har sitt där innanför tujahäcken.

På hemvägen gjorde Londi en rad avvikelser från vägen och jag lät henne hållas. En brödbit och en korvstrimma gav det henne och jag tänkte att några nöjen måste hon ju ha.

När hissen kom ner till oss, steg en gammal herre i ljus kostym av. Vi hälsade, han höll upp hissdörren och frågade samtidigt som han sänkte blicken mot Londi: ”Kak’ se zove?” Och jag svarade övertydligt: ”Londi.” Och så utväxlade vi ytterligare några fraser. Till sist gjorde han ett slags skiss till en bugning och sa med mycket österriskt tonfall: ”Wiederschau’n.” Ja, för så är det. Wien finns här i Zagrebs undermedvetna, fastän denna stad på ytan heter Beč och ligger i ett annat land. Jag tog hälsningen som ett gott tecken inför morgondagens resa till just denna stad. (Londi kommer att bo här med Toma, ifall någon skulle undra.)

Igår eftermiddag stod jag där i solen på hållplatsen Držićeva och tittade, medan jag väntade på spårvagnen hem, på det där konstiga huset, som jag minns att en arkitektvän till mig intresserade sig lite för då det begav sig. Många andra vänner på besök har också sagt något om detta hus.

Själv brukar jag undvika att säga något om det för det har alltid för mig varit som om det här huset inte är på riktigt. Det är oäkta på ett skriande sätt, tänker jag ofta. Ja, det där konkava tegelklädda partiet, kanske jag kan finna mig till rätta med, men allt det där underliga brunbubbliga som verkar gjort av något slags fuskmaterial har jag svårt för. Papier-maché, tänker jag, eller något giftigt hämtat från en sophög.

Jag tror att det bor människor i huset och på ena sidan finns en biltvätt och kanske lite annat som rör bilar. Fönsterglasen är inramade i något tjockt som ser ut som trä och väl också är det, men fönstren verkar inte riktigt höra ihop med ytterväggarna. Jag föreställer mig alltid att fönstren sitter på ett hus som är lite mindre och som finns innanför det där bubbliga bruna skalet. För mig är huset gjort av samma stoff som man gör mardrömmar av, fast egentligen vill jag inte säga detta. Det känns som att bryta ett tabu. Hus är inte med självklarhet oförargliga. Solljuset ger bara en bedräglig känsla av lättsamhet.

Solen är tillbaka och livet får genast en gladare nyans och morgonen återfår sin fullhet. Ja, Londi och jag går längs Brijunska på det där förnöjda sättet som ljuset och värmen lockar fram ur oss. Jag tittar på vinrankornas utveckling och drömmer om kommande druvor. Och tvätten hänger vackert i trädgårdarnas grönska både här och där. Londi nosar och vet saker.

Vi travar på mot vårt mål ”Caffe Goran”. Så länge Londi orkar dit, så har vi ett bra revir. Ännu kan hon. Här ser ni kaféet ur en vinkel jag inte visat förr. En man sitter på ”min” plats vid det gröna stängslet och läser tidningen, men han kommer att ha lagt den ifrån sig och gått in och betalat, innan vi är framme. In i det förflutnas framtid är det lätt att se.

Vi når fram och slår oss ner och jag får mitt kaffe och Londi sin vattenskål.

Folk går förbi och fäller kommentarer: ”Jaså, ni dricker kaffe?” säger en man och skrattar högt. Jag erkänner att ja, så är det. Sedan kommer en förvirrad gammal tant och hon frågar vad hunden dricker. ”Pije vodu”, svarar jag, för det går inte att skoja med någon som är så främmande i världen.

Regndag. Regnet faller stilla och enträget och himlamolnen verkar rymma gränslösheter av vatten. Nyss var Londi och jag ute på en sådan där lustlös pliktrunda. Vått och grått och vi höll liksom promenaden på armslängd ifrån oss, för att inte bli ännu våtare. Framför oss gick en mormor eller farmor och ett barnbarn under paraplyer och jag tänkte: Vad urbant det ser ut med barn som har paraplyer! Mitt eget är lite trasigt och besynnerligt svårt att fälla upp och ihop. Jag klämmer fingrarna och vattnet rinner in i ärmen.

Och nu är vi här i balkongrummet och regnet trummar stillsamt och svagfingrat på rutorna. Nattens sista dröm flimrar förbi igen, en enkel och fantasilös dröm. Så här kan den – lätt justerad och förkortad – återges:

Jag har brutit mig in i ett hus i Varberg, ett hus där en av mina barndomsvänner växte upp. Det är natt men förvånansvärt ljust. Londi är där med mig, men hon är mycket mindre än hon brukar vara, kanske en tredjedel av sin vanliga storlek. Jag lyfter upp henne på olika hyllor och vid varje lyft förvånas jag över hur liten hon är. Själv är jag i alla åldrar jag varit, jag rör mig utmed tiderna som längs ett band. Jag har satt på en radio på mycket hög volym och en enformig och påfrestande musik rullar ut ur den. Jag försöker stänga av den, men det går inte. Plötsligt kommer Pia – barndomsvännen – in genom en vägg och hon undrar vad jag gör där. Jag drar snabbt en historia om att Londi och jag kommit med tåget någonstans söderifrån och att jag, eftersom det hunnit bli natt, inte ville störa mina föräldrar och därför hade tagit mig in i hennes hem. Konstigt nog godtar hon förklaringen, fast jag störs av en känsla av att hon nog ändå inte är helt nöjd med mig. Det gnager lite. En scenförändring inträder och Pias syster Gunilla är också där och deras barn. Ett av barnen verkar bara bestå av ett huvud och jag känner ett starkt obehag, men så förskjuts perspektivet lite och hela barnet kommer fram bakom huvudet och jag inser att det varit en synvilla. Någon tycker att Londi är liten för att vara en labrador och jag säger snabbt, som för att dölja något jag vill hemlighålla, att hon brukar vara mycket större.

En stund idag såg himlen så här äventyrligt vildlockig ut. Jag kom just från stan och hade hunnit sitta utomhus på Amfora vid Dolac med Maria och äta lignje (bläckfisk) och blitva (mangold) medan solen klädde av och på sig i så snabb takt, att vi hela tiden var fel klädda om vi inte var mycket snabba.

Londi och jag hann dra vårt varv runt huset mittemot där baren Royal finns, innan himlen tappade sina lockar och regnet strilade argt och rakt ner och i stora massor.

Men nu – har vädret bytt fot igen, en koltrast hörs sjunga från något av träden i ”parken” här under mitt fönster och regnet har dragit förbi. Det är meningen att jag ska arbeta – undrar vem som bestämt det – men tankarna far hit och dit och jag formulerar underligheter, som den här som jag antecknade nyss för att jag tänkte att den kunde vara en bra början på något, men nu fick den i stället bli ett slut:

Jag har inte upplevt för lite och ibland har jag väl tagit himmelsskriande risker, men alls inte sådana som de som är fascinerade av extremsporter tar.