Kategori: Berättelser ur livet

Så, nu är det höst här i Zagreb på det där avklarnade sättet, då jag inte längre kan undra vart sommaren tagit vägen. Den ligger nu bakom mig fint paketerad och inrullad i sina vackra band. Nu är den här sommaren minnen av alla resorna och av heta dagar och veckor i Zagreb i augustis mitt. Resornas band från maj eller juni och framåt till sommarens slut heter Trieste (alltid Trieste!), Vojvodina med de underbara husen i Subotica/Szabadka och vallmons ungerska namn ”pipacs”, Trieste, Feltre under Dolomiterna, trädgården i Varberg och havet utanför, Budapest med sina broar (ibland fem och då säger man ”öt hit”) och där utanför den stora rödflammande tomatkokningen i Érd, Idrija vid floderna, Brda med sina guldgrönglänsande kullar och vingårdar och lavendelträdgårdar, Cormons – staden som hänger på berget och gränsen mellan Italien och Slovenien, Sardinien – denna kontinent som blir större ju länge in i den man kommer – nuragherna som talar med stjärnbilderna sedan årtusenden och fiskarna jag mötte bland klipporna i havet. Och nu senast Sarajevo, fast det var efter sommaren, det var det.

Nu är Zagreb dränkt i ljus men inte i hetta. Jag flanerar i staden med två vänner på besök från Stockholm och London. Det märkliga är att vi egentligen aldrig träffats förr, men ändå är vi helt säkert vänner. Vi äter lignje na žaru bland de vilda damerna på Amfora i ena hörnet av Dolac, vi går på teceremoni på Živi ateljé, den levande ateljén, och vi smiter in i den hemliga världen bakom domkyrkan. Och vi åker spårvagn längs Ilica och känner i det kollektiva minnet den sedan länge försvunna eller undanrunna flodens rörelser. (Kanske gör jag nu en hemlighet av att terminen håller på att ros igång…)

Sedan den där dagen för kanske fyra år sedan då jag upptäckte den stillsamma lilla världen bakom domkyrkan här i Zagreb, går jag in i den då och då och ibland visar jag den för någon, även om jag egentligen vill hemlighålla den.

Här på bilden ser ni ett hörn av denna värld. Egentligen består den bara av det lilla område som finns mellan kyrkobyggnaden och de omgivande husen. Man går in genom en grind – jag brukar ta den till höger om kyrkan, för jag tycker att det är ingången – och så går man runt kyrkan och ut genom den andra grinden. Medsols. Ofta är det massor av människor som väller in i kyrkan eller står i klungor på platsen framför kyrkan, men mycket få går det där bakomliggande varvet. Det är liksom dolt för uppmärksamheten och det är obegripligt, tänker jag ofta. Men kanske är det nästan alltid så i världen och bland människorna att det finns vissa vägar som nästan alla följer och andra som liksom är osynliga eller som uppfattas som bisakliga. Bakom domkyrkan är en plats för eremiter och drömmare. Nästan ingen annan sätter sin fot här. Och även om jag nu sagt allt detta tror jag ändå inte att platsen kommer att stjälas av världen. Den kommer att finnas kvar som en liten svävande ö ovanför eller bredvid den brådskande sevärdheten eller verkligheten. Inga ord kan fånga den och tvinga ner den på marken.

Det är när det är dåligt väder som man talar om vädret, ty att tala om vädret är en mer eller mindre väl dold önskan om bättre väder. Vi har haft gråtrist eller gråttrist väder här i Zagreb i minst en vecka nu, tror jag. Minnet blir också sämre av det gråa. Och bär man på en tomhet, så blir tomheten ännu tommare när himlen är bortglömd bakom molnen. De dagar som inte varit jämngrå har varit randiga, men randiga på ett speciellt sätt: breda gråa stråk och någon gång väldigt sällan en tunn tunn blå rand med lite guldstänk. Varje gång, vilket som sagt inte är ofta, som det blåa tittar fram, fylls jag av ett litet skört hopp som efter en sådan där alltför kort stund bryts sönder i och av gråhet.

Härom dagen, när jag var i stan, kom den vackra randen oväntat fram. Jag gick längs Ilica fram mot Trg bana Jelačića och skyndade mig då att ta några bilder på blåheten, för att efteråt kunna tro att den funnits. På den tredje bilden, som visar det hörn av Trg, som vetter upp mot Radićeva, ser vi redan molnet blåsa upp sig. Och ni vet inte hur fort det gick innan allt var gråtäppt på nytt.

Jag tror jag berättat om den märkliga kedja av händelser som förde mig till Živi Atelje och de kinesiska teceremonierna där, så jag vill inte göra det igen. I stark förkortning kan jag bara säga att jag träffade Felix på tåget till Ljubljana någon gång i början av sommaren och hon berättade då om sitt liv i Kina och om resorna till Kroatien och att hon numera är i Zagreb flera månader om året för att inspirera till kinesiskt tedrickarliv. Runt om teet finns poesi och musik eller någon annan konstart och alla som kommer dit får ta med sig vad de vill: en dikt, några danssteg, ett te, en vän eller flera. Živi Atelje, den levande ateljén, är en levande ateljé. Hit kommer konstnärer, flyktingar, gamla, unga, bofasta, vagabonder, ja, människor – och igår kväll var också hunden Štef där. Och gårkvällens människor var ifrån länder som Iran, Syrien, Irak, Turkiet, Afganistan och Kosovo, förutom härifrån Kroatien då.

Teceremonin började som vanligt med att de små tunnskaliga kopparna och teet tvättades. Och så kom upphällandet som kan bränna fingrarna på den som häller, särskilt på oskickliga hällare. Alla som kommer får pröva – om de vill. Jag har inte prövat ännu, eftersom jag är lite fumlig, men min stund kommer väl också. Saša, som är sonen till den skulptris, vars ateljé detta en gång var, berättade på ett vackert sätt om ordet ”te” och dess etymologi, så vackert att det egentligen inte spelar någon roll om det är helt sant eller inte, men kanske är det helt sant. Teet föddes för mycket länge sedan i Kina och teet hade eller fick tidigt två namnvarianter, en nordligare och mer kontinental som liknar det kroatiska ordet ”čaj” och en sydligare och mer marin som liknar det svenska ordet ”te”. De språk vars länder har fått teet landvägen – via Sidenvägen kanske – har namn på drycken som liknar ”čaj” och de språk vars länder har fått teet fört till sig över havet har namn som påminner om ”te”.

En av dem som hällde upp te under kvällen var en ung afgan. Han var mycket skicklig redan från början, fastän män i Afghanistan inte brukar utföra denna syssla.Under kvällen läste han också upp en dikt han själv skrivit på dari. Det var bara den unga iranskan som förstod, men han förklarade den sedan på engelska; det var en kärleksdikt fick vi veta och han berättade också hur lång tid det hade tagit för honom att sätta ihop den.

Mitt liv har sedan någon gång i juni denna nya underström, där nya vatten sveper över reven och klippformationerna i botten av min själ. En gång drack vi också just klipp-te där i ateljén, minns jag. Och jag förstår nu att det är tiden på Sardinien som gör att jag tänker så här undervattniskt. Sommaren har varit mycket rik.

Igår kväll när jag kom hem från Cooltura efter ett ganska hetsigt gräl om illyrernas ursprung stod jag en stund i fönstret och tänkte på detta att det går att gräla om illyrer. Fast det är ju klart att det gör.

Innan vi kom in på den illyriska frågan hade jag fått mig ett par historier om kroater i serbiska koncentrationsläger i östra Hercegovina under det senaste kriget till livs. Så här minns jag delar av den ena:

Goran, Ivan och Davor, tre ganska unga hårdföra kroatiska män är instängda i en trång cell. De sover på det nakna betonggolvet och så gott som varje dag blir de slagna blodiga. En dag blir Goran förd till den serbiske kommendanten, som efter en stund ställer följande fråga: ”Vad skulle du göra med mig om jag vore du och du jag?” Goran funderar kort och bestämmer sig för att säga sanningen (med risk för att bli ihjälslagen): ”Jag skulle bryta sönder vartenda ben i kroppen på dig.” Kommendanten ler brett och svarar: ”Se där, en sann Ustaša-man! Ingen fegis.” Och lite senare skaffar han fram cigaretter åt Goran.

Davor, advokat och bildad man, som hatade den kroatiske presidenten Tuđman, kallas en dag till kommendanten. På bordet framför dem båda ligger ett papper där det står ”Knulla Tuđmans morsa!”. Kommendanten befaller Davor med pistolen tryckt mot hans ena tinning att skriva under pappret. Davor vägrar och förs då tillbaka till cellen under hugg och slag. När Ivan och Goran får höra vad som hänt undrar de varför Davor inte skrev under. ”Jag knullar Tuđmans morsa när eller om jag har lust, inte för att någon skiten četnik befaller mig.”

Ja, och sedan blev det dags för illyrerna…