Solen är tillbaka och livet får genast en gladare nyans och morgonen återfår sin fullhet. Ja, Londi och jag går längs Brijunska på det där förnöjda sättet som ljuset och värmen lockar fram ur oss. Jag tittar på vinrankornas utveckling och drömmer om kommande druvor. Och tvätten hänger vackert i trädgårdarnas grönska både här och där. Londi nosar och vet saker.
Vi travar på mot vårt mål ”Caffe Goran”. Så länge Londi orkar dit, så har vi ett bra revir. Ännu kan hon. Här ser ni kaféet ur en vinkel jag inte visat förr. En man sitter på ”min” plats vid det gröna stängslet och läser tidningen, men han kommer att ha lagt den ifrån sig och gått in och betalat, innan vi är framme. In i det förflutnas framtid är det lätt att se.
Vi når fram och slår oss ner och jag får mitt kaffe och Londi sin vattenskål.
Folk går förbi och fäller kommentarer: ”Jaså, ni dricker kaffe?” säger en man och skrattar högt. Jag erkänner att ja, så är det. Sedan kommer en förvirrad gammal tant och hon frågar vad hunden dricker. ”Pije vodu”, svarar jag, för det går inte att skoja med någon som är så främmande i världen.