Vi går ut i en strålande dag full av fågelkvitter och försommardofter. Lönnarna längs kanten av ”parken” vid Vukovarska har ovanligt många näsor i år, tycker jag och hoppas att det inte är ett tecken på någon hotande fara. Himlen är så blå så blå över det gröna. Lönnhimlar, tänker jag och märker först inte vilka hemligheter detta ord ruvar på.
Vi går förbi Dalija och jag ser att där är ganska fullt, mest äldre män sitter med kaffe eller öl framför sig på de små borden. Vid Marijans grönsakshandel ser det ovanligt livlöst ut och när vi kommer fram till butiken ser jag en lapp med texten ”zatvoreno zbog bolesti”, stängt på grund av sjukdom, klistrad på rutan. Vad har hänt? För något år sedan fick Marijan en hjärtattack (han är säkert mycket yngre än jag), är det något sådant igen?
Londi och jag travar vidare längs den där biten av Korčulanska som egentligen inte är någon riktig gata. Vi går till Tonis lastbil för det är ju lördag och då brukar han ju komma ner hit från Zagorje med frukt och grönsaker. Han skiner upp när han ser oss och säger att det var länge sedan och jag medger halvt skamset att det är sant. Det är säkert nästan två år sedan jag köpte något av honom. På senare tider har jag ju alltid gått till Marijan. Det är inte så lätt att fördela inköpen rättvist. Jag köper stora lite fläckiga äpplen (helt naturliga äpplen!), mladi luk (”unglök”) och sallad. Och så fortsätter vi till Caffe Goran. Solen ligger på rätt kraftigt, men jag bestämmer mig ändå för solsidan och försöker skapa lite skugga åt Londi. Jag får ut mitt kaffe och jag serverar Londi vatten i askfatet. Ägaren är inte där idag, så det blir ingen riktig vattenskål och jag bryr mig inte om att gå in och be om en. Det går ju så här också.
Men varmt blir det och Londi flåsar när vi börjar lunka hemåt och jag tänker på sommaren och hur hon ska klara den, men så slår jag bort oron och tänker ”det som kommer kommer”. När vi svänger in på Rapska tittar jag in genom spjälorna i grinden framför det lilla huset i hörnet, där den lilla magra gumman brukade sitta på en pall vid dörren, när det inte var för kallt eller för varmt. Sedan hösten är pallen borta och det verkar inte som om den skulle komma tillbaka, för nu är ju den vackraste tiden och ännu är det inte för varmt därinne i halvskuggan.
