Kategori: Berättelser ur livet

I förrgår kväll dog Bengt, en av mina första och allra mest betydelsefulla bloggvänner. Vår vänskap är lika gammal som pausträdet; både vänskapen och trädet har sina rötter i våren 2005.

Jag visste sedan slutet av sommaren som gick att han drabbats av en grym sjukdom, men det är inte den jag vill tala om nu. Egentligen vet jag inte hur jag ska tala, så jag kopierar in en av de första texterna jag läste av Bengts hand, en liten berättelse om den märkliga Agnesbründl i Wienerwald:

24.4 2005:

Fortfarande är trädens lövverk så pass skirt att morgonsolen sipprar igenom. Snart kommer det att ha växt till ett tjockt, ogenomträngligt tak under vilket konstiga växter spirar – rikligt med Stolt fjällskivling som här har det mera prosaiska namnet Paraplysvamp tillsammans med diverse bleknosiga kryptogamer och gametofyter.

Kan ni tänka er att den här idylliska platsen en gång var en icke auktoriserad vallfartsort. Så sent som i slutet av 1800-talet rådde en livlig kommers vid skogsfén Agnes källa, Agnesbründl.  Vattnet hade många egenskaper, det var bra mot ögonlidanden men framför allt kunde man i källan avläsa framtida vinnande lotterinummer. Allehanda nasare och gårdfarihandlare profiterade på de nyfiknas bekostnad liksom lottförsäljare, (naturligtvis!) sagoberättare (!), jonglörer, tjuvar och damer av tvivelaktig vandel.

Av allt detta ser man inte mycket nu i vårmorgonen – kyrka och myndigheter satte stopp för oväsendet och skottade igen källan. Dock har den på senare tid satts i stånd igen och alldeles har vantron inte dött ut. Dåliga Mariabilder har satts upp på trädstammarna och girlander och mångfärgade pappersremsor hänger i grenarna.

Det finns många variationer på legenden om skogsfén Agnes och kolardrängen Karl. Gemensam verkar vara  att Karl drog ut i kriget mot turkarna och blev en stor hjälte. När han återvände till Agnes gick något fel och båda försvann för att fortfarande i natt och dimma hemsöka denna plats.

Här ser vi bokar, aspar och alar spegla sig i källans vatten. Men kan ni se några lottotal? Ja, särskilt länge behöver inte fantasin spela för att man skall kunna läsa ut den vinnande kombinationen.

Bredvid texten finns ett litet register där man bland annat kan finna rubriker som ”Skivor ur verklighetens limpa” och ”Erwin Klipspringer kommer tillbaka”.

Bengt skrev om Europa, om historiens gång, om litteratur, om absurditeter i österrikisk och svensk politik, om platsers skönhet, om besynnerligheter… Vi hade så mycket att tycka olika och lika om. Jag känner att en sida av mig nu vittrar, en sida som nu inte längre kan få någon näring. Ja, Bengt, nu grinar du kanske illa åt mig och tycker att jag är patetisk. Men jag säger som vanligt vad jag vill och du vad du vill, så kanske är det jag nu sa inte sant. Det är bara att jag nu måste spela båda rollerna. Kanske kan jag titta efter dina repliker i pausträdets lövverk eller bland din schalottenlöks lager. Jag bläddrar lite bland löven och hittar det här under ett av mina många inlägg om karpar och karppoesi:

A propos dikter om fisk. Den här hittade jag, förmodligen skriven av en okänd mästare:

Det är för många becquerel
i denna fina bäckforell

Ja, du drev ofta lite med mig. Och det var nog bra. Du kratsade bort lite av mina onödiga sentimentaliteter, fast de återuppstod lika fort.

Och jag minns ett nog lite ironiskt bidrag från dig till Joruns julkalender under de år då hon höll i en sådan. Vi fick höra den där julsången ”Heidschi Bumbeidschi” som inte är någon julsång och läsa din sinnrika tolkning av den. Nu minns jag inte riktigt, men jag vet att det var en mycket spännande text om missförstånd och feltolkningar och ett barn som nog dött och kanske var det ett turkiskt barn eller något var i alla fall turkiskt i sången, turkiskt på ett wienskt sätt, tror jag, men jag minns kanske fel och vem ska rätta mig nu? Sången kan jag i alla fall ännu höra utan att behöva gräva efter den på nätet.

PS Jag hade kunnat berätta om att du en gång hjälpte mig att byta tåg i Wien Meidling med Londi, fastän du tyckte hundar var otäcka. Moni var med och hjälpte dig att hjälpa oss. Men den historien tar vi en annan gång.

Plötsligt är det isande kallt, temperaturen föll i ett steg med nästan tjugo grader – det är inte ovanligt här även om många förnekar det. Någon jag känt ganska länge dog härom kvällen och jag känner mig vilsen, kompasslös. När jag sover och drömmer blandar jag ihop levande och döda och när jag vaknar ligger ovissheten kvar där bredvid mig en stund. Himlen är klarblå och björklöven fortsätter att förgylla.

Allt är mycket vackert men ack så sprött. I ”parken” har några män under morgonen som gick kört omkring med tunga maskiner och skapat vackra stora guldhögar av björklöv. Nej, högarna är inte mäktiga för man ser hur lätta löven är, en vindil skulle kunna föra dem långt bort till andra kvarter.

Londi halkar omkring över golven och vägrar gå på de mattor jag köpt till henne för att hon inte ska halka. På något vis påminner hennes halkljud mig om de torra små löven. Det finns ingen substans, ingen tyngd, allt verkar på flykt, men en långsam flykt.

I hjärnan är det mullvadsaktigt. Jag försöker hitta ett spår men alla spår är blindspår och jag letar efter själva letandet.

Solen har krupit undan och det är lite gråmurrigt ute men björklöven på marken bjuder på sitt guldljus. Det var länge sedan jag tog bilder på ”parkens” katter, men ingenting har förändrats, inget principiellt eller stort i alla fall.

De tre damerna som sköter matningen av katterna är lika trogna som någonsin, varje dag kommer någon av dem ut och serverar mat från brickor och skålar. Och de flesta av katterna är som de alltid varit svarta. På den här bilden ser ni sex katter, fyra av dem svarta, och tiden är strax för mattid, det är därför de sitter så här. Under det ena husets nedersta balkonger har de sitt hus, sina lådor och sin stol med dyna. Jag vet inte riktigt hur stolen är tänkt att användas, kanske är det katterna som sitter där, kanske någon av damerna ibland.

Detta är en bild av ett utsnitt ur den cirkulära tiden eller kanske ännu hellre den spiralformade, för cirkeln sluts aldrig helt utan glider över i ett lite högre eller – vem vet – lägre lopp. Tyst går åren genom kattparken och då och då är klockan tre eller något liknande och maten serveras på en av bänkarna eller vid katthuset.

Det här var nog den sista dagen av guld och värme, så i förmiddags lutade jag mig ut genom fönstret i balkongrummet och tog en bild på de två härliga björkarna medan solen kammade de gyllene manarna med ljus. Bredvid detta stod luften stilla och ljum.

Nu har vi hunnit runt dagen och kvällen och mörkret är här. Under fönstret andas parken tyst. Londi och jag tävlar om vem som är tröttast. Vi tävlar utan segervilja och vinner och förlorar om varandra. Hur trött är du? Så här. Nej, det finns ingen skala. Londi ligger under fönstret som står gläntat för än finns ingen kyla. Jag sitter här och gör det jag gör och ögonlocken känns tunga. Vem ska släpa ut vem till kvällens promenad? Och hur ska vi orka in igen? Vi sitter eller ligger tätt inpå gränsen till det okända, orkens gräns. Det är omöjligt att veta om vi kommer att handla eller ej. Kanske kan vi tänka oss att vi går ut… och sedan in igen. Inget står på spel mer än möjligen lite kiss på golvet. Om nu kiss på golvet kan stå på spel.

Är det möjligt att jugon, den varma sydvinden, drabbat även mig med sin förbannelse? Jag säger envist – det rör sig om en envishet som inte kräver någon som helst viljeansträngning – att jag älskar värmen och att jag inte tycker att slutet av november måste betyda kyla. Folk klagar över huvudvärk och andra pinor och jag säger att jag är glad och att jag alltid längtar till värmen, också när den är hos mig. Dagen var förgylld och det var arton grader långt in på kvällen. Det surrade märkligt i märgen och benen och jag kände ett underligt sug bortåt. Kanske hade jag då träffats av trollspöet. Nej, nej, inte huvudvärk eller illamående, utan snarare en lust att krypa ut ut mig själv, att kasta av mig skalet och gå baklänges över taken och famla efter stjärnorna.

Ändå underligt, för på ytan ser allt så där nästan paradisiskt ut. Stillheten, värmen, dessa gyllene björkar som hänger så tunglätt med armarna. Alla de där önskningarna, vilka de nu kan vara eller ha varit, verkar uppfyllda och fyllda med sig själva och sin uppfyllelse. Vet ni detta? Känn kanske efter en smula…Sitt under träden, ingenting saknas där.

Och inne i huset här hos Londi och mig är det likadant. Bladguldet, lövguldet, värmen, den märkliga dolska stillheten som ruvar på något. Vi har allt och vi kommer att förlora det.