Sprött

Plötsligt är det isande kallt, temperaturen föll i ett steg med nästan tjugo grader – det är inte ovanligt här även om många förnekar det. Någon jag känt ganska länge dog härom kvällen och jag känner mig vilsen, kompasslös. När jag sover och drömmer blandar jag ihop levande och döda och när jag vaknar ligger ovissheten kvar där bredvid mig en stund. Himlen är klarblå och björklöven fortsätter att förgylla.

bild-70

Allt är mycket vackert men ack så sprött. I ”parken” har några män under morgonen som gick kört omkring med tunga maskiner och skapat vackra stora guldhögar av björklöv. Nej, högarna är inte mäktiga för man ser hur lätta löven är, en vindil skulle kunna föra dem långt bort till andra kvarter.

Londi halkar omkring över golven och vägrar gå på de mattor jag köpt till henne för att hon inte ska halka. På något vis påminner hennes halkljud mig om de torra små löven. Det finns ingen substans, ingen tyngd, allt verkar på flykt, men en långsam flykt.

I hjärnan är det mullvadsaktigt. Jag försöker hitta ett spår men alla spår är blindspår och jag letar efter själva letandet.

Kommentera