Kategori: Berättelser ur livet

Barer heter vad de heter och nyss var jag på ”Booze and Blues” på Tkalčićeva och lyssnade på Camões house band från Prag. Jag kom dit med Paolo – vi var inbjudna av Soraia – och gick hem i en annan dimension. Vad var det som vände världen så? Musiken, denna blandning av jazz och rock och fado och säkert ett och annat mer? Den lilla gula hunden som korsade golvet gång på gång, så älskvärt bemött av alla och för mig en budbärare från den londa hunden från evigheten? Eller var det saxofonen med sin saxofonist?

Jag vet inte men jag ”föll offer” för magi. Helt säkert är jag mottaglig. Saxofonens så kroppsliga röst, den gula ljuvliga hunden som visserligen aldrig kom ända fram till mig, sångerskans röst, värmen, sorgen, glädjen… Jag måste nog alltid drömma och det kratsar av tassar i mitt inre och över kratset strömmar saxofonens toner. Ja, ni vet, ni har också varit med om detta. Jag tror vi är med om samma saker. Inte samtidigt men alltid.

Kvällarna är nu ofta ljumma, någon gång faller ett stilla regn, ja, det är vår och jag kliver försiktigt oförsiktigt hit och dit i min nya tillvaro utan Londi. Det är som om tunna nylontrådar vore spända ungefär i knähöjd, ibland högre, kanske ända uppe i halshöjd, i olika sträckningar runt omkring mig. Plötsligt står jag inför en omöjlighet och jag backar, försöker tänka på annat, undfly smärtan. Dessa stup och tomrum! Ibland grips jag av panik på spårvagnen och känner att jag måste ut. Det är förlustens klaustrofobiska sida och den försöka jag lära mig att krypa längre in i mig själv ifrån. Och ändå lever jag mitt i förtvivlan och desperation ganska vanligt och ibland nästan överdådigt. Jag tillåter mig allt jag har lust med, sitter långa kvällar med vännerna i barerna och ölstugorna, skramlar hem först med nattspårvagnen och är ibland oförsiktigt eller tanklöst glad mitt i den inre gråten.

Och här på bilden rider den mytiske kung Tomislav bort över regnhimlen. Och det är inget särskilt med det, vill jag säga er.

Ja, det är väl sant att jag håller på att lära mig att leva i den här tiden som är tiden efter Londi. Jag klarar det mesta ungefär som förr och jag verkar ytligt sett ganska normal, eller hur? Mitt arbete sköter jag, vännerna träffar jag utan att kasta desperata blickar på någon och utan att plötsligt falla i gråt. Hemma klarar jag att laga mat, äta, arbeta, läsa, skriva, sova också när jag är ensam. Jag tittar ut genom fönstret med en ganska normal blick, jag låser upp dörren utan panikkänslor, jag torkar golven utan att bryta ihop. Allt detta är sant, men bakom allt trycker en förbjuden fråga eller tanke på: Räcker det inte snart? Har jag inte härdat ut tillräckligt länge? Kan jag inte få henne tillbaka nu?

De här frågorna är nog ett bevis på att jag inte har klarat någonting alls, utan att jag i stället i hemlighet tror att det finns en väg ut…

Den här hyddan vid Gorščica får avbilda de hemlighållna frågorna.

Jag minns en kvinna som hade förlorat sitt barn, hur alla under de första månaderna efter katastrofen förstod och förstod hennes sorg och förtvivlan eller i alla fall förde sig som om de hade förstått, men sedan kom en annan tid när den ena efter den andra började tycka att det räckte, att hon ”borde gå vidare” eller ”se framåt”. Jag också kanske, för jag kände inte sorgen på djupet, fast jag tänkte på det, detta underliga att sorgens ”rätta längd” mäts ut av dem som inte sörjer.

Jag minns också den gränslöst förtvivlade skatmodern, vars unge blivit ihjälkörd av en cyklist. Hennes smärta skar genom mig i ögonblicket då jag såg och förstod och jag måste ännu – många år senare – värja mig mot den smärtan. Jag vet att jag stod framför avgrunden.

Och min sorg efter Londi har nu nått den fas – vad betyder ”fas” egentligen ihop med sorg? – där jag måste lära mig att möta de där blickarna eller orden som säger att nu är det dags, nu måste jag rikta blicken framåt. Min blick böjer sig runt jordens rundning och möter sig själv igen och jag tänker på Atterboms ord:

Det är visst ingen i världen till,
som vet, varför sorgen klagar,
förutan den man, som själv henne bär,
hon tvingar honom nätter och dagar.

Och ibland möter jag Vlatka här på gatan och hon säger att det aldrig går över. Och jag tänker att ingen vet vad som händer inne i en annan människa.

Jag försöker igen. Hur lever jag utan Londi? Lite naivt trodde jag att jag kommit förbi det värsta och jag vet inte, kanske har jag det, men det nästvärsta är så obegripligt stort och långt. En sak vet jag och det är att jag har fallit ur den tunga djupa bedövningens tid. Härom helgen gick jag på Medvednicas östliga sluttningar upp till Gorščica och sedan ner igen. Bokskogarnas tunnhudade grönska gav den där känslan av varje ögonblicks skörhet.

Jag gladde mig åt ljusgrönskan och min själ betade bland bladgrönt. Och jag visste att nu var nu, men ändå såg min skuggblick djupt ner bland minnesbilderna av två svartaktiga ganska låga pälsryggar, Londis och Bubas. Det är något fotografiskt med näthinnor och de kan ha väldigt lång utvecklingstid, så där i backen under bokarna den där eftermiddagen kallades bilder som låg år tillbaka fram. Londi och Buba. Hundarna från den lyckliga tiden. Aningslöshetens tid.